Fotöljen

Det hade inte gått på en minut för W och E att komma fram till att det skulle vara dem. De hade krävts många sammanträffanden och slumpartade händelser för att det hela skulle sluta som det gjort. De brukade ofta sitta och diskutera de mest minnesvärda stunderna som bidragit till att de nu var tillsammans, W var särskilt förtjust i att blicka tillbaka mot alla de där romantiska minnena där saker varit precis som på film. Han menade att både E och han var eldsjälar så de gjorde sig helt enkelt bäst på film. Ibland bad han E om att skriva ned någon speciell stund han kom ihåg för att föreviga den i novellform, dock var det sällan det verkligen hände. E hade nämligen inte samma förkärlek till romantik som sin kille, han ville hellre fokusera på nutid så när de diskuterade saker som hänt pratade E mest om de allra typsiska sakerna, så som den första dejten, det första dramat och det första sexet. Även när de flyttade ihop var ett hett samtalsämne. De mindes sin första lägenhet med skräckblandad förtjusning.

Det var en kall oktobermorgon, men de båda killarna svettades. W var i full väg med att bära in en stor fotölj till det som bara om någon timme helt och hållet skulle vara hans nya hem, men stoppades i dörren av ett bord mitt i vägen.

"Darlo, kom och hjälp mig lite här, jag kommer inte in med fotöljen!" E kom utspringandes från det enda rummet talandes i sin mobil.

"Ja, nej, absolut. Vi ses då. Nej, jag kan inte på lördag. Jag vet att jag har sagt det minst tusen gånger till dig. Jo, för att jag ska göra en grej med min sambo då. Nej, det funkar inte att ställa in. Jag är ledsen, men kanske går det att ta igen på måndag istället? Ja, absolut, jag mejlar dem senast vid tiotiden. Absolut. Ja, men... Vänta, vänta!" W stod suckandes och stampade med foten mot E, hade han haft händerna fria så hade hans pojkvän säkert fått ett varnande finger hött mot sig också. E avslutade därför snabbt samtalet och ursäktade sig varav han sedan bar släpade in bordet in i lägenheten.

"Vi har precis tagit det stora steget att flytta in tillsammans på allvar och du kan inte ens lägga ifrån dig telefonen för tio minuter. Ska jag behöva sno den från dig och låsa in den i ett kodat kassaskåp eller vad?" E ursäktade sig återigen och drog de vanliga ramsorna om att jobbet var tvunget att vara i centrum, men att han nu skulle stänga av mobilen och helt hänge sin uppmärksamhet till deras projekt inflyttning. W lade dock märke till att hans kille inte riktigt höll sitt ord utan bara satte mobilen på ljudlöst samt snabbt skickade iväg ett sms med texten "Mejlar och hör av mig snarast, lite fullt här nu." med en stressad smiley som avslutning. Hade han inte varit så mån om att vara sams deras första dag i ett gemensamt boende så hade han säkert komenterat det, men nu lät han det alltså vara.

Tre och en halvtimme senare var allting färdigt och i ordningställt. Det stod visserligen en del ännu ouppackade flyttkartonger i den pyttelilla hallen, men de var endast fyllda med diverse småsaker som ingen riktigt kände sig manade att ta tag i för nu. I och med att lägenheten var så liten så hade de ingen soffa utan den enda fotöljen var det man fick nöja sig med om man någongång kände för att slappa framför TVn. Just nu var den upptagen av E som satt och mejlade från sin laptop. W var i köket och kokade en kopp te. Värmen var på lägsta så i alla rum var man tvungen att gå runt i mycket kläder för att inte frysa. När téet dragit klart gick W huttrande in till sin pojkvän och kollade vad han hade för sig. Innan en ny diskussion om jobb han uppstå hade E smällt ihop datorn och lagt den på golvet. Han reste sig sedan upp för att W skulle kunna sätta sig, varav han sedan satte sig uppkrupen snett ovanpå. Detta var deras favoritsätt att hänga enda sedan den där kvällen för bara lite mindre än ett år sedan då de för första gången hånglat på en förfest hemma hos R. (Fotöljen var från början Ws, men hade fått stå kvar hemma hos R även efter att de gjort slut, det var först i somras som W begärt den tillbaka, precis innan han bestämde sig för att flytta ur lägenheten han delade med sin kompis C.) W satt där med E på sitt knä och smuttade långsamt på sitt te. Det blev imma på glasögonen så E tog försiktigt av dem och lade dem nedanför fotöljen tillsammans med datorn.

"Vad tror vi om vårt nya hem då?"

"Det är fantastiskt!" Detta uttalande fick E att skrattat till då lägenheten förvisso var fräsch, men i övrigt var lågt under den standard han visste att hans kille var van vi.

"På riktigt? Hur fasiken kan du tycka det?"

"Därför att du bor i den såklart. Om det så var en liten sketen lada så skulle den vara fantastisk så länge du fanns där." E log och gav sin pojkvän en puss på näsan. Även om vintern nu kröp allt närmre och det förmodligen skulle bli ännu kallare i lägenheten även om värmen började fungera vettigt så kändes det som den allra ljusaste sommar i hans hjärta. Han kunde höra fåglarna kvittra och känna doften av syrenen och om det nu bara berodde på den romantiserade känslan av besvarad kärlek och ett hem att kalla eget så gjorde det ingenting för det var här och nu de levde och då behövde man inte tänka på vad som komma skall.

