Tack Glee!

Det handlar om identitet. Det handlar om synen på sig själv, på sitt egna, på jaget. Det handlar också om att visa respekt och alla sådana saker.

Jag har haft en hel del för mig den här hösten så helt naturligt har det liksom blivit så att jag halkat efter med några Glee-episoder. Dock slog det mig för någon dag sedan hur mycket jag verkligen saknat det. Så nu har jag alltså börjat titta igen.

När jag tänker på Glee så slår det mig varje gång, hur klyschigt det än må låta, att Artie (den rullstlolsburna karaktären, för er som inte är några insnöade Gleeks) faktiskt har gjort väldigt mycket gott för mig. Det kanske låter helt sjukt, men det har hänt mig mer än en gång att folk dragit en paralell mellan mig och honom och därav fattat grejen snabbare. Förstått att det inte är mitt huvud som är nedsatt. För mig har det underlättat något så enormt att inte hela tiden behöva bevisa att jag har huvudet på skaft. Istället kan jag bara vara jag.

Artie må vara rullstolsburen, men det är långt ifrån allt. Folket bakom Glee har vekligen lyckats få fram att man, oavsett funktionsnedsättning, är en människa precis som vem som helst. Artie är nörd, han är bitvis jäkligt töntig, i vissa episoder har han varit mer eller mindre idiotisk och i andra en härlig en. Han tillåts förlora oskulden tidigare än andra karaktärer och han har flera förhållanden. Han går med i fotbollslaget och har en inövad koreografi till alla danser som görs av "New Directions". Han är helt enkelt beviset på att personer i rulle inte bara är handikappade tycka-synd-om-idioter. Dessutom så är han med i en massproducerad TV-serie som visas, och dyrkas, internationellt.

Tack Glee!

//En svensk Artie~

Nu har jag hela världen i mina händer~

Idag har varit en väldigt fin dag, speciellt med tanke på att då jag vaknade var jag inställd på det motsatta. Skolan kändes lätt och saker bara flöt på. Efter jag var färdig där så sprang jag iväg mot tunnelbanan för att ta mig till Odenplan och träffa en fin en. Vi skulle träffats utanför en affär, men då vi smsat och förstått att vi var bara någon minut ifrån varandra så träffades vi på plattformen istället. Det är sådana småsaker som gör mig alldeles glad inombords! Vi hann inte träffas länge, men innan vi skiljdes åt så fick jag en liten adventspresent. En jordglob, hon har själv en likadan. Hon gav mig alltså en värld, inte alltid man får det en tisdagseftermiddag~

NaNoWriMo 2012 nästa!

Ska jag berätta något galet? Ska jag berätta något fint? Ska jag berätta något mirakulöst helt jävla underbart?!???!

JAG VANN!!!!! (Vilket jag visste, kaxig som jag är, att jag skulle göra, men lyckan över det man själv åstakommit är den näst bästa, efter skadeglädjen då alltså.)

Charlie, Ester, Vakuum. Jupp, Charlie, Ester, Vakuum var de tre orden som fick stå för detta årets skrivinsatts. Livet, boken och NaNoWriMo 2011, jag i ett nötskal.

Nu har jag nästan tid igen, nu kan man kanske prata med mig och få svar också. Nu gör jag och Word en paus i vårt monogama förhållande. Jag vill hänga lite med pennan och Moleskinen också, varför tvåsamhet?

//En glad tönt.

