Men det vet ju alla!

Lattemorsa, fjollbög, blatte, CP. Alla dessa fördomar, alla dessa ord. Trots allt så är det ju orden som bygger fördomarna, för hur skulle vi kunna uttrycka dem om vi var utan ett språk? Orden bildar i sin tur grupper som sedan själva i mångt och mycket lyckas organisera sig och bilda en kollektiv gemenskap. Det blir invandrare mot infödda svenskar, det blir straighta mot gays, fjortisar mot emos, religiösa mot ateister och veganer mot köttätare; exemplen är många! Frågan blir då vad som händer med de oorganiserade? Vissa grupper som är utsatta för fördomar kan kanske inte skapa en gemenskap, så vad händer då med dem när de inte har andra som kan backa upp och bekräfta? En av dessa grupper ska jag fokusera på nu, nämligen gruppen som innefattar personer med funktionshinder. Eftersom det finns lika många typer av funktionshinder som det finns människor så har jag valt att inskränka mig till dem i rullstol, och det för att göra det lite lättare och samtidigt undvika att trampa folk på tårna.


Med hjälp av ord kan man helt utan kunskap framställa någon på ett sätt som absolut inte var tanken. Det typiska exemplet är nog: ”Jag har en kompis som är rullstolsbunden, men han är helt normal och klar i huvudet.” I den meningen finns det finns många saker som öppnar för diskussion. Först har vi ju klassikern som är så självklar att den behöver vi inte ens tjata om; det heter inte ”rullstolsbunden” utan ”rullstolsburen”. Det är ju väldigt få i rulle som faktiskt är fastbundna. Sedan har vi också mer djupgående exempel som jag gärna vill titta närmare på. Det är det faktum att många har för vana att lägga till ett litet, litet ”men” som jag tycker känns viktigt att belysa, för vad ska man med det ordet till, egentligen? Det är just ordet ”men” som gör meningen fördomsfull. Hade man istället valt att ta bort konjunktionen så hade det faktum att kompisen ifråga var normal och klar i huvudet inte ställt sig i opposition mot att han har en funktionsnedsättning. Ordet ”men” ger alltså i det här fallet en bild av att det egentligen är fysiskt omöjligt att han är precis som de flesta andra snubbar eftersom det tydligen är något som behövs påpekas. Tyvärr görs sådana här misstag inte bara i vardagspratet när någon berättar om sin nyfunna kamrat, utan detta är vanligt på ställen där kvaliteten på samtalet eller sammanhanget egentligen borde förbjuda det. Ett toppenbra exempel på det här fenomenet är diverse tidningar från olika intresseorganisationer som kämpar för ökad tillgänglighet och en rent allmän bättre syn på folk med funktionsnedsättning. Att det går att läsa sådana meningar i tidskrifter av det slaget känns inte som en jättehit. Det blir ju liksom något motsägelsefullt när man är medveten om att tidningen är till för att motverka fördomar, men istället bygger vidare på dem. Ett annat belysande exempel går också att hitta i sådana tidningar: ”Viktoria lider av en svår muskelsjukdom – En härlig tjej med kämparanda!”. Här använder man sig inte ens av en konjunktion, utan med ett litet tankstreck så får man fram precis allt som jag gissar att många med svårare muskelsjukdomar gör sitt yttersta för att motverka, nämligen tillskriver personen ifråga etiketter såsom ”härlig” och ”tjej med kämparanda”. Vad säger det, om inte att personer med muskelsjukdomar faktiskt kan vara härliga. Är inte det så pass självklart att man lika gärna kan lämna den informationen osagd?

Det finns en del specifika personbeskrivningar som nästan alltid används för att beskriva folk i rullstol, såsom kämparanda, trots allt glad/snäll/gullig/stackars och så vidare. Som en ung person i Stockholms innerstad kan jag undra om det på fullaste allvar finns folk som gillar dessa beskrivningar, speciellt om de kommer upp i samband med ens funktionshinder? Framförallt kan jag fundera kring valet av ord som ”kämparanda” och ”stark”, då dessa ord lämpar sig bättre för någon som just klarat ett maraton än någon som bara lever sitt liv utifrån sina egna förutsättningar. Vissa kanske nu menar att en del funktionshinder är minst lika ansträngande som ett maraton för personen som lider av det, men då tänker jag att det hur som helst kanske faktiskt är bättre att fokusera på det faktum att allt detta som kan vara sant, i grund och botten är fördomar och därför ska motverkas. Hajar ni?