"Socker, jag har funderat. Kanske borde vi säga upp den här takvåningen och flytta tillbaka till Svea? Kommer du inte ihåg alla de där fina grejerna du brukade prata om om att vi inte behövde något stort utan till och med kunde bo i en lada så länge vi hade varandra? Det var ganska romantiskt sagt och bodde vi mindre hade jag nu inte behövt skrika på dig för att nå fram till köket."

"Hem till Sverige? Nu? Är du tokig?! Hur lång tid tog det inte innan vi flyttade till något stort och se vad lyckliga vi blivit. More is more och det vet både du och jag plus att jag skulle aldrig orka med ditt gnäll över en för kall eller för varm lägenhet igen. Inte för allt i världen." E lade återigen undan sin dator och gick fram till W och kysste hans kind.

"Vad hände med den där blinda kärleken?"

"Tjaa... Fotöljen tog vi ju med oss." De log och möttes i en kyss.

Jag.

Även om jag känner att jag talked the talk så har jag inte riktigt walked the walked så nu jäklar. Nu kommer jag ut! För att ämnet är känsligt och rörigt och viktigt och fint så gör jag det på ett sätt som känns mest naturligt, nämligen via text. (Det ni kommer läsa här är inget nytt för de allra flesta och jag har skrivit det i bloggen tusentals gånger, men jag vill bara göra det hela rätt och slätt ändå nu.) Anledningen till att jag skriver det här är för att jag vill känna mig säker och det gör jag när jag gör det till faktum genom att exempelvis posta på min blogg.

Jag är trans. Att kalla mig FtM känns för mig något främmande, men det är väl det jag är så jag gör det ändå. Jag identifierar mig som pojke, men använder mig än så länge mycket av pronomenet hen då det funkar tills jag slutat gymnasiet. Efter gymnasiet blir det namnbyte och byte av pronomen till han. Så småningom blir det förhoppningsvis även testo, men operationer känns inte så vidare aktuellt än så länge.

Jag är bög. Jag har varit flata, förra året då jag började på bloggen hade jag ännu inte vågat komma ut som något annat så även då var lesbisk min läggning, dock är jag nu en gay och, enligt vissa, jäkligt fjollig kille. Att jag varit många andra identiteter tidigare ser jag inte som att det gör den här mindre seriös, utan tvärtom: nu har jag testat mig fram genom diverse olika typer av tjejroller och kommit fram till att tjej inte är jag. (Givetvis har jag testat diverse olika könsneutrala roller också och då tyvärr slagits av det faktum att hen var för bökigt för mig och att han därav passar mig bättre.)

Jag är queer och poly och vill leva öppet, men är inte fundamental (eller jo, lite angående det där med vad otrohet är, men bara lite och bara när det kommer till mig själv) och i framtiden har jag som enda plan att bli lycklig. Dock har jag ungefär tusen planer på hur jag ska ta mig dit.

För er som inte visste allt det här tidigare så kan jag bara avsluta med att jag hoppas att ni gillar mig för den jag är nu och inte den jag var när ni lärde känna mig. :)
//Emil.

ps. Fan vad bra det känns att ha fått rätsida på det här nu! ds.

Trans

Byt ut att karaktären här är MtF mot FtM så har ni lite av min vardagsmat. Ändå fint att få känna igen sig!

Viktigt!

Jag har börjat skriva på något viktigt! Det är inte bara viktigt som i skönlitteratur om rika bögar i New York, det är heller inte viktigt som i NaNoWriMo 2010 då jag skrev om en transperson som levde öppet och poly och blev gravid och gud vet vad. Nej, det här är viktigt som i verklighet! Viktigt som i min verklighet. Viktigt som i rullstol och fördommar och aktivism och livet. Viktigt som i Karl Emil Helena Ulrika Åstrand (namnet är ännu under utredning). Så viktigt! (Jävligt viktigt~)

När jag blir stor...

När jag blir stor ska jag ha pengar, pengar, pengar. Jag ska bo i ett penthouse i New York och jobba som VD på ett multiinternationellt företag samt vara en otroligt skillad författare. Jag ska ha Moleskineböcker för precis allt och jag ska ha en enorm walk-in-closet där det bland annat går att hitta slipsskåp och hattlådor i plural. Alla mina kläder och övriga tyger skickas såklart till kemtvätten eftersom att göra något sådant själv vore ju omöjligt då mitt schema allt som oftast är uppbokat på så mycket annat.

Inbjudningar till coctailpartyn och liknande skulle för mig vara vardagsmat. Det skulle vara så mycket saker att stå i att folk efter ett tag skulle se det som en stor eloge om jag tog mig tid att dyka upp. Dock skulle detta givetvis inte gälla mina vänner, de är ju de som står mig närmast liksom.

Mina skor skulle vara handsydda och passformen på mina kavajer skulle helt vara efter mina mått. Jag skulle ha en personlig frisör samt allt som oftast dra till något lyxigt spa för att genom det pusta ut från mitt hårda liv.

I köket hemma skulle det bland annat finnas en champagnekyl och ett gediget förråd av lyxiga kryddor från diverse exotiska länder. Fantastiska, fantastiska framtid!

//Emil.

Därför gifter man sig

"Varför gör vi det här?"

"För att vi älskar varandra."

"Och det här är vad älskande gör?"

"Ungefär så ja."

