Ett utdrag ur min NaNoWriMo 2010.

Klockan var kvart i sex och vi stod vid ytterdörren, på väg att lämna lägenheten för att gå till middagen. Det var bara tjugo minuters gångväg så vi hade tänkt ta en promenad dit, trots att Charlie bar historiens mest höga klackar. Jag kände mig som en mini-människa i jämförelse. Vi hade båda klätt upp oss (det var en sak jag älskade med New York, skulle en bort på middag så klädde en upp sig), Charlie i en röd cocktailklänning och jag i strukna chinos och kavaj. Jag hade till och med sminkat mig, det vill säga fyllt i ögonbryn och mustasch med en brun mascara samt duttat lite rouge på kinderna, och satt på mig en ut av Charlies alla parfymer. Vi stod och beundrade oss i den stora spegeln ett tag och jag tog ett foto med min iPhone som jag sedan postade på bloggen. Jag var, och skulle alltid fortsätta att vara, en fjortis i egen hög person.

Det var mysigt att gå på New Yorks gator med Charlie vid min sida. Det hade blivit en hel del hemmakvällar på sistone, så jag njöt extra mycket av vår promenad. Kollektivet låg i ett fint, men tillsynes ganska gammalt, lägenhetshus. Det var lätt att hitta vart vi skulle eftersom hela dörren var prydd med målade fjärilar och en namnlista var fasttejpad över alla som bodde där. Charlie ringde på dörrklockan och vi möttes snabbt av att en en i trettiofem-års-åldern. Han var klädd i en vit skjorta samt ett bar svarta kostymbyxor. Runt halsen hängde en kedja som pryddes av en ring i guld. Han var ganska kort och såg ut som någon som varit med om mer än de flesta andra. Han gav till ett litet tjut när han fick syn på Charlie och de kastade sig i varandras armar. Efter en stund separerade de och vi fick skaka hand. Jag fick snabbt veta att killen framför mig var Max, han som Charlie pratat så mycket om, och att han ansåg sig vara ”pappan” i kollektivet. (Det visade sig att han var betydligt äldre än vad jag först trott, han måste varit något runt femtio.) Vi kom in i lägenheten och det var kärlek vid första ögonkastet. Allt var fyllt av färg och varje vägg tycktes fungera som en omålad tavla. Jag stod länge och beundrade alla konstverk i hallen, på väggarna var det sju personer målade. Max berättade att de föreställde alla som bodde i kollektivet. Alla karaktärerna höll i olika saker, bland annat böcker, penslar och glass. En person bar ett paraply och jag fick veta att det var speciellt, det var nämligen så att alla som flyttade ut ur kollektivet fick ett paraply ditmålat. Det var en symbol för något, men jag fattade aldrig riktigt för vad… Vi fortsatte in i köket där det stod tre personer i full färd med att laga mat. De presenterade sig som Lola, Clare och Jean. Lola var lång och ståtlig. Hon var klädd i en gul klänning med pumps i samma färg. Hon gick fram och gav mig en puss på kinden. Min första känsla var att hela hennes person fyllde rummet med ljus och glädje. Clare var hennes totala motsats. Hon var liten, otroligt blek och kändes väldigt osäker. Vi hälsade, men jag märkte fort att hon inte gillade att ta ögonkontakt. Jean var också ganska liten till växten. Hen var jämngammal med Max och jag fick veta att hens största intresse var att laga mat. Lola var också en mästare i köket, de utgjorde ett utmärkt team i köket och jag märkte fort att de stod varandra väldigt nära. Jag fick senare höra av Max att de hade tagit Clare under sina vingar, hon hade inte haft det så lätt innan hon kommit till kollektivet. Efter ett tag gjorde ännu en person oss sällskap. Hans namn var Kyle och han såg ut att vara yngst av oss alla. Han hade svart lockigt hår och bar ett par gröna pilotglasögon. På sig hade han ett par lappade kostymbyxor och en ljuslila skjorta samt en grön fluga som hängde helt uppknuten runt hans nacke. Även hans skor var gröna. Han gick fram och skakade hand med mig och Charlie samtidigt som han ursäktade sig för att han inte kommit och hälsat tidigare.

”Jag var mitt inne i en tavla jag höll på att skapa så jag hörde liksom inte att ni kom.”

”Åh, målar du?” Den här killen imponerade redan på mig.

”Oh ja, han har målat alla våra väggar och möbler här inne. Visade inte Max dig våra avbilder ute i hallen?” Lola vände sig om från spisen.

”Jo, de var otroliga! Det är alltså du som har gjort dem, Kyle?” Han nickade och gav mig ett leende.

Vi stod där och småpratade en stund enda tills det var dags att äta middag. Vi åt en vegetarisk lasagne och drack cider till och allt var mycket trevligt. Till efterrätt hade Lola gjort pannacotta som även den smakade ljuvligt. Timmarna bara flög iväg och när vi kollade på klockan hade den redan blivit över midnatt. Vi drog oss in i vardagsrummet där vi satte oss i sofforna (Kyle och jag satt på kuddar på golvet) och pratade bort ännu fler timmar. Alla var så trevliga och roliga och jag och Kyle hamnade i många långa diskussioner om queert skrivande. Han skrev inte själv och hade heller aldrig varit någon direkt bokmal, men berättelser och att få höra folk läsa högt var något ut av det bästa han visste. När klockan passerat halv tre tyckte Charlie det var dags att börja dra sig hemåt. Jag var dock av motsatt åsikt i och med alla diskussioner som jag och Kyle lyckats komma in på. Max tyckte också att vi åtminstone skulle stanna i en halvtimme till, så att Charlie hann smaka det där teet de druckit när de första gången träffades, eller hur det nu var. När de ”vuxna” satt där ute och pratade så drog Kyle med mig in på hans rum. Han berättade att han i princip fått ett eget rum nu i och med att Sophia, som han egentligen delade rum med bodde med, börjat spendera mer och mer tid hos sin flickvän nu, det var nog bara en tidsfråga innan hon flyttade ut helt och hållet. (Sophia var den sjätte personen som bodde i kollektivet.) Rummet var till ytan väldigt litet. Ändå verkade det få plats med lika mycket saker som det fanns i min och Charlies lägenhet. Kyles hörna av rummet var fyllt med tavlor, vissa hade ännu inte torkat. På väggen var det ett kollage av bilder, när jag gick fram och tittade närmare på det så såg jag att nästan alla tycktes föreställa glass.

”Gillar du glass, Kyle?”

Jag kommer nog aldrig riktigt glömma den här berättelsen som jag skrev i november förra året. Även om den faktiskt är ganska dålig nu när jag läser om den så är den full av framtidstro och personporträtt som jag tycker berättar så mycket om mig som person. Ingenting jag kommer arbeta vidare på, men något jag föralltid kommer att spara och bevara.