Jag vet inte hur mycket det har framgått här på bloggen, men jag är hur som helst en sådan där person som har ganska svårt för sociala sammanhang. Jag blir alltid extremt nojjig och nervös för minsta lilla grej och är inte alls särskilt road över att träffa nya människor överlag. Om man bortsåg från alla normer och grejor i samhället som talar för motsatsen så skulle jag nog vilja påstå att jag betydligt hellre hänger hemma framför en dataskärm på kvällarna än är ute och träffar folk. Det kanske låter helt extremt jättetragiskt och som läsare kanske man nu bygger upp en bild av mig som en person som är totalt socialt inkapabel samt att jag är något mobboffer eller något i den stilen. Det är därför med glädje jag nu skriver att så inte alls är fallet. En del av mig skulle vilja utnyttja det här inlägget till att hålla ett brandtal för den socialt invalida tönten (mitt ordval och jag syftar på den typen av människa som jag älskar av hela mitt hjärta så detta är inte ett okej sätt att prata om människor som inte anses vara funktionsfullkomliga i diverse sammanhang!), men istället låter jag det vänta. (Vem vet, kanske blir det ett nytt inlägg!) Istället utnyttjar jag denna post åt att ge en snabb förklaring om varför jag numera (äntligen!) börjar se på den delen av mig själv som fullt tillräcklig.
Först hade jag tänkt att inleda den här texten med att skriva att jag förändrats. Att jag numera kan hänga med folk jag inte känner och att jag lärt mig handskas med sociala sammanhang. Detta valde jag dock, som ni såg, att avstå ifrån då det hade inneburit både lögner och orättvisa mot mig själv. Jag är ännu skitnervös då jag ska iväg på saker. Jag får fortfarande hjärtklappning av tunnelbaneresor mot nya saker och vill fortfarande helst bara försvinna från denna jords yta så fort det är nya ansikten i min omgivning. (Okej, kanske inte alltid, men väldigt ofta.) Dock har jag nu lärt mig hantera denna minimiskala av social fobi. (Jag kan inte påstå att jag lider av någon som helst social fobi egentligen då jag kan umgås mer än väl med många människor och då och då träffar nya personer helt på eget intiativ och så vidare, men jag väljer ändå att ta det ordet i bruk för att lättförklara.) Nu för tiden klarar jag av att gå ut på nya saker. Nu för tiden fixar jag nya ansikten utan att dö lite på kuppen. Detta beror inte på att jag fått någon form av hjälp med att kunna umgås med människor eller så. Nej, det enda som varit anledningen till denna förändring har varit det faktum att jag faktiskt accepterar mig själv nu. Jag har äntligen insett att det är helt okej att inte vara den där superpeppa pratfågeln i precis alla sammanhang. Man kan faktiskt gå ut och ta en öl och ha det fint med folk, helt utan att ha ångest. Folk kan uppskatta ens sällskap ändå, även om det är lite svårt att tro på. Jag vet detta för det är av egen erfarenhet som jag skriver det här. Så till alla folk som läser detta och som inte gillar att stå på bord dansandes i centrum bland nya människor: ni kan vara med ändå. Hörnet i lokalen är fan en underskattad plats att hänga på hursomhelst!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar