Tre skrivande genier~

Idag har jag börjat läsa "Musik för kameleonter" som är en samling texter av Capote. Jag har precis avslutat den första delen och som alltid är hans språk och berättande genialt. Den sista novellen i den första delen var döpt till "Glitter" och handlade om en åttaårig pojke som hade en hemlighet. Jag kan omöjligt återberätta hela texten, men det jag kan intyga är att den var helt fantastisk. Nu kommer jag spoila den, fast kanske gör inte det så mycket då jag själv gissade ut hans hemlighet efter bara några sidor. Pojkens hemlighet var nämligen att han egentligen var en hon. Detta får mig snabbt att börja tänka om inte Capote själv var något transidentifierad. Även om jag har svårt att tro att han såg sig själv som något annat än en man så kan jag mycket väl tänka mig att han ofta ville loopa. Capote är så oerhört komplex och det är så mycket jag vill säga om det jag läst av honom, jag skulle exempelvis mer än gärna vilja skriva av förordet till boken jag läser nu, för hela den texten handlar nämligen om skrivande och hur övningen är viktig för att bli så genial. Att som författare faktiskt våga lägga fokus på vägen till författarskap och förfiningen i sitt hantverk är både modigt och helt genialiskt. Capote, Murakami och Isherwood vågar alla lägga ut hela sin själ i sin konst och detta inspirerar mig så oerhört att själv göra detsamma. Kanske borde jag faktiskt utnyttja mina japanskakunskaper och skriva ett tackbrev till den enda överlevande av dessa tre mästare... //Emil.