Please, Please, Please Let Me Get What I Want - The Smiths

Good times for a change

See, the luck I've had

Can make a good man

Turn bad

So please please please

Let me, let me, let me

Let me get what I want

This time

Haven't had a dream in a long time

See, the life I've had

Can make a good man bad

So for once in my life

Let me get what I want

Lord knows, it would be the first time

Lord knows, it would be the first time

Hemma hos farmor

Inne i köket där det hänger en lampa som direkt får mig att tänka på en indiependentfilm med vackert foto~
På kakelplattorna ovanför spisen så står det saker så som "Saffran" och "Senap". Det tycker vi (jag?) ju om!
I pianorummet finns ett fotografi på farmor som brud. Fotot har värsta historien då det hittades i skyltfönstret hos en fotograf och sedan fått köpas ut. Det hade varit en del av en julskyltning. Är det inte galet vackert? Rosorna är helt magnifika!
Ett hörn i pianorummet. Farmor gillar porslinstallrikar och gamla fotografier på släktingar.
En uppstoppad fågel i hallen. Tjao på dig~
Min pappa på en broderad kalender som är från Finland förövrigt. Den sträcker sig över år 1980 så farsan var väl kanske 20?
En gammal radio med barnbarn ovanpå.
En del av en handsnidad byrå.
Och slutligen: En bild på mig som borgarbarn.

Nu är det snart hem till Stockholm!

Många koppar kaffe~

Vi är nu i Västervik...
Där det finns fina gator med gatstenar som känns som om det är en småstadsidyll där alla människor är fina mot varandra och bjuder sina grannar på kaffe och sju sorters kakor och sådär..
Till min förvåning så såg jag vinterns första snö. Blev genast lite avskräckt...
Efter att ha varit runt där på stan en stund så drog jag hem till farmor, men bilderna därifrån är så många och härliga att de får lov att komma i ett eget inlägg. Nu pluggas det japanska inför provet på måndag på hotellrummet. Planen är att sätta alla poäng, plus några extra. Inte kaxigt alls, oh nej~

Åh, just det! Idag är det lilla jul! (En finlandssvensk tradition som infaller lördagen innan första advent varje år. Denna högtid så ska man egentligen äta "jultårtor" mest hela tiden, men sådana finns inte här~) Har fått ett kalenderljus som sträcker sig fram till julafton samt ett par fingerlösa vantar, en spontan present då vi gick på stan från min ömma moder. Här är en, något luddug, bild på dem:
Det är lördagen i Västervik so far~
//Emm
Ps. Som rubriken avslöjar så har det blivit en hel del kaffedrickande idag. Härligt! Ds.

En glittrig tågresa

Det är så obeskrivligt skönt att äntligen få komma ifrån Stockholm för några dagar. Just nu sitter jag på Stadshotellet i Västervik och konstaterar att jag faktiskt blivit äldre. Känns fantastiskt att få den vetskapen inom mig på riktigt.

Tidigare idag så var jag hos min logoped. Jag har börjat hos en nu, det känns toppen! Tre gånger kvar, sedan är det utvärdering. Tror det kan bli asbra och om så blir så ska jag göra en film vid namn "The Emm's Speach". Kommer vinna massvis av Oscars, lätt!

Resan idag gick finnemang. På X2000 ner till Linköping så lyssnade jag igenom hela "She & Him"s nya julalbum samtidigt som jag smsade fina saker med en fin en. Hela min värld var alldeles julglittrig, alldeles vacker. Sådana sinnesstämningar önskar man verkligen att de var möjliga att spara på burk. En liten, liten en i plåt hade varit perfekt, så att man kan ha den i jackfickan och ta upp och känna lite på ibland då man behöver det som mest.
//Emm.

Ett decembertåg~

Det slog mig för någon dag sedan att det snart är slut. Snart är november 2011 slut vilket betyder att jag snart kommit upp i 50 000 ord. Det är mindre än 9000 kvar nu, mindre än en femtedel. Dimman av skrivande som jag varit försvunnen i de senaste veckorna börjat äntligen lätta. Snart kommer jag alltså kunna bli en trevligare människa igen. Det finns så otroligt många saker jag ska göra då, min lista är fullspäckad!

