Trans och trans och åter trans

Jag har varit glad och pepp hela dagen. Bakat scones, myst med Banan, kollat på en superbra film vid namn "Christopher and his kind" och sedan strosat ned på stan för att sedan gå hem igen. Familjen åt middag på balkongen och det tror jag på fullaste allvar inte att vi gjort sedan den dagen jag fyllde 14. Allt borde alltså vara toppen, men ändå har jag den där klumpen i magen som om något är fel. Och något är faktiskt fel... Min könsidentitet idag känns lite fel... Jag vill inte vara trans, jag vill vara född kille. Jag vill inte behöva titta mig i spegeln och känna att min svartvitrandiga top från American Apparel som jag funderat på att bära på min fest på onsdag ska göra mig för tjejig. Jag vill kunna se ut som en snygg bög och inte som en häftig heterotjej. Den här rädslan är ju egentligen verkligen bara korkad för på sistone passerar jag ju var och varannan dag. Som jag och Banan diskuterade idag så sitter könet verkligen bara på insidan för i och med att jag mer och mer är tydlig med vem jag är och vad jag vill med mig själv så säger folk pronomenet därefter. Klädstilen har ju liksom varit såhär ett tag, men det är först den sista månaden som random folk på stan faktiskt ser att jag är en dude. Dock så är jag ändå så rädd. Jag är rädd för att bli 18 för då måste jag börja visa leg och på IDt står det ett stereotypt tjejnamn och är en bild på mig i långt hår. Dock så går ju året fort och så fort jag slutar gymnasiet ändras namnet till Emil och IDt förnyas och folk i dörren till klubben tror jag faktiskt inte tittar så noga att de checkar den näst sista siffran i personnummret och gör de det så bryr jag mig ändå inte. Äsch, nu orkar jag inte älta det här mer! Jag är snart myndig och jag ska ha kul oavsätt vad, så skit i idioter och så håller jag mig till dem som accepterar mig. Punkt slut!
//Emil.