Du tryckte upp mig mot båtkanten och jag hade inget annat val än att återigen klättra ombord. Jag rös av det kalla vattnet som ännu låg som en hinna över min kropp. Ni drog mig ombord och du klättrade efter. Väl på båten fick jag ett stort vitt badlakan omlindat om mig och tillsammans drog ni av mig mina badbyxor som ni i meningen innan kallat "små och fåniga". Jag gillade dem och ansåg dem vara bland de bästa tillskotten till min sommargarderob, de var precis så löjliga och retro som jag ville ha dem. Ni turades om att torka mig och det dröjde inte länge innan jag återigen lyckats få upp något som gick att kalla en normal kroppstemperatur. Dock fortsatte jag att överdriva mina huttringar ett bra tag till för det var så fint när ni rörde vid mig på det där nästan överdrivna ta-hand-om-sättet. Efter en stund kom du ut på däck igen med en handduk virad kring höfterna och i händerna bar du papptallrikar fyllda med diverse delikatesser. Det var framförallt rester från kvällen innan, men i och med att de flesta innehöll något av de såsigare slaget så hade de stått och göttat till sig under natten så det var som att man åt helt nya rätter i alla fall. Lyxigt! Vi kurade alla ihop oss och kröp tätt intill varandra för trots den varma sommardagen så hade det börjat blåsa några svalare vindar. Jag fick en liten difus känsla av sorg över att sommaren inte var oändlig, men när jag vände mig till er för att söka tröst i mitt hjärta så kändes det med ens bättre. För oss kommer det alltid vara varmaste vår. När vi sitter där och ni ger mig mat och dricka och världens varmaste solstråle av en händelse tittar förbi för ett längre besök så att jag kan ta av mig badlakanet och låta mig värmas upp helt av sommarsolen och er kärlek så känner jag mig genuint lycklig och har bara en grej som jag vill säga, nämligen: Tack, mig själv, för att du är så bra på att ha det bra! Något mer skönlitterärt... //Emil