Vita fötter med hjärtan på.

Det regnar ute denna dag, ett kraftigt sommarregn. Vi har allihopa kurat ihop oss inomhus. En av oss sitter i en fotölj och spelar förstrött på sin gitarr, en annan sitter framlutad i en saccosäck och försöker konsentrerat fånga något på bordet framför sig på bild. Jag sitter och biter på min penna för att försöka komma på rätt ord till texten jag skriver i min nednötta dagbok. Vad gär den fjärde utav oss?

Det kliar lite på min vänstra stortå så jag gör mitt bästa för att klia tillbaka med den högra. Snart är min text klar och då ska jag sträcka mig efter det där saftglaser som bara står någon halvmeter bort. Jag lägger ned anteckningsboken på bordet bredvid saftglaset och dricker sedan djupa klunkar. Det är en näst intill euroforisk känsla jag upplever i takt med att min magsäck fylls av sockrigt rosa. Min andedräkt luktar hallon nu. Jag lutar mig nöjt tillbaka samtidigt som jag förstrött låter högerhanden pilla på min underläpp. Armbågen tar stöd av soffans ryggstöd. Soffan är mjuk och gjord i vitt skinn, den låter min kropp sjunka ner alldeles lagom mycket. Helt plötsligt drabbas jag av en oerhörd dåsighet så jag lutar mig tillbaka mot soffans, lite glatta, yta. Armstödet utgör ett perfekt nackstöd.

Flera timmar senare vaknar jag till och jag hör hur ni slamrar med kastruller och tallrikar. Det är snart dags för middag. Jag reser mig upp från platsen där jag sovit och märker hur min kropp lämnat avtryck iform av gropar i skinnet. Jag trycker min handflata från platsen där min rygg just vilat, som för att försäkra mig om att jag verkligen legat där. Soffan är ännu lite varm. När jag reser mig så upptäcker jag ännu en sak. Det ligger nämligen ett block på soffans andra ytterkant. Blocket är uppvikt och på de vista sidorna ser jag en tecknad bild av mina fötter. Nu vet jag vad vår fjärde person gjorde.