Det låg papper över bord och stolar, vissa hade till och med åkt ned på golvet. W satt förbrilt och bläddrade bland några lösa blad där han natten innan legat och skissat upp diverse alternativ på bordsplaseringar samtidigt som hans pojkvän sovit hårt vid hans sida. E var hade så fort det blivit tal om bröllop föreslagit en anställning av en planerare som höll på med sådant dagarna i enda, men W hade totalvägrat. Skulle det bli något alls så skulle det vara gjort av deras egna händer. Dock började han nu sakta men säkert ångra detta beslut. Att få ihop alla dessa tusen saker som prångt var tvugna att vara med i planeringen kändes bara som en fortsättning på en arbetsdag. Ingen utav dem var egentligen i ett stort behov av ett mastodåntbröllop som det de nu höll på att pussla ihop. För dem skulle det helt enkelt räcka med att gå fram och genom ett enkelt "ja" få på papper att de hade planer på att leva ihop för alltid. Att gifta sig var enligt dem båda endast ett ekonomiskt företagande för att säkra varandras rätt, de levde ju knappast utifrån någon förespråkad äktenskapsmall. Dock var det endast ett stort bröllop som fanns på kartan för enligt Ws mycket påstridiga familj kunde man lika gärna förbli ogift om man så förkastade traditionen av att ju större desto bättre. Ws familj hade alla erbjudit sig att organisera allt så att det enda de två äkta makarna skulle behöva göra var att dyka upp. Detta fanns dock inte på världskartan för varken W eller E då de helst ville slippa ångesten i att festlokalen skulle vara helt klädd i pråliga guldgirlanger eller något annat gräsligt. De hade istället valt att göra allting själva bortsätt från lite råd av C, R och M som alla tre lovat att göra sitt allt för att brölloppet skulle vara så fritt från smörigheter och långa tal som möjligt. Dock kändes som sagt nu allt hopplöst och W röjde ner de resterande papprerna på golvet i ren frustration.

"Babe, klockan är halv nio på morgonen. Ät frukost, läs en tidning som inte handlar om två äkta män som lovar varandra evig trohet på en sandstrand i solnedgången och så ordnar vi sedan upp det här. Okej?"

"Just nu vill till och med jag bara åka till Las Vegas och säga ja inför en Elvis-copycat. Förstår du läget här?"

E reste sig upp, gick fram till W och stoppade en paprikabit i hans mun.

"Vi kommer fixa det här, allt kommer bli skitsnyggt. Det kommer vara lyckat och roligt och jättestraight. Alla kommer gråta över hur vackra vi är och brölloppsvalsen kommer vi sätta som en smäck."

"Och det bästa av allt?"

"Det bästa av allt är att vi kommer få ett minne att skratta åt för det här kommer vara sjukare än din släckts sätt att fira påsk."

"Jupp, alla vill ha något att garva åt."

"Exakt."

Karnevalkex

Dessa kex kom min kära mamma hem med idag och de påminner mig verkligen om barndomen. (Säger Emil 50år...) Jag och min syster brukade alltid äta Karnevalkex i mängder och även om jag inte haft ett i munnen på åtminstone sisådär en elva år så kan jag verkligen känna smaken, lukten och konsistensen som om jag skulle ha ett i öppnat paket framför mig nu. Imorgon ska jag minsann avnjuta dem och då ska jag även visa bilder på hur fina de är. Alla har nämligen ett motiv iform av till exempel en ballerina eller en häst eller så på den sidan där det inte är glasyr. Kexen går endast att hitta i Finland, precis som jultårtor, bästa, bästa!! Jag kan verkligen komma ihåg hur jag brukade titta upp på paketet som liten skitunge. Å, dessa minnen! Det, jultårtor och mammas sätt att fixa glasstrutar med strössel och chokladglass. Minnen, ljuva minnen~
//Emil.

Tamatonari

Jag har öppnat ett litet bageri vid namn "tamatonari" det vill säga "ägg-granne" på japanska, ballt! Nu kommer jag inte längre ha något liv... Oops!

Lite bitter sådär

Idag är det fullt upp. Jag har redan från början haft som avsikt att inte skriva om förmycket saker som rör mitt funktionshinder på den här bloggen, då jag tänker mig att huruvida mina ben fungerar eller inte inte är så väldans intressant. Dock gör jag nu ett litet undantag...

Jag blir så väldans irriterad på att jag aldrig får till en vettig uterulle! Alltså den manuella funkar ju bra (den som min ass kör), men det vore ju faktiskt ganska soft att någongång ha en elrulle som funkar så att jag kan köra själv även utanför plugget och hemmet. Det har typ gått månader, månader och åter månader sedan jag började med projektet pröva ut ny permo (Permobil är ett märke på elrullar för utomhusbruk) med sits och igår fick jag äntligen hem skiten, men den SUGER!!! För det första kör den aplångsamt, för det andra sitter jag ganska dåligt, för det tredje bör jag använda något jäkla bälte som förstör hela helhetsintrycket av mina kläder och mig som sådan och för det fjärde är den bara fel, fel, fel!!! FEL!!! Det värsta av allt är nog ändå att jag sa att den var bra när jag testade den, men nu såhär i efterhand känns den värdelös. Det kostar staten massvis av pengar att ge ut fel hjälpmedel, för skiten hade säkert kunnat bli rätt om det gjorts annorlunda. Aja, what the fuck, orkar inte älta skiten mera.

Idag ska jag vara vuxen for real, for real och ringa personer och kalla på intervju och grejor. Första gången jag gör allting själv, men nu ska det prövas nya metoder. Hej, hopp i gallopp! Önska mig lycka till~
//Emil.

ps. Sedan ska jag pilla vidare på min iPhone4, min stora kärlek! ds.