En av sakerna är att jag ska blogga mera. Jag ska anstränga mig att på riktigt försöka skapa bra inlägg som jag hunnit lägga lite mer eftertanke i än bara att skriva ned något av det som kommer upp i huvudet emellan alla mina tankar på Charlie och Charlies Ester och huruvida en formulering på fyra ord var finare än en på fem. Flera andra saker är också med på min att-göra-lista. Till exempel ta tag i två problem som jag nu skjuter lite på för att jag inte har tid att lägga mitt fokus på något annat än NaNoWriMo. Skolarbete ska också prioriterad och så en sista, och garanterat mest viktiga, grejen: Egentid! När jag sitter och skriver så finns det ingen plats för mig, det finns bara tid för mitt "kreativa skapande". (Oh, denna klyscha!) Jag ser verkligen fram emot att bara kunna få luta mig över min Moleskine och skriva manuellt med min gröna reservoarpenna och inte behöva känna någon som helst press på att behöva förmedla något till någon annan än mig själv. Jag tjuvstartade lite idag på rasten och det kändes precis så fint som det ska göra, om inte finare. Att bara få sitta och låta tankarna gå, utan någon som helst inverkan utifrån vissa förutbestämda aspekter och premisser är verkligen en frihet. Det gör alltid att jag mår mycket bättre inombords och kan se lite mer klart på allt runt omkring mig. Snart kommer pressen från en framtvingad kreativitet vara som bortblåst och istället kommer jag kunna använda en onsdagseftermiddag/kväll som denna åt att spela Sims och äta Chunky Monkey med maränger i överflöd. Åh december, jag välkomnar dig med öppna armar!

//Emil.

Söndag, vecka 46.

Jag vet inte riktigt hur mycket av all skit jag lagt fram i klartext här på bloggen, förhoppningsvis inte särskilt mycket, men på sistone så har jag mått ganska halvdant. Dock är detta inte alls särskilt förvånande. Det är mycket på gång i mitt liv och jag har flera anledningar att känna mig lite rörig. Detta plus att det är november så jag kör mitt livs andra NaNoWriMo och att skriva en hel bok på en månad tar på krafterna, även om det "bara" är ett första utkast. Idag har som tur är saker känts ganska okej. Ting har fått smälta och bli till små, små atomer och jag har även fått åtminstone ett litet lyckopiller. Ett lyckopiller som jag ännu inte lyckats hitta en baksida på (tro inte att jag letar, men tyvärr har det på den senaste tiden hänt allt för ofta att de bara dyker upp massvis av baksidor som man tidigare inte trott funnits där alls).

Imorgon är det måndag och förhoppningsvis stannar jag kvar i den här känslan ännu ett tag framöver. Få nu en fin vecka 47 nu allihopa, lova mig det! (Eller varför lova mig? Lova er själva istället!)

//Emm.

Halvårsjubeleum

I väntan på att få börja leva det där livet man bara väntar på, det vill säga må bättre, passar jag på att fira mitt och Ewas halvårsjubeleum. Hur gör man det om inte genom att äta marängswiss!?! Ingredienser? Chunky Monkey, körsbärsås som förövrigt var helt fantastiskt god, maränger (såklart!) och grädde. Fantastiskt!!
//Emil.

Bästa språket!

Idag var jag i skolan på morgonen, men blev tvungen att gå hem efter bara en lektion på grund av världens jäkla dunder- och brakvärk i magen min. Därför missade jag än en gång japanskalektionen, som jag nu alltså inte varit på sedan innan höstlovet. (Måndagens var inställd så tekniskt sätt har jag faktiskt bara missat tre.) För att ta igen detta så har jag suttit och pluggat typ 96 sidor japanska idag och då slog det mig hur mycket jag faktiskt saknat hela den grejen. Förut så gjorde jag ju det typ nästan så fort jag fick tid över. Eller att säga att jag flitigt satt och studerade det japanska språket vareviga dag är nog en ganska kraftig överdrift, men att påstå att jag varje dag levde i någon slags Japanbubbla vill jag ändå säga är att tala sanning. För mig var det mycket tack vare japanskan som jag kunde ta mig igenom min, tyvärr ganska grova, period av ångest jag hade då jag var fjorton eftersom jag i det intresset fick ett ställe att slappna av. Kan man inte uttrycka sina ångestkänslor på ett vettigt sätt i språk så tycks de konstigt nog faktiskt upphöra att existera för en liten stund.

