Sherlock

Sherlock. Älskade, älskade, underbara Sherlock. Denna fantastiska karaktär à la Benedict Cumberbatch är det bästa (och värsta!) som hänt mig, känns det lite som. Jag vet inte hur jag ska överleva i över ett år innan nästa säsong börjar sändas!!!

I lördags sändes den sista episoden på säsong 2 och även om jag inte vill spoila för er som ännu inte upptäckt detta paradis av braininess så kan jag i alla fall säga att det tog mig ett bra tag att komma över det hela. Mitt hjärta måste ha stoppat ett dussintal gånger och mina tårar rann typ konstant. Snacka om att leva sig in i det man ser, haha. (Fail.) Jag har inte varit så förtjust i en karaktär sedan jag var kär i Tackey & Tsubasa som fjortonåring (och skyltdockan på Åhlén's samma år - EPIC FAIL!). Han är smart, het, har bästa rörelsemönstret och är drygast i London. Hur kan man inte älska det?!

Jag är mer eller mindre oförmögen att uttrycka det i ord. Får helt enkelt ge upp med att säga att orginalen kan slänga sig i väggen för det är BBC-versionen som vinner,  utan tvekan. Alltid!