Tove och Herman när de gör reklam för min sprillans nya iPhone4~

min nya fantastiska dandyklocka!

En vinterpromenad

Snöflingor singlar långsamt ned och landar på träd och lyktstolpar. Kylan är inte bitande, men de två männen drar ändå båda två sina kappor något tätare om sig. De är mycket androgyna till utseendet och jämna till längden. Den ena är något bredare än den andra, men båda verkar trots tjocka lager med värmande kläder relativt smala för sin längd. Åldersmässigt ser de ut att platsa kring 25års-strecket, men är båda minst fem år äldre än så. En utav dem är blondare än den andra. Samma kille har även lite skäggstubb och högre sittande kindben. Under den andre mannens mössa går det att urskilja en röd kalufs. Båda är mycket fagra och välskötta, man kan verkligen undra varför de går där tillsammans ute i snövädret, istället för att sitta inomhus och avnjuta en god lunch som så många andra gör den här dagen.

Den blonda mannen vänder sig mot den rödhårige som nu befinner sig snett bakom honom och stannar till lite för att de ska kunna fortsätta framåt i samma takt. W halvspringer när han märker att han är på efterkälken.

"Det känns konstigt att det bara är första advent, men att marken ändå redan är täkt i snö. Som en julsaga. Alla barn lär väl vara överlyckliga nu när julen faktiskt så tydligt är påväg." E pratar ut till ingenting och W är inte helt säker på om orden verkligen var menade för honom att höra så han väljer att inte svara utan räcker istället ut armen mot E och strycker hans svank som ett tecken på att han finns där. E rycker till lite vid beröringen och stannar sedan in för att kunna gå närmare W. De traskar därefter vidare tillsammans, mycket långsammare nu, och låter inga ord yttras. Bådas tankar är på vift kring helt olika saker. E är försjunken i något som skulle kunna liknas vid nostalgi då han tänker igenom de jular han firat med sin familj som barn. Han tänker på hur han och systern brukade baka pepparkakor och klämma på paket. Hur det brukade pirra i magen den första dagen i december då man äntligen fick börja räkna ned till den 24:e. W var istället helt inriktad på nuet. Han gick och tänkte på hur glad han var över att leva det liv han lever. Hur lycklig han kan skatta sig för att kunna bo i en enorm takvåning med världens finaste man och hur denna hemskt fina man nu går bredvid honom med Ws egen arm runt hans midja. Han kramar åt Es kropp lite extra då han börjar fundera på hur de ska fira jul det här året. Planen är, precis som de senaste fyra åren innan, att de ska fira själva dagen innan och sedan åka till sina respektive familjer på självaste julafton. För E är det inte så viktigt hur de själva gör den 23:e, han vill mest bara försäkra sig om att allt jobb är färdigt och få in någon slags julstämning genom en vackert klädd gran eller liknande. W däremot vill att allt ska vara perfekt in i minsta detalj. Han skulle helst ställa till med värsta brakmiddagen med ett överfyllt julbord och så vidare, men det vore ingen bra idé då de ändå bara skulle vara de två som kunde äta upp allt. Istället skulle de därför tillsammans utsmycka hela lägenheten i äkta American Christmas-stil med fejksnö på fönster och hela biddevitten, varav de dagen innan dopparedagen endast skulle äta något litet och ha vilt passionerat julsex i soffan med endast julgransljusen som belysning. Ws mage tog ett skutt när han tänkte på detta och han hade inget annat val än att stoppa E och ge honom ett nafs i underläppen. E skrattade till lite mot hans tänder och lutade sig bakåt för att kunna möta hans blick. De log båda mot varandra och gnuggade därefter sina näsor mot den andres. W märkte att E frös så han gnuggade sin pojkväns armar medan de forstsatte sin gång framåt. Klockan var bara halv fyra och det började redan skymma. När de gick vidare så ökade de på takten något och tryckte sig närmare varandra än någonsin. Hade någon förbipasserande frågat varför de gick så tätt hade de förmodligen skyllt på kylan, men egentligen var det endast behovet av närhet som fick dem att gå så tätt. De var som nykära under denna lilla vinterpromenad.

Stockholm Revisited

3

Dåligt meme

Mat:
Bästa maträtt? Hummer! Utan tvekan.
Bästa efterrätt? Hummer? Glass är nice och macarons får mig alltid på fall.
Bästa dryck? Pommac och smultroncider, utan tvekan. (Oboy och apelsinMER!!)
Hatdryck och maträtt? Butterbear och fiskbullar.
Bästa alkoholdryck? Allt med Malibou eller alkoläsk.
Använder du smör på smörgåsen? Ja, om det inte är något annat kladdigt på. (Typ marmelad eller kaviar eller liknande.)
Smågodis eller färdiga påsar? Smågodis för då får man större valmöjlighet!
Bästa soppan? Gurksoppa!
Favoritglass? Ben & Jerry's Hubby Hubby! :D

Shopping:
Hur mycket shoppar du för varje månad? Typ studiebidraget ryker garanterat... Oops!
Har du mer skor än kläder? Nej! Men jag har en del. Runt tio typ.
Favoritplagg? Snajsiga byxor.
Favoritfärg på kläder? Navy!
Favoritfrisyr: 60-tals retro, behöver spara...
Bästa mönster: Prickigt eller mönster gjort av udda djur.
Bästa accessoar: Slips och hattar.
Underkläder? Såklart. Vill ha vita kallingar, eller blåvitrandiga, måste köpa nya!
Hatplagg? Spetsiga dojjer, eller typ breeeeda byxor med kedjor.

Jobb/utbildning:
Jobbar eller pluggar du? Pluggar, värdelöst.
Vad vill du bli? Författare och kanske VD för ett multiinternationellt företag. :P
Trivs du med ditt jobb/din utbildning? Nej, gymnasiet är inte min tekopp alls. Men det blir bättre!
Är lönen viktigast? Nej, men viktig. Haha, nej, bara jag är lycklig så.

Övrigt:
Har du barn? Hahahaha, nej!
Är otrohet okej? Konstig fråga! Vad är otrohet? Öppna förhållanden och polygami har ju en annan form av otrohet, så det är klart att det inte är okej.
Älskar du någon? Ja, men kanske inte kär.
Betyder familjen mycket för dig? Absolut, alla som står mig nära är viktiga.
Vart åker du helst på semester? Tokyo eller San Fransisco eller New York.
Bästa klimatet? Varm vår eller varm höst, typ 25 grader?
Hemmafest eller krogen? Båda?

fikastund har guld i mun

syrran kom hem med två förtidiga 18årspresenter!

IDAHO

Idag är det IDAHO: International Day Against Homophobia (and transphobia). En otroligt bra dag eftersom den uppmärksammar fobin gentemot HBTQ-personer, som definitivt är något värt att tas upp mer än en dag per år. Jag blir väldigt peppad av att både DN och Metro är fyllda med artiklar som behandlar dessa ämnen på ett eller annat vis. Det är bra att alla på tunnelbanan och alla härliga liberalnissar (hehe) får lite regnbågsfärgat att tänka på.

Keep ut the good work alla HBTQ-personer! Oh yes!
//Emil.

ps. Och vad gör jag själv under IDAHO 2011? Chillar med samhällsuppsatser och vantrivs på en gymnasieskola i Stockholms innerstad. Inte så jättekul... ds.

Dramatik och raklödder

W skulle bara veta hur E iaktar honom när han varsamt fördelar ett jämt lager av raklödder på kinderna. E skulle bara veta hur Ws tankar snurrar när han dricker vatten ur den rinnande kranen och det mesta rinner ned för halsen eller skvätter upp i ansiktet. I princip varje morgon börjar på det här sättet och varje kväll avslutas någorlunda i samma anda: i badrummet där båda är fullt upptagna av sina respektive bestyr, men ändå hela tiden är obeskrivligt väl medvetna om vad den andra parten har för sig. E rätar på sig och skruvar av kranen. Han torkar sig om munnen med baksidan av handen och rufsar bort några hårslingor ur ögonen. W har tagit upp rakhyveln och gör nogranna spår i det vita löddret över kinder och haka. Hans ögon kisar sig något när han koncentrerar sig och E ser i spegeln hur W gör diverse olika miner för att få bort all ansiktsbehåring. Hade situationen varit en annan så hade E förmodligen fält någon kommentar om hur dum den andra mannen gör sig, för det ser onekligen ganska roligt ut när han står där och gör illa ställda miner för att resultatet ska bli lysande. Dock ger inte detta något roligt intryck överhuvudtaget utan E kommer istället på sig själv med att tänka över det faktum att det troligtvis inte finns någon vackrare man på hela jorden än den som står bredvid honom nu. Tanken slår honom som ett blixtnedslag och han känner hur bröstet bubblar av det plötsliga lyckoruset som infann sig när han insåg att denna andra individ faktiskt valt att leva bara med honom och ingen annan. W har nu stannat upp och står och iaktar E via spegelglaset.

"Hey, hur är det fatt? Har något hänt?" E svarar nekande och blinkar lite skämtsamt mot W, för hur skulle han någonsin kunna förklara vilken surealistisk känsla han känner över att W går att kalla hans? W ger sig dock inte utan lutar sig runt E och stryker sakta handen över hans rygg, något han bara brukar göra när han vet att E har något att berätta. E biter sig lite i läppen innan han öppnar munnen och förklarar sina känslor för W. Det blir en lång och allt för invecklad monolog för att passa i ett badrum så han drar efter ett tag med sig W ut i köket och fortsätter prata allt medan han gör i ordning en frukost. Han har nu ryggen mot W, som sitter tyst på en barstol vid köksön, och han har inte längre någonsomhelst kontroll över sitt ordval. Han kan höra hur han börjat tala om när de först träffades och deras första månader tillsammans, men kan inte för allt i världen förstå sammanhanget av denna harang med det han egentligen ville W skulle veta. Efter att det gått minuter och en omelett är halvt färdig vänder sig E för första gången om för att leta efter en reaktion hos lyssnaren. Han ser då hur stilla tårar sirlar ned för sin pojkväns kinder och går fram till honom för att de ska kunna mötas i en kyss.

"Alltid detta drama!" Nu var det äntligen en ny dag på riktigt.

igår fick jag en regnbågsklubba för att jag är en regnbågsperson~

Emil Emm som passerar

Det börjar bli mer och mer vardag för mig att passera nu. Idag var det återigen en vuxen person som helt tog förgivet att jag var en snubbe och jag blev en en gång alldeles varm i kroppen. Det känns som om livet blir lite lättare att leva när folks syn på mitt kön blir mer överrensstämmande med den jag själv identifierar mig som att vara. Om några år kommer det bli ännu bättre då jag då kommer ha en början till en tonårsmusche! Fantastiskt!