En sak som är väldigt farligt med fördomar, såsom de uttrycks i de ovanstående exemplen, är att de är svåra att bevisa som något dåligt. Det skapar i sin tur ofta en ond cirkel, eftersom man som utsatt för detta ibland kan tänka att det är lättare att själv anamma fördomarna istället för att ifrågasätta dem. För att tala klarspråk: I många fall kan det vara lätt att som rullstolsburen själv börja identifiera sig med etiketterna som andra sätter på en, eftersom man så ofta får höra dem. Det kan i många situationer kännas klurigt att säga till en person att man inte vill bli presenterad med ett ”men” och därför kanske man väljer att se det som något okej när folk yttrar sig på detta sätt. Personligen (eftersom jag själv sitter i rulle) kan jag känna att det blir lite som att skjuta mig själv i foten när jag tar den här typen av diskussioner med intresseorganisationer för personer funktionsnedsättningar eller, för den delen, med andra som tar sig fram på fyra hjul. Det blir lite som att man kämpar emot sig själv när man kritiserar sättet de uttrycker sig på eftersom att man någonstans vet att man har precis samma mål man strävar mot. Kanske är det just det här som är det absolut svåraste rörande fördomar, nämligen att det är så enkelt att förstärka dem och så svårt att sätta sig emot. En strategi kan ju vara att helt ta bort de specifika forum som bara behandlar diverse rörelsehinder, eller åtminstone ta bort tidningarna som tillhör organisationerna. Det är ju givetvis superviktigt att det finns någonstans att vända sig till om man har frågor eller behöver hjälp eller stöd, men jag tror inte att smala, lite närsynta tidningar är rätt väg att gå. Istället kanske man kan försöka skapa mer fristående media som har rörelsehinder och funktionsnedsättning som en av många beröringspunkter. På detta sätt förflyttas fokus från det specifika funktionshindret, det vill säga man tar bort det faktum att personen ifråga är en minoritet.

Allting är ju egentligen en inställningsfråga och det tar sig oftast också uttryck i ordvalet. Ett utmärkt exempel på detta är synen på om man blivit diskriminerad, så låt oss bygga upp en sådan situation: En kille sitter i rullstol och kommer därför inte in i en butik som endast gör sig tillgänglig via trappor. Killen har då två alternativ hur han ska se på saken, han kan dels tycka att det är diskriminering för att han inte kommer in och trapporna samt affären utgör då boven i dramat, eller så kan han se på det som att affären förlorar en kund och därför får skylla sig själv. Fördomen kring detta är att man alltid, alltid ska välja att se sig som diskriminerad, alltså enligt det första alternativet. Det är så dumt då det mest bara är energikrävande och gör att man själv känner sig nedstämd.

Den fördomsfulla synen, att en person med funktionshinder är ett offer, är något som genomsyrat alla mina exempel och för att vara krass så tror jag att offerstatusen är något som drabbar de allra flesta fördomar. Det finns alltid fler än bara en ond och en god sida, så i grund och botten är det alltså bristen på nyanser som utgör grunden för att fördomar ens ska kunna existera i ett samhälle. Istället för att bekämpa fördomar som helhet kanske det därför vore mer konstruktivt att försöka sprida tanken att en människa alltid är mycket mer komplex och inte bara kan passa i ett enda fack. Det är ju någonstans det som skiljer oss från djuren, vilket jag tror att de flesta av oss tycker är ganska väsentligt.

Här är min text om fördommar som blev utvald att vara med i Vulkan Förlags bok. Själv är jag som sagt kanske inte helt övertygad om att detta är i bästa laget, men det kommer från hjärtat och skrevs bara på någon timma så i sina förutsättningar är det ändå ganska bra, kanske, vad vet jag.