Harry Potter-nostalgin

För någon vecka sedan nu så hade den allra sista Harry Potter-filmen premiär. Det är fan sicko!! Jag tillhör ju det gänget som helt och hållet vuxit upp med pojken med de runda glasögonen och ärret i pannan, så nu när allt är över blir det ju lite som värsta symbolen för slutet på en era, en era vid namn min barndom typ. Jag skulle kunna älta detta i århundraden, men istället väljer jag att se det från den ljusa sidan, nämligen att HP alltid kommer vara förknippat med tusentals minnen.

För er som känner mig bra så vet ni kanske redan att jag tillhör en av de där få människorna på jorden som tycker filmerna är bättre än böckerna. (Nu kommer jag väl bli mördad av någon från Norrköpingstrakten om han läser detta, oops!) Dock kanske jag får äta upp mina ord snart för jag har ju börjat läsa om alla på pocket nu och tycker faktiskt dem är riktigt trevliga. Dock så har jag ju aldrig påstått att det är något fel på berättelsen i sig utan istället så har snarare tvekat till Rowlings sätt att snacka om unga, men, men, vi får se vad jag säger om några böcker. Både ettan och tvåan är med mig här i USA, mer hinner jag väl knappast läsa.
//Emil.
(Ett förinställt inlägg, för i USA bloggar jag nog inte så mycket.)