Garderobsklumpen.

Det ska inte behöva vara läskigt att komma ut. Det ska inte behöva finnas en rädsla för att få äcklade blickar, kommentarer eller annan form av negativ respons. Känslan av den där paniken och ångesten och magontet som alltid kommer när en har berättat för någon hur saker och ting ligger till ska helt enkelt inte behöva infinna sig.

Det är för många personer dör ute som känner såhär. För många människor som blir knäckta av alla samhällets normer dageldags. För många som får ont i magen och känner att de nästan vill kräkas när de får de där blickarna som säger att det inte är okej, att du inte är okej. Allt de där blickarna egentligen rör sig om är osäkerhet. Alla de där taskiga kommentarerna, all jävlig respons, all fobi. Det är en rädsla för det okända, en brist på kontroll. Det är små, små människor som väljer att inte vidga sina vyer. De väljer det för att de är rädda. Det de inte förstår är att vi också är rädda. Vi är så in i helvete rädda för att gå hem på kvällarna, för att öppna munnen i specifika sammanhang, för att råka försäga oss. Dock så är det många utav oss som inte låter rädslan ta överhanden. Det är också det faktumet som gjort att vi hela tiden funnits där, funnits överallt och haft våra forum. Vi har liksom aldrig riktigt gett upp.

Ändå, trots vetskapen om allt detta, är jag så jäkla nervös just nu. Nervös för att bli sedd på som fejk, som ett freak. Rädd för att få höra att jag lurats, eller ännu värre: rädd för att inte få höra någonting alls! Att responsen blir noll och att svaret aldrig kommer. Att de trodde att de hade att göra med en person och därför blev helt förstörda av besvikelse när de fick veta att personen inte riktigt kanske var den de trodde.

Men vad är det egentligen som jag inte är då? Min kropp kanske inte ser ut precis som den gör i folks huvuden och min röst kanske är någon oktav högre, men so what?! Jag är ju den jag är och alla har vi ju många dolda roller, många olika identiteter. Jag är ju i alla fall öppen med mina. Vad har jag egentligen att vara rädd för? Om någon/några inte kan ta den jag är så är väl det deras problem och inte mitt? Varför ska jag behöva oroa mig över huruvida de kommer ge mig negativ respons eller inte? Responsen är ju faktiskt i det här fallet helt oväsentlig. En annan sak hade det ju varit om de påpekat något om min personlighet, men så länge det bara gäller min identitet som sådan så borde jag verkligen inte ta åt mig. Istället kommer jag köra på och köra i vind! Vi är ju faktiskt ganska många, som sagt. Och varenda dag föds några till, det är ju hopp om något!

Go trans!
//Emil.