Det där med puppor och sådant helvete.

Läste just en intressant grej om fjärilar på sidan 19 i "my gender workbook". Det är tydligen så att fjärilar går igenom minst sagt ett helvete när de ska ta sig ur sin puppa, men om de på något sätt får hjälp med det hela, det vill säga om någon hjälper till med att ha sönder puppan, så kan de inte överleva som fjärilar länge alls. Det är nämligen en grej som triggas igång genom det där jobbiga som gör att de blir starka nog att överleva ute i den andra världen sedan. Kate Bornstein jämför detta med kön, men jag väljer att specificera mig lite ytterligare och fokusera på transpersoner istället. Ofta görs ju faktiskt fjärilen som symbol för trans.

Jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag menar att transpersoner inte ska få stöd och hjälp under sin transformering. (Jag vill då samtidigt också påpeka att en transformering inte nödvändigtvis är något som tar slut utan det kan vara någonting som fortlöper under hela livet.) För mig kändes det dock väldigt skönt att veta att det behövs ett litet helvete först. Lite som det där ordspråket att "efter regn kommer solsken". Det känns också fint att göra en jämförelse med fjärilen och puppan för att det blir som ett bevis på att trans inte är något en kan förneka. Jag vet inte om ni riktigt förstår vad jag menar, eller om jag är allt för otydlig i mina förklaringar. Det jag tänker är i alla fall att vi som är transpersoner behöver upptäcka det själva och till stor del gå igenom det på egen hand. (Dock med andra som stöd, givetvis.) Vi behöver leva ut vår transidentitet, det är inget som går att förneka, hur smärtsamt det än är för diverse (mer eller mindre) inblandade parter.

Efter helvetet kommer friden. Jupp, det här kan jag tro på.
//Emil~

ps. Jag kan också tänka mig att tolka puppan som samhället i stort - då specifikt normerna - , för precis som fjärilen måste ta sig ur puppan för att kunna leva så måste en transperson slå sönder alla normmurar som vårt heteronormativa samhälle tyvärr ännu är grundat i. ds.