Ett regn

Vatten innanför kläder och skor, tyg som klibbar mot hud. Händer och tår börjar långsamt förfrysa, även om jag rör dem frenetiskt för att behålla värmen. Jag hoppar upp och ned och kniper ihop ögonen, anstränger jag mig riktigt envist så kan jag nästan intala mig själv att det är vår och att jag hoppar i vattenpölar och är fem år och alldeles lycklig rakt igenom. Ögonen kniper jag ihop ännu hårdare, bitter mig i läppen tills det börjar smärta och bulta. Slutar. Aldrig. Hoppa. Hoppar vidare. Plask, plask, plask, hoppa, hoppa, hoppa.

I mitt huvud:
Jag är torr och varm, det är april. Sitter hemma iklädd mjukisar och har en kopp varm choklad mellan händerna. Smuttar på drycken och knaprar på kakan jag har till. Fyller mun och näsa av varma, mysiga smakaromer. Är ledig och fri. En fågel kvittrar till lite utanför fönstret, den vill bara säga hej. Jag ler tillbaka och den blinkar till mig. Skickar iväg en liten näbbpuss, bara sådär. Jag behöver inte öppna fönstret, den tar dörren om den vill mig något mera.

I verkligheten:
Vatten som fortsätter rinna, snart är jag genomdränkt. Vägrar öppna ögonen, kniper istället igen dem så hårt att jag börjar se stjärnor. Ljuden kan jag inte stänga ute, de tränger in som nålar i mina hörselgångar. Ljud av bilar och regndroppar som slår mot asfalt. Känns som hagel. Snart är jag död. Snart, snart, snart kommer alla bära svart. Jag vill vara död. Hellre död än levande begravd. Levande begravd för att du aldrig dök upp, aldrig kom hit. För att du låter mig begravas, totalt grävas ned, i ett regn som aldrig slutar ösa. Genomblöt och helt trasig, som en ledsen hund i dåligt väder, har jag nu gått ned på huk. Jag vill ännu inte vända hem, ännu inte erkänna att jag blivit dissad. Tårar börjar rinna, men jag märker det knappt då det redan runnit litervis med vattendroppar längs med mina kinder samt att underläppen darrat ett bra tag nu. Jag märker inte att jag gråter förrän jag inser att det bara är där tårarna faller som jag fortsätter bli nedblötad.

Något har stoppat regnet och hade det inte varit för skuggan runt om mig så hade jag trott att en kupol plötsligt rest sig som en sköld kring min person. Jag vänder huvudet uppåt och där står du, hållandes ett paraply. Du sträcker ut din vänstra hand och jag greppar den med min högra. Och så helt plötsligt står vi där, öga mot öga. Det regnar även ur dina ögon. Ett stilla porlande, men hos mig är det uppehåll. Du har grävt upp mig ur jorden och öppnat min kista. Jag är inte längre levande begravd utan jag dog, men återuppstod. Tack.