Lite om pronomen...

Detta är absolut ingen faktatext om pronomen, utan endast en liten betraktelse av vad jag själv varit med om x antal gånger nu under loppet av bara den här hösten. Jag har nämligen upplevt att många barn som sett mig på stan' och pratat om mig i tredje person har använt sig av pronomenet "han", medan deras föräldrar sagt "hon". Vad betyder egentligen detta? Har barn svårare att läsa av någons biologiska kön för att de helt enkelt inte har tillräckligt med livserfarenhet ännu eller är det så att barns respektive vuxnas synvinklar på kön ser helt olika ut? Jag hoppas att ni alla förstår att jag verkligen inte menar på att barnen har fel för att de sa ett pronomen som jag ofta inte får höra, ni som vet lite mer om mig vet ju att jag tvärtom menar på att barnen har betydligt mer rätt än de vuxna. I barnens ögon så passerar jag ju betydligt bättre än i deras föräldrars.

Men vad är det som gör att jag av en åldersgrupp blir tagen för att vara kille medan jag av en annan blir tagen för att vara tjej? Det kommer jag nog aldrig få veta... En sak som är lite tråkig är ju den att jag själv inte tycker om föräldrarna, mest för att de inte verkar tänka över sitt val av pronomen på mig. Barnen tänker ju inte heller, men de läser liksom av mitt uttryckssätt mer än mina medfödda förutsättningar. Det vore ju fantastiskt om jag bara kunde se på mitt kön så att jag tyckte att barnens användande av "han" tillsammans med föräldrarnas användade av "hon" slog ut varandra och då blev ett "hen", som förmodligen de flesta av er vet är det korrekta vad det beträffar mig. Dock är det betydligt mer lätt sagt än gjort att se på det hela på det sättet. Istället känner jag hur mina mungipor spricker upp i ett leende när jag hör barnens sätt att köna, för att sedan se sammanbiten ut när föräldrarna tagit till orda. Det där med kön alltså, det är ingen lätt grej.

//Emil.