Tillbakatänk

Ibland (eller ganska så ofta kanske?) så kan jag fundera över hur pass långt jag egentligen kommit. Jag kanske till exempel råkar tänka tillbaka på en självbiografisk novell jag skrev i ettan på gymnasiet och så minns jag vad den handlade om och hur jag kände när jag skrev den och så inser jag helt plötsligt att jag inte kommit särskilt långt alls. Jag är precis på samma våglängd gällande mina känslor nu som jag var då, med enda skillnaden att jag kanske nu har något mer livserfarenhet eftersom jag gått igenom en del saker under de här två åren. Jag har ändå ungefär elva procents större livserfarenhet nu, då jag ökat min livsålder med det antalet procentenheter så något borde det ju ha gett mig...? Och ändå. Ändå samma känslor för samma saker, med lite undantag för hur jag agerar och den syn jag byggt upp på min egen person.

I och med att det här är en nätbaserad (och därför helt öppen) blogg så kan jag tyvärr inte skriva ut allt jag känner helt rakt ut, men jag kan försöka beskriva det lite mer bildligt kanske...? Jag känner mig lite som en blandning av de här två fåglarna som går att se på bilden intill. Fåglarna har olika färg och olika utseende överlag, men vill man så skulle man ju kunna se det som samma fågel fast under olika årstider då den ena fågeln sitter på en blommande gren, medan den andra sitter på en helt kal. Jag är lite som dem/den. Jag kan byta fjädrar, byta utséende och till stor del byta identitet helt, men jag har fortfarande alltid samma innanmäte. Det är samma hjärta som pickar på där inne i bröstet och samma lungblåsor som tar in syre. Hur mycket jag än försöker lura mig själv genom att säga att jag blivit någon annan så är jag alltid någonstans samma människa ändå. Givetvis kan jag utvecklas och bilda mig nya uppfattningar och så vidare, men jag kommer aldrig helt och hållet kunna bli en ny gestalt från grunden. Därför är det alltså kanske inte så konstigt att jag känner samma saker som jag gjorde när jag var sexton, för alla känslor går kanske inte att förändra. Känslan av att man är ensam och söker saker för att ersätta ensamheten och känslan av att man kanske hittat det, men inte riktigt kan få det. Inte riktigt kan be om det. Dock är det ej att förglömma att ju äldre en fågel blir, ju mer fjäderkombinationer har den troligtvis testat så i slutendan blir man nog ändå något av en ny karaktär trots allt. Man har kanske hittat fram, ändå.

//Emil.