Sport.

Hade jag inte varit funktionshindrad så hade jag sportat. Jag hade utmanat min fysiska kropp och genom det kanske blivit ännu starkare psykiskt. Jag hade tränat och tränat och tränat och ständigt blivit starkare och bättre. Detta hade gett mig självförtroende och en gemenskap. Jag hade ständigt haft snygga kläder (tänk American Apparel, fast inte från den kedjan i och med hur de behandlar sina arbetare) och ätit bars och druckit vitamindryck. Jag hade varit som Paulie Bleeker i filmen Juno, lika töntigt underbar. Jag hade druckit vatten ur kranar och varit härligt muskulös. Min mage hade varit prydd av ett six-pack (ej öl) och jag hade varit världens smidigaste. (Jag hade också haft värsta romansen med något härlig sport-homo, men det är en helt annan historia.)

Det är spännande det där med sport. Det blir nästan lite sekt-liknande, väldigt mycket vi mot dem. Sport är någonting en aktivt blir tvungen att ta ställning på utifrån kön, funktionsskillnad, livsåskådning, med mera.

Detta skulle gå att skriva en hur lång utredning på som helst, men just nu tror jag att jag lämnar detta spännande ämne och istället ägnar mig åt betydligt mer intressanta saker.

Puss!
//Emil.

ps. En behöver inte sporta, en kan ju bära kläderna, äta bars och dricka vatten i alla fall. ds.