Igårnatt slog det mig mer och mer hur jag inte identifierar mig med den där bruden som folk ibland snackar om när de snackar om mig. Pronomenet hon om mig blir ju lite som att ljuga. Jag är inte en hon och att snacka om tjejen Emm går inte. Personen Emm finns och Emm är ett smeknamn på Emil. (Em blir fel i uttalet för då blir E:et en hårt som i Emil så en dubbelkonsonant blir nödvändig i skrift.)

Som det känns nu så kan jag inte riktigt vänta på att få heta Emil även på ID:t. Min plan och tanke är ju att vänta med namnbytet tills då jag blir 19, men nu börjar jag bli otålig. Jag vill känna att alla behöver tolka mig som den jag är, att alla måste säga rätt namn för att något annat namn är fel till och med på pappret. Men jag ska i alla fall ha tålamod. Jag ska visa för alla att detta är på riktigt och att detta är väl genomtänkt. Så länge jag ändrar det precis efter studenten så är allt finnemang för mitt enda krav är att jag inte ska börja leva ett riktigt liv (det vill säga något utanför gymnasiet) med ett felaktigt namn. Jag bör ju börja ett arbete eller en utbildning med rätt namn på pappret, något annat vore ljug.

Men ibland känner jag mig i alla fall bara så liten...
//Emil.

ps. Jag vet ju innerst inne också att det bara vore problematiskt att byta namn innan jag gått ut gymnasiet eftersom att jag då skulle behöva komma ut för allt och alla och jag orkar inte den grejen just nu. Inte med all fobi. ds.

Bitterheten

Jag blir ganska bitter av det faktum att jag sitter i skolan och pinas när vädret ute är så pass fantastiskt som det ändå är. Det är tisdag så egentligen borde jag inte låta mig beröras av min allt för påtagliga frustration. (Tisdagar är verkligen mardrömsdagen som jag alltid kaosas lite av då den är alldeles för lång och alldeles för tråkig.) Idag efter skolan så ska jag gå hem i den varma solen och njuta av det faktum att ännu en tisdag är avklarad. Sedan ikväll är det firande av Banans 25årsdag med middag och en film om Truman Capote. Bra avrundning på en helvetesdag!

Och ändå, denna skolångest...
//Emil.

ps. Världens tråkigaste inlägg, palla! ds.

bästa jordgubbsdrinken när man är uppe sent och förbereder en överraskning!

Lite nya materiella tillskott

Jag har varit ganska dålig på att uppdatera om det materiella på sistone, en hel del kläder och stuff har inhandlats som inte har fått en egen plats här i bloggen, men nu ska det bli ändring på det tänkte jag. (Blev lite inspirerad av Bryanboy på youtube, haha~) Här är då i alla fall min nya filofax, världens finaste och mest retro också. Min ömma moder visade mig sin gamla och det kan ju fasiken gömma sig ett helt liv där inne, fantastiskt! (Bland annat så var det anteckningar från saker jag sagt när jag var liten, ska kanske skriva av det här i framtiden.)

Här är mitt nya penskrin som är från typ 70-talet någongång. Mamma köpte nämligen det när hon började tvåan på gymnasiet efter det att hon varit ett år i USA och det var ju ett tag sedan liksom. Jag ska köpa nya pennor och grejs, så dem ni ser där i nu är endast en tillfällig lösning. (Vad är väl världens mest retro-penskrin utan ett matchat innehåll liksom?)

Och här är då till sist de skor jag köpte i lördags. Så dandy och så fantastiskt fina! Jag är som en reklampelare för Zara hela jag, men det kan jag ta. (Vad gör man inte för modet liksom?)

Att passera.

Lyckan är total när man igår gick in på ICA för att köpa lakrits till hatten man ska designa till en skoluppgift och då blir hanad i kassan. Hanad två gånger till och med! Trots det svarta kajalstrecket på läpparna! Åh, denna lycka! Livet!

älska de nyqueera festissloganen!

1000 tranor, en sommarversion.

Det var en varm kväll i slutet på juli och W och E satt koncentrerade vid köksbordet. Det var inte ofta de satt vid sitt köksbord, inte om de inte skulle göra något som krävdes stora ytor och ett fast underlag under fötterna. (De hade nämligen för vana att alltid inta sina måltider sittandes vid köksön, så länge de inte hade gäster det vill säga.) De satt där helt utan bakgrundsakompanjemang och tänkte så håret nästan luktade något bränt. De satt nämligen och vek tranor, nu var de efter tre kvällars arbete uppe i 739, målet var 1000. Det var E som hade kommit med idén och W hade snabbt hakat på. Först var tanken att de skulle vika 1000 blommor eftersom tranan enligt berättelsen vid namn 1000 tranor handlar om död, men sedan hade de båda slagit fast vid det faktum att de skulle sova bättre med flygande fåglar i taket. Särskilt när tranan står för hopp och framtidstro enligt den östasiatiska sägnen. Igår hade de med hjälp av R och A som varit där på middag lyckats vika sisådär en femhundra, nu hade de suttit här sedan klockan sju, det vill säga nästan fyra timmar, för att vika de resterande.

"Vi kommer inte hinna klart idag, jag börjar bli helt död i huvudet av det här. Varför är vi så långsamma för?" E lutade sig uppgivet tillbaka på stolen.

"Vi är inte långsamma, vi har bara inte riktigt fått in vanan ännu."