Idag är jag betydligt bättre på japanska än vad jag var som fjortonåring, men fortfarande släpper jag mina problem och issues då jag håller på med något som rör detta. Det kan ju bero på att jag betingat språket som något positivt, men framförallt vill jag nog ändå påstå att det beror på att jag när jag sysslar med det här går in i något slags typ av Japan-mode där jag helt genuint och ärligt faktiskt kan säga att jag är lycklig. Detta gäller inte alls i samma grad på lektionerna i skolan som när jag själv sitter hemma i min lägenhet och fipplar. Tur att jag har något så bra som japanskan!

//Emil.

Young British Artist Kieron Williamson | euromaxx

Det är ju sådant som detta man vill jobba med! Åh, om jag bara kunde bli hjärnforskare eller något så att jag får göra undersökningar på genier!

NaNoWriMo goes shrink

Jag vet att jag har skrivit om skrivande massvis av gånger redan, men av någon anledning känns det som ett ganska outtröttligt ämne. Nästan varje dag kommer jag på nya anledningar till varför jag skriver och vad jag har att säga om det. Den senaste tiden, exempelvis, så har det slagit mig att skrivandet för mig har en väldigt psykologisk aspekt. Ja, faktiskt nästan terapeutisk...

Nu har jag tagit mig halvvägs igenom årets NaNoWriMo. Om de lite dryga 25 000 orden så är kommer jag troligtvis ha satt mitt sista ord på mitt manuskript. (Sista ordet på första utkastet alltså.) Jag känner att det är en stor skillnad från förra årets text eftersom jag detta år håller mig tillbaka hela tiden. I fjol så lät jag huvudkaraktären göra massvis av saker och råka ut för massvis av situationer, men temat i år är ju det motsatta. Det är både lättare och svårare att skriva när man har vägen mer eller mindre utstakad för sig. Samtidigt som jag känner att jag har massvis av saker att säga med min text så kan det vara ganska svårt att få till orden då man inte får sväva iväg precis på det sätt man känner för just i stundens hetta. Dock kan jag tänka mig att detta sättet att arbeta fram ett manuskript till en bok är ganska vettigt då man via denna metod får mer tid för eftertanke och känsla i det man gör. Sammanhanget blir alltså lättare att förstå och hela alltet blir mer välgjort.

På onsdag satsar jag på att vara uppe i 30 000, sedan ska jag bara låta det flyta på.

//Emm.

Ingen nolla

Ibland önskar jag att jag vore lite mer som smöret på en nyrostad toast än att jag var som en strandad säl som likt ett kadaver ligger orörlig på en sandstrand.

Jag vill vara mjuk, lycklig, frisk, fräsch, fin, rolig, spexig, smexig, sexig.
Jag vill vara vacker, klok, fnissig, tjejig, manlig, androgyn.
Jag vill vara söt, vara busig, vara pigg och vara med.
Framförallt vill jag vara social.
Mest av allt vill jag vara min, min alldeles egna, egna som bara tillhör mig. Min!

Jag vill inte vara hård (sträv är dock helt okej, lite kantig likaså).
Jag vill inte vara deprimerad, ful, äcklig, tråkig, intetsägande, fantasilös, trött.
Jag vill inte vara ung, vara barnslig, vara rättande eller vara viktigpetter.
Framförallt vill jag inte vara handikappad.
Mest av allt vill jag inte vara plus, minus, är lika med noll.

