Purpur.

Jag sitter på en strandkant och ser vågorna slå mot sanden. Vågorna är för höga och hela tiden finns det en känsla inom mig som säger mig att det här kommer vara sista gången jag ser dig. Jag skulle kunna säga att jag skulle dyka efter dig om du försvann under ytan en gång för alla, men det vore i så fall endast tomma ord. Jag har inget att dö för, inte ännu. Livet utan dig vore vidrigt och ihåligt, men jag skulle efter ett tag kunna ta mig samman och hitta något nytt att fylla det med. Något annat än sand skulle få fylla mitt tomma snäckskal. Kanske något i stil med playdo-lera i nyanser av grönt, gult och rosa. Kanske glitter och paljetter. Kanske gammal hundmat. Vad som helt förutom sand.

Jag ser ditt huvud åka under ytan tillsammans med din kropp. Dina kläder slickar sig mot kroppen och jag vet att det kommer lukta blöt hund om din svarta cardigan när du åter kommit till min sida. När du återigen kommit över ytan ser jag hur ditt hår slickat sig runt ditt huvud. Det är inte längre rufsigt och det skiftar i brunt. Du försöker frenetiskt blinka bort vattendropparna som fastnat i dina ögonfransar samtidigt som du drar in andetag efter andetag av den kalla juni-luften.

Jag sitter på stranden iklädd ett par jeansskjorts och en hoodie. Egentligen alldeles för kallt för det här vädret så håret på mina ben har knottrat sig utåt. Jag sitter och håller om mig själv i väntan på värmen som du lovat. Då och då ger jag dig ett leende eller ett litet utrop i form av en uppmuntran om att det du gör (jag har inte riktigt kommit underfund med vad det egentligen är du håller på med ute i havet fullt påklädd en natt i juni) är både kreativt och nyskapande.

Tiden ticker långsamt framåt och för oss in i en framtid av ovisshet. Tillslut, när hela ditt skinn blivit till russin, kommer du upp på stranden och sätter dig bredvid mig. Jag ser ner på dina tår vars naglar jag lackat svarta samma dag. Alla är svarta förutom din vänstra stortånagel som är purpur. Jag hade målat den när du somnat i hammocken. Du sov så fridfullt och jag tänkte att purpur var den rätta färgen för att beskriva hur du såg ut.

Du ställer dig upp och tar ett stadigt tag om mitt handtag och kör mig tillbaka in i värmen. Vi säger ingenting, ty vår konversation är ständigt pågående även utan uttalade ord.
Någongång kommer du tala om för mig vad du gjorde där ute i vattnet.

//Emil.