Skrivövning 3

När jag var någonstans runt tolv/tretton (elva/tolv?) år gammal gick jag på en filosofikurs. Den var lagd varje lördag och var flera timmar lång så i mitten av varje pass var det fikadags då man fick jättelika bullar som doftade fantastiskt och smakade minst lika bra. Filosofikursen höll till på söder så jag brukade åka tunnelbana dit och gå hem, jag minns att det var en väldigt härlig promenad. Givetvis var det inte bara jag som gick där utan även en massa andra kiddos, både härliga och några som jag minns som ganska påfrestande. Det är en person jag kommer ihåg extra tydligt. Han hette Charlie. Han var nog äldst på den där kursen, jag minns nämligen tydligt hur han berättade att han var femton. Jag kommer också ihåg precis hur han satt och hur hans röst lät när han sa massvis av saker jag tyckte var något bland det smartaste jag någonsin hört. Han log ofta mot mig och höll med mig i en diskussion om ödet. Det var han som lärde mig ordet ”determinerad” och ibland brukar jag tänka på det och då blir jag lite glad. Undra om han vet att jag varje gång ett pass var slut gick och tänkte på honom och alla fina ord han kunde… Undra om han fattade att jag fantiserade om hur vi skulle mötas som vuxna och att han skulle le mot mig och jag skulle fråga om han ännu ansåg att vårt öde var helt utan inverkan av vår egen vilja fast ändå inte förutbestämt. Jag brukar faktiskt fortfarande fantisera om det ibland. Idag är nog Charlie sisådär en tjugo/tjugoett och om jag gick förbi honom på stan skulle jag nog inte se honom, hur mycket jag än skulle vilja. Jag undrar vad han gör nu? Blev han filosof? Var hans gymnasietid ett helvete? Kommer vi träffas på något universitet eller någon bar någon gång igen och bli introducerade för varandra och komma på att vi är dem vi är? Minns han den där pojkflickan i rulle med världens största huvud och smalaste hals (jag såg ännu mer ut som en mangafigur på den tiden än vad jag gör nu) som tittade på honom i förundran och som han pratade långa samtal med? Hoppas, hoppas, hoppas att vi någon gång ses och att vi då hittar tillbaka till de där samtalen vi hade då. Jag tror vi var ganska lika, jag och Charlie. Båda var liksom tänkare som stod utanför sin egen grupp. Överintelligenta kids som inte fick tillräckligt med stimulans. Charlie alltså, världens smartaste kille och litegrand av en dåvarande idol för mig. Kanske hade han behövt veta det då, litegrand så tror jag nog det…

Jag saknar väldigt mycket världens finaste Marie. Hon var min assistent när jag var fjorton, men sedan drog hon tillbaka till sitt Malmö så nu ses vi inte så ofta. Världens finaste Marie som bakar cupcakes och steker pannkakor som en riktig gudinna. Allt detta i blommiga klänningar och rosiga kinder. När jag var fjorton trodde jag aldrig på riktigt att jag skulle bli arton. Det var inte så att jag trodde jag skulle dö eller något, men jag kunde helt enkelt inte se mig själv leva ett liv som inte involverade Adolf-Fredriks musikklasser och all den ångest som gömde sig under flyglarna där. Nu är jag arton och hon är tjugoåtta snart. Vi är båda äldre, men ändå så känns det faktiskt lite som om det var typ i förrgår då vi satt och kollade på ”En liter av tårar” och jag snyftade när Ryo sjöng sin avskedssång. Vi träffas inte jättesällan så kanske passar det inte att skriva om henne här, men jag gör det i alla fall för jag tänker mycket på henne, med hennes och Peters bröllop i maj och allt! (När jag är inne på Urban Outfitters eller hittar en prickig klänning på stan så tänker jag alltid på min Malmö-Marie och när jag spelar ”Osaka Rainy Blues”.)

Jag har inte bara gått på filosofikurser och kurser i japanska utan även på konstkurser. Det var min stora grej när jag var typ runt tio. Det fanns inte i min världsbild att jag skulle kunna bli konstnär i benämning att man skapar saker med pennor, pensel, kritor eller lera, men att tänka i bilder har jag alltid haft som förmåga. (Tänka är jag bra på, utföra analogt desto sämre…) På mina två konstkurser som jag gick på Moderna Muséet hade jag en och samma lärare de båda gångerna, hon var korthårig och om jag minns rätt otroligt glad och snygg (?). I mitt huvud var hon en riktig förebild, en av de där få tjejerna man träffade vars stil gick att kalla pojkig och vars humör var glatt och positivt men ändå inte för peppt. Hon pratade med alla, men var aldrig på. Hon berättade också massvis av spännande saker om olika konstverk och jag ville nästan jobba som muséumguide när jag var färdig där. Jag kan inte alls minnas vad hon hette eller om hon hade bruna eller blå ögon. Jag kan inte heller komma ihåg hur hennes röst lät eller om hon sagt något speciellt till mig någon gång. Däremot så vet jag att hon är en sådan där person som haft en inverkan på mitt liv, jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Hon är en sådan person som jag då tog helt för givet, men som jag nu – åtta år senare – uppriktigt sagt undrar mig knottrig över vem hon är, vad hon gör och hur hon lever. Kanske har hon fortfarande konstkurser på Moderna, jag minns hur rummet såg ut så att göra ett försök att hitta henne där vore inte ens svårt. Men varför skulle jag hitta henne där? Det finns ingen anledning. Det är bara en del av livet att vi träffades och det är inte mer än så. Fint det där med statister, biroller och huvudkaraktärer. Livet blir lite som en film då.