Jag läser i tidningar och se i videos att det ska bli bättre i gymnasiet. Överallt kastas informationen ut till alla Sveriges femtonåringar att klumpen i magen kommer försvinna så fort man börjar första ring. Säkerligen stämmer detta för många, men inte för alla. Vissa väljer fel, eller väljer rätt, men hamnar ändå åt tjotahejti. Vissa har ännu klumpen i magen, trots att de fyller sexton, sjutton, arton, nitton! Kanske går det inte över. Kanske är det ett faktum att gymnasietiden är ett helvete som man bara bör ta sig igenom så helskinnad som det bara går.
Jag ser på den här tiden som ett stort, svart hål. Ett hål fyllt till bristningsgränsen av ångest, ångest och åter ångest. Jag är inte manodeppresiv, jag har inte någon annan mental grej som gör att jag borde få ångest och känna skit över världen i sig, dock så är jag en minoritet på en plats där det kanske inte riktigt passar sig. Klassammanhang och jag går inte ihop, jag mår endast dåligt av allt som har med min skola att göra och tårar väller upp när jag inser att jag måste till den där hemska byggnaden imorgon. Men som tur är så har jag ju ett facit i hand. Jag vet att vissa hatade hela sin skoltid, jag vet att folk klarade den med nöd och näppe, men huvudsaken är ju i alla fall att de klarade det. Att det var värt att ta sig förbi de där hemska åren av helvete, för efteråt var livet så mycket finare. Det blir bättre, det blir alltid bättre! Jag måste intala mig det varje dag, varje sekund som jag känner mig glad så måste jag intala mig att detta kommer vara livet om bara några år. Transfobin och homofobin och allt skit om funkisar, det kommer inte vara en del av min vardag när jag gått ut trean. Om exakt ett år har jag bara en månad kvar, om exakt ett år och en månad är det fem dagar kvar tills jag sitter i studentmössa och dricker champagne och skriker av lycka för att jag har hela livet framför mig. Liv fyllt av människor som kommer se mig för den jag är och som kommer bita mig i axeln när jag behöver peppas. Hela jag kommer vara fylld av tuggmärken och mitt ansikte kommer vara alldeles rynkigt av tönt-skratt. Jag kommer vara ständigt lullig på champagne och goda praliner serverade på guldfat. I alla fall rent symboliskt.
Jag ska ta mig ur helvetet och jag ska göra det med stolthet!
//En just nu ganska sabbad Emil. (Det blir bättre, lovar.)
Jag har flyttat!
10 år sedan
2 kommentarer:
Det är nu tio år sedan jag slutade gymnasiet som jag liksom du hade det svårt i. Det som har förändrats är inte så mycket omgivningen som jag själv. Jag är så mycket starkare nu och säkrare i mig själv. Det och att jag har större möjlighet att välja mina vänner och sammanhang har varit viktigt. Det kommer fortfarande finnas idioter men jag behöver (för det mesta) inte ägna tid och känslomässig energi åt dem. Jag kan inte säga att det blev enklare omedelbart efter gymnasiet. Det har varit en lång väg men varje steg har gjort att nästa steg blivit lite lättare och tillslut kan man vända sig om och se hur långt man har kommit. Och att det var värt det. Tillslut trots allt.
Jag är helt med på det du skriver och det är väl lite så jag själv tänker mig att det kommer bli för mig också... Givetvis så kommer det inte bli bättre bara sådär hux-flux, men någonstans så tror jag faktiskt ändå att när jag vaknar dagen efter studenten nästa år så kommer det kännas som om en tung stenbumling lyfts från mitt bröst. Då vet jag ju i alla fall att det värsta är över! :D
Blir pepp av din kommentar, tack! :D
Skicka en kommentar