Men jag är inte så hård, jag är bara lite erfaren.
Jag är inte ful, inte äcklig, inte intetsägande och inte fantasilös.
Heller inte särskilt barnslig.
Definitivt inte handikappad.
Absolut, absolut inte en synonym till siffran noll.

Dock är jag lite deppig, dock är jag lite trött.
Dock är jag ung.
Dock lever jag med en funktionsnedsättning.

Men jag är inte noll.

C

Idag var jag på Dramaten, på Lejonkulan, och såg C av Hamadi Khemiri. Helt. Otroligt. Magnifikt. Fantastiskt.

Det är en monolog där Khemiri går från att beskriva/vara C, till att göra nedhopp i flera karaktärer, bland annat en japansk poptjej, en svensk ångestbrud, en svennebanan vid namn Erik som inte kanske är så duktig som han vill påskina, med flera, med flera.

Khemri har förmågan att från sekund ett fånga sin publik. När han börjar hela föreställningen med att säga "Föreställningen börjar nu" så är man redan där fast. Sedan går han ut hårt och ökar genom att säga högt det många i publiken säkert tänker för att därefter bli till C. C lyckas dra ned hela existensen på kvarknivå och mitt lite deppiga hjärta slår dubbla slag av jubel för att någon med en sådan träffsäkerhet lyckas ta fasta på hela männskligheten och hur den fungerar. Jag kan inte sluta fundera över om det är så att Khemiri byggt sin monolog med hjälp av saker han registrerat utifrån eller om alla karaktärer, alla delar, är sidor av honom själv som han låter plockas fram under sitt framträdande.

En annan sak som bör nämnas är vilken talang han är på språk. Han lyckas plocka fram exakt rätt uttal och rätt känsla i allt han gör och säger så när han pratade japanska så var jag övertygad om att han var flytande, vilket sedan höll i sig i kinesiskan (kanto? mandarin?), engelskan, portugisiskan, ja, ni förstår! Allt var så maffigt och jag blev indragen innan jag han tänka. Ett geni! Kroppsspråk, minspel, rörelsemönster, alltså jag kan inte räkna upp allt, men fantastisk var det.

Innan jag avslutar vill jag bara skriva en liten detalj till. Khemiri beskrev kulturer och personligheter inom subkulturer så att jag kommer sova gott i natt och det om något är ett bra betyg från min sida.

Se C!
//Emm

Lite om sex

Det pratas alldeles för lite om sex och onani och synen på ens egna kropp i dagens media. Eller nog för att det är en hel del snack om att knulla som kaniner, men sexet utan könsroller, maktmanifestationer och sex inom förhållandet snackas det faktiskt inte mycket om alls. Det anses fortfarande alldeles för fult för att diskutera på vettiga sätt i offentliga rum.

Ska jag vara helt ärlig så trodde jag aldrig att jag skulle göra ett sådant här inlägg. Jag har alltid tänkt att det nog finns en hel del släckt och vänner som inte borde veta något om mina tankar inför sex så att jag därför borde hålla det bortom det vida internet. Däremot tänker jag nu att det är dags att agera annorlunda. Jag är arton och de flesta har ändå onanerat sedan de var tio, eller nått, så det är absolut inget nytt att även jag (och många fler därtill) är sexuella varelser. Ser någon gudmor eller gammal farmor detta så får de väl helt enkelt bita i det sura äpplet och insé att deras l"illa flicka blivit stor".