"Har vi inte vanan inne efter 740 jävla tran-jävlar så är det lika bra att vi ger upp nu med ens." Detta yttrande fick W att skratta.

"Vi kan ge upp för ikväll och ta resten imorgon om du vill, jag börjar ändå bli hungrig." W ställde sig upp och kramade om Es axel när han gick förbi, in mot köket. E reste sig och gick efter och tillsammans plockade de ut gårdagens rester ur kylskåpet. Hemlagad sushi och dumplings som lätt gick att värma, den perfekta sommarmaten. Medan W sedan lade upp maten på två fat gick E och hämtade en flaska champagne för att lägga den på kylning. De gick sedan tillsammans ut på takterrassen bärandes på tallrikar och ishink. Väl där uppe satte de sig i varsin solstol med tallrikarna på avlastningsbordet bredvid. W hällde upp två frikostiga champagneglas till dem båda.

"Skål, världens duktigaste tran-vikare."

"Skål pippi-fågeln." De lutade sig mot varandra och möttes i en snabb kyss.

En hel flaska champagne senare och några extratallrikar fullproppade av diverse kvarlämnade delikattesser från föregående kvällar var det dags att gå ned i lägenheten igen, klockan var då framåt ett på natten.

"Du, babe, jag känner att jag nog skulle kunna vika några ytterligare tranor nu. Hur känner du?"

"Jag tycker att vi absolut borde göra klart de resterande 260 pappersfåglarna nu med ens." Så därav att de båda 32åringarna nu än en gång gick och satte sig vid sitt matbord framför kaoset av fåglar vikta i papper med siden- och guldmönster. Så länge livet är vackert finns inga konkreta sorger.

In need of refreshment!

Jag behöver lite uppfriskning, något peppt! Jag är lite nere idag för lite grejs som kanske inte är så jättekul har hänt (inget farligt alls egentligen, men lite sorgligt) och då behöver man göra något kul så att det hela känns något ljusare. Som tur är så är det fredag så jag får i princip göra exakt det jag själv känner för. Detta innebär att jag ska bege mig till biblo och kopiera upp några inbjudningar till min coctail som jag ska ha när jag fyller 18. Jag lovar att posta bilder på de färdiga inbjudningarna sedan, så får ni se hur det ser ut. Jag ska också hämta ut en (förhoppningsvis två) böcker som jag behöver till skolarbete, inte fullt så kul kanske, men nödvändigt. Sedan ska jag nog gå hem och kolla på Brideshead Revisited och begrava mig i min kärlek till Sebastian och Charles som har världens finaste relation till varandra. Det är nästan så fint att man inte vill se mera för att de fina då kommer ta slut. Se den!

//Emil.

Isherwood och avläsningsförmågan

Kanske passar sig inte detta för en blogg, men å andra sidan så är det ju helt upp till mig då det är mitt eget val vad jag vill lägga ut på den här sidan. Det är ju sedan upp till er läsare om ni vill läsa det jag har att säga eller inte, men innehållet är det endast jag som rår över. Fiffigt.

Jag är mitt inne i Christopher Isherwoods A Single Man. (En enda man på svenska.) En helt fantastisk bok som får mig att tänka och ifrågasätta många tankar och tidigare dragna slutsatser. Samtidigt kan jag också säga, utan att ljuga, att allt det Isherwood beskriver i sin roman inte kommer som någon nyhet. Jag blir inte upplyst av att läsa hans tankar, utan känner mig snarare förstådd. Förstådd och accepterad. I hjärtat och i hela min resterande kropp vill jag gråta när jag läser vissa delar. Gråta inte så mycket av sorg som av någon svårbeskrivlig form av lättnad. Hela min kropp borde skaka, alla mina inre organ borde skälva till något, de hade varit den normala responsen på det jag känner och upplever i mitt huvud när jag läser hans ord. Att en författare kan sätta sådana känslor på prosa på det lysande och geniala sättet som Isherwood lyckats göra är otroligt. Det får mig att känna en framtidstro samt hopp om att jag en dag kanske kan göra detsamma.

Vad är det då Isherwood beskrivit som fått mig att så håglöst och fanatiskt ge mig hän åt hans tankar? Det vore inte möjligt för mig att nu, på en tänkt historialektion, återge hela den situation som han iscensatt för att få fram denna slutkläm som kanske på något mentalt plan fick bägaren att rinna över, därför kommer jag inte ens försöka. (Om ni har den engelska utgåvan hemma kan jag säga att det är runt sidorna 45-50, har ni sett filmen kan jag informera om att det är klassrumsscenen i början.) Det jag däremot kan berätta är att det Isherwood beskriver är hur en människa kan vara så fullständigt medveten om alla persontyper runt omkring henom. Hur en person så totalt kan se bortom folks påstådda personlighet och därmed ha förmågan att se under huden på personer i sin omgivning. Huvudpersonen - George Falconer - är proffessor i litteratur och undervisar därav elever av alla dess slag vid ett universitet. Han - via Isherwood som jag tror förövrigt är ett urexempel på de förmågor som George har - kan tydligt avläsa de reaktioner han får av sina studerande och blir därmed väl medveten om alla de karaktärsyttringar som försegår i klassrummet. Han beskriver även det ingående och jag kan på flera ställen känna igen mig eller delar av mig som i de olika karaktärerna man i denna scen får möta.

