Omprioritering av problem.

Till och från känner jag hur jag börjat överge folk. Överge grupper som jag verkligen tycker förtjänar allt medarbete de kan få. (Folk kanske dock är fel ordval, grupper stämmer nog bättre överrens.) Ett exempel på detta är givetvis tjej-gruppen. Förut var det viktigt för mig att vara en stark feminin person och det faktum att många tog mig för tjej var helt oki. Nu däremot är frustrationen ganska stor när detta sker (dagligen). Jag försöker rädda mig själv genom att se det som att jag försöker "kämpa från andra sidan", det vill säga minska pateriarkatet genom att visa att det går att ställa sig bortom könsstereotyper och att visa på att det vara man/kvinna-pojke/flicka betyder så himla mycket mer än vad folk kanske tänker på när de yttrar orden.

En annan grupp jag känner att jag börjat svika är flatorna. Jag är inte en av dem, så därför kan jag inte heller på något sätt representera gruppen. Det dumma är att detta i mitt fall också börjat innebära att jag bara flyter runt och lagt de mesta av mina förut så livsviktiga politiska diskussioner åt sidan. Jag tycker givetvis att allt som jag brann för förut är mycket viktigt fortfarande, men jag kan ändå inte undgå att faktiskt undvika för mycket debatt i min vardag. Jag har mer och mer börjat fokusera på att nästan enbart ha kul. Detta slog mig ett antal gånger igår, till exempel då jag på natten låg och skrattade i min säng åt min pappas dåliga skämt och kom på att livet blir så jäkla mycket roligare när en skrattarså en kiknar. Kanske, kanske behöver en inte alltid ta så seriöst på allting. Kanske kan en tillåta sig själv att kolla på inte helt politiskt korrekta TV-program och liknande bara för att det är skönt att ha något hel-kommersiellt att fästa ögonen på. Kanske behöver en inte hela tiden tänka och överanalysera allting en ser utan kan helt enkelt faktiskt tillåta sig att bara vilja ha kul.

Självklart är jag feminist och självklart tycker jag massvis av saker i samhället är helt åt skogen, men kanske behöver jag bara ha kul och chilla med allt en stund. För jag mår ju faktiskt så jävla bra när jag klär upp mig i glittriga jeans och när mitt största problem är vad jag ska göra av mitt morgonrufs. För att återknyta till ett gammalt inlägg: Jag kanske behöver böga av mig lite. (Mernar INTE att bögar är omedvetna och utseendefixerande, detta verbet bygger endast på en stereotyp tagen från wikipedia.)
//Emil.