Detta är inte ett blogginlägg där jag tänkte helt lämna ut mitt egna sexliv, jag ser inte riktigt idén med detta då det ändå är upp till var och en hur man bäst vill ligga, men det är ett blogginlägg där jag vill poängtera det faktum att man som ung ofta försvinner in i någon slags norm om vad som är fint respektive fult sex, och så vidare. Det som fick mig att börja filosofera över detta just idag är att det i en goodiebag man fick under Stockholms Filmfestivals visning av den nyutkomna "Hysteria" (som jag förövrigt ska skriva mer om en annan gång) ingick "Orgasmboken" av Katerina Janouch. Jag har nu bläddrat igenom boken som hastigast och lite snabbt kommit fram till att den framställer ganska mycket lite knasigt. För det första är den väldigt dumförklarande. Ett exempel: i boken finns det flera tips på sexfantasier man kan roa sig med och då menar författaren att allt (och då menar jag allt) bortom tvåpersonsexet med en maskulinitet och en femininitet där allt är totally vanilla är på en "avancerad" nivå. Come on, redan som liten skit visste jag (och måååååånga andra) att sådant sex bara var ett av tusentals. Ett annat exempel på varför boken känns sådär är för att den rent krasst utgår ifrån att alla tjejer/fittfödda gillar penetrerande sex och därför helt enkelt  måste ha en dildo med vibrationsfunktion. Heller inte helt sanningsenligt.

Jag kan bli ganska trött på hur bok efter bok, broschyr efter broschyr, tidning efter tidning (och så vidare) uppmanar till den här normen. Jag kan bli ganska trött på hur man som ung person måste gilla en viss typ av sex för att passa in, annars blir man ett freakhous. Jag kan bli ganska trött på att alla andra inte kommer fram i media, då de i allra högsta grad borde. Som tur är så är mina vänner och tidigare partners/dejter/vad-man-nu-säger som jag snackar sex med varken obildade eller ointresserade. De är heller inte normativa som boken ovan talar för, utan har, precis som alla andra människor med någorlunda analytisk förmåga, bildat sig en egen uppfattning om vad som är skönt och bra gällande sex. Därför blir det sällan jag kolliderar med den här typen av information som jag just kritiserat, men då och då händer det och jag blir lika förvånad varje gång.

//Emil.

Ett nördcafé för musiknördar.

Om nörderi inom musik och allt annat också för den delen. Salem Al Fakir och Pontus de Wolfe snackar på Tekniska Muséets nördcafé i och med att de just släppt boken "Vad är musik?". (En del av Vad är-serien som jag säkert nämt tidigare då jag läst "Vad är filosofi?" och "Vad är queer?" hittintills.) Kolla för all del, superfint!

//Emm.

Rödläpp!

Ändå peppt med femininitet och röda läppar! Idag har jag köpt världens härligaste läppstiftsprototyp som är i form av en tuschpenna. Den smakar väldigt annorlunda, men otroligt sött och gott så det är inga som helst fel på det. (För mig är det väldigt viktigt att något man ska ha på läpparna smakar gott, annars känns det bara läskigt och fel och ger mig kreeps, typ.)

Jag har som ny grej nu att jag ska bli ännu mer retrovintage och bohemfin. Tänk författare i 30-talets Europa (de fina delarna av det) med slitna kängor och runda glasögon. Fint! Vore inte världen mer tilltalande om modet ändrades till retro än gång för alla? Come on, let's make that a promise, shall we?!

//Emil.

Skaparglädje och tidspress.

Jag har massvis av ambition och skaparglädje nu! Skrivspärren som jag löpt en risk att komma in i under några dagar nu har helt släppt (hoppas jag!) och jag tror, nej vet!, att årets NaNoWriMo kommer ligga till grund för en framtida publicerad bok. Jag bara vet det! (Kaxigt, I know, men jag är ju en ganska kaxig person också. Annars kommer man ju ändå ingenstans~)

Natten till idag (som alldeles för snart ser ut att bli natten till imorgon, då jag tog en hastig blick på klockan) fick jag ett migränanfall, men trots det har jag hunnit plita lite över 3000 ord idag. Jäklar, jag är verkligen inne på något nu! Den ständiga kampen mot klockan känns ändå inte så hopplös och trots att jag inte går ut gymnasiet med alla MVG så kanske jag faktiskt tar studenten med ett färdigställt manuskript till något som kan komma att bli ett publicerat verk av ingen annan än Emm Åstrand själv. Pepp (och jäkligt självgod) kryper jag nu till kojs och önskar er en god natts sömn, när den än må infalla.
//Emil.