Kanske hade känslan av igenkännande samt tro på människan (jag har ofta varit av den egoistiska typen som starkt betvivlar att det faktiskt finns andra som resonerar som jag i det stora hela, men har på senare tid allt mer börjat bli motbevisad då jag fått en större uppfattning om hur pass komplex arten människa ändå är) försvunnit om jag inte haft historia som påföljande lektion efter min lilla lässtund. Jag har nämligen en känsla av att min historialärare - precis som George/Isherwood - kan avläsa personer på ett komplext sätt han också. Dock kanske jag har helt fel, men mina tankar kring detta inger mig ändå både en form av tillit samt en slags rädsla. Rädslan är troligtvis obefogad, men jag kan ändå på något sätt första varför en sådan känsla uppkommer för vore det sig så att läraren - samt andra i min omgvining, oavsätt hur stora eller små deras roller i mitt liv än må vara - kan se under huden på folk så skulle ju det då innebära att dessa personer då är väl medvetna om mina val och mitt handlande. Alltså betyder det att jag numera inte kan handla på något annat sätt än det som är totalt ärligt eftersom att allt annat går att se igenom. Detta blir i sin tur som att dra bort en matta under mina fötter, samtidigt som man fått golvet därunder något stabilare. Läskigt, lyckligt, toppen, jag är inte riktigt kapabel att avgöra den ännu.

Även andra tankar väcks såklart i mitt huvud. Tankar som i allra högsta grad är sammanlänkade med det ovanstående. Tankar som dessa: Om nu folk - låt oss ta den "fiktive" läraren som exempel - kan se under huden på människor, betyder det också att allt jag gör är förutspått och att de mest ringa småsaker, så som betyg och omdömen, då blir oviktiga eftersom de i sådana fall ändå inte kan påverka eftersom mitt handlande redan är givet? Ser läraren - och diverse andra med förmodad samma förmåga - då även de saker jag inte säger rakt ut och vore det i sådana fall något positivt eller något negativt? Blir man inte tokig av att hela tiden kunna avläsa människor, för så fot man yttrar det självklara sätter sig ju människor i opposition?

Nej, nu ger jag upp med dessa funderingar och återgår till mitt påsatta skal av obrydd fjollbög. Hjärnan blev lite överarbetad.
//Emil.

ps. Jag hoppas verkligen innerligt att ingen läsare tar illa upp av mina yttringar eller så, med "obrydd fjollbög" menar jag till exempel givetvis inte att alla bögar är fjollor eller att alla fjollbögar är obrydda. Det var bara en sammansättning av diverse ord som tillsammans bildar en någorlunda vettig förklaring till hur jag känner mig att jag vill vara ibland. ds.

New York runt mitt finger~

Var på stan med Rita-Pita-lingonsylt och hittade då ett litet mästerverk, en ring föreställande en storstad. Perfekt för mig med tanke på den stadsråtta jag ändå är, jag kan pussa på den när jag sitter alldeles ensam och övergiven på landet och skriver i sommar, myselimys!

Ännu en måndag.

Måndag, måndag, måndag. Jag är väl medveten om att jag tjatat om detta tidigare, men det är ändå värt att nämna: Något borde verkligen göras åt dessa gråa mornar för att göra dem litet ljusare! Se bara på mig till exempel som idag är klädd i helsvart (samt lite grått) med en röd scarf med vita prickar som enda färgklick. Jag är ju egentligen helt stört trött på brist på färg i mina klädval och anser därför inte att helsvart är någon bra början på en ny vecka, men just på måndagsmornar är jag alltid så stört seg så även om jag tagit fram en jättefin outfit kvällen innan så blir det ofta ändringar på morgonen. Vi borde införa en klädregel eller något på måndagar, så att man får något att spela mot.

Jag har ju blivit totalt fast (tillsammans med min käre fader) i TV-serien Mad Men, världens mest välgjorda serie som man inte tittar på bara för berättelsen och händelseförloppet utan framförallt för estetiken. Jag blir helt tokig i deras stilar och hela sättet som karaktärererna lever på (nej, gillar givetvis inte sexismen osv., men vägrar prata mer om den nu). Det står ju till och med på DVD-boxarna "serien som skapade en livsstil". Fantastiskt! Jag älskar, älskar, älskar den! Ska bli en äkta dandy som svassar runt i välsydda kostymer och dricker Wiskey, haha~ Fantastiskt!

//Emil.

Ettårsdag och sönderslitna byxor~

Idag är det exakt ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag skulle kunna skriva något hysteriskt sentimentalt om bloggåret som gått och hur jag känt att jag utvecklats som person samt i mitt skrivande och blablabla, men jag skippar faktiskt det. Kanske mest för min egen skull, jag har förändrats oerhört mycket från första maj 2010 till första maj 2011 och även om jag själv kan stå för förändringen som sådan så känner jag att jag helt vill fokusera på den Emil jag är idag. (Bitvis får jag till och med lite lust att rensa bland inläggen här på bloggen, men gör inte det då jag vet att dessa infall endast är gällande under de dagar då jag känner mig lite blå och jag tror inte på censur av sin egna person på det sättet, inte om det går att undvika i alla fall.)

För att då lämna bloggen som sådan så kan jag avsluta med att säga att det gick lite väl hett till för mig och Mönni idag, så nu är mina gamla pjamasbyxor helt sönderslitna, bokstavligt talat. Hahahaha, vi får allt börja chilla lite vi två, händerna på täcket eller vad det nu är man brukar säga~
//Emil.

ps. Nu ska jag skriva något smaskigt för hand som bara jag får läsa, tror jag allt. Tehe~ ds.

Ika i rutan