Midnight In Paris Movie Trailer Official (HD)

Om ni följt mig på twitter eller så så har ni säkert lite koll på att jag börjat kolla en del på filmer. Något jag inte hade för vana att göra mycket alls förut, så det känns som ett välkommet intresse i mitt liv.

"Midnight in Paris" är Woody Allens senaste och egentligen går det nog ganska bra att sammanfatta hela filmen med ett enda ord, nämligen "mysig". Det är ingenting speciellt spännande som händer eller så, men den är en bra grej om man är lite trött någon dag och bara vill vila ögonen på romantik som sträcker sig över tidsepoker. Med romantik så menar jag faktiskt inte enbart kärlek mellan personer utan även romantiseringen av diverse konstnärsskap och annat.

Filmen handlar om en snubbe som älskar Paris, men jobbar i Hollywood som manusförfattare till film. Bredvid sitt arbete så jobbar han på en bok, men han är alldeles för självkritisk för att låta någon läsa och komma med synpunkter. Helst av allt så vill huvudkaraktären tillbaka till Paris på 20-talet då bland annat Hemingway, Fitzgerald och Picasso var en del av kulturens jet-set. Och så en dag, när han ensam går på Paris gator på väg tillbaka till sitt hotell efter en vinprovning, så kommer han tillbaka till sin drömepok. Där träffar han alla ovanstående plus andra härliga så som Gertrude Steine och Salvador Dali. Det dröjer inte lång stund innan han själv blivit en del i gänget och vad som händer sedan får ni nog se filmen för att få reda på.

Precis som de mesta annat av Woody Allen så är filmen, trots sin mysighet, något macho med unga tjejer i skira klänningar och så vidare. Men den är trots det möjlig att se, utan att för den skull behöva starta tonvis med genusdebatter. Det finns säkerligen betydligt mer givande filmer att se om man har tråkigt, men "Midnight in Paris" kan ändå fungera bra som ett avbrott efter en lång arbetsvecka eller ett jobbigt prov i samhällskunskap, eller så. För mig var den precis vad jag behövde igår efter att jag hade tillbringat hela mitt höstlov i sällskap av en förkylning.

//Emil.

Hipster Kitty

En iPhone är rolig den!
//Emil

En modevisning för badmössor

Kom igen nu, lt oss alla bära dessa till beachen 2012!!!

Det märks att det är november...

Hur det ska gå får Charlie och Ester är allt jag har i mitt huvud just nu. Exakt precis vid detta tillfälle så tänker jag mycket på 50-talsbaddräckter och nervösa blickar i varma bassänger, men mer än så kan jag faktiskt inte avslöja.

Något jag däremot mer än gärna avslöjar är det faktum att min förkylning börjar bli bättre. Jippi!! Att nysa kanske man kan slippa helt och hållet ganska snart då.

Men nu: Tillbaka till NaNoWriMo!!!

//Emil.

ps. Det börjar kännas som att allt jag skriver på alltid handlar om någon slags vardagsslentrian där fokus ligger på små detaljer så som den exakta nyansen på skorna på huvudkaraktären eller vilken sorts bakelse en tant på ett kafé sitter och äter. Går det verkligen att kalla litterär kreativitet? ds.

NaNoWriMo 2011

Om bara någon minut så kommer jag sätta mig och börja skriva på årets NaNoWriMo. Pepp? Ja. Närvös? Lite. OTROLIGTJÄVLASUPERPEPP??!!!??! JAAAAAAAA!!!!

Det enda jag vet hittills är att jag kommer försöka jobba mycket på språket i årets NaNo. Jag vill försöka uppnå ett prosalyriskt språk Och så vet jag de två huvudkaraktärernas namn. Peppt!

Så... Let's go!!!

//Emil.