Ledsen i ögat

Idag har jag varit hemma från skolan för jag har känt mig alldeles svag och febrig. Usch, när man inte är on rent fysiskt så är man verkligen inte pepp alls! Jag har dock lyckats ringa på lite assistenter och intervjua en person och sådär. Dock har jag tyvärr fått ställa in konserten jag skulle på ikväll då jag känner mig alldeles blek och svag. Får bli True Blood istället.

Jag twittrade tidigare idag att jag tyckte jag behövde bli bjuden på en doughnut av något slag för att jag är så liten och stackars idag och vad tror ni då min mamma gör om inte letar efter doughnuts! Hon hittade dock ingen utan istället fick jag en blåbärs och vaniljcupcake som ni kan se ovan. Fin mamselutt!

Nu sitter jag och dricker en vit chokladkaffe och tänker att det borde uppfinnas en robot som kunde jobba som ass dygnet runt och som laddade sig själv när jag inte behövde den. Kanske borde man läsa på KTH trots allt?
//Emil.

Ångest

Nu sitter folk och äter middag, men jag pallar inte det just nu. Istället ångestar jag lite här på mitt rum jag. Men jag har bestämt mig för att göra något vettigt av det hela. Jag ska göra ett projektarbete (ni vet den där kursen som alla treor i gymnasiet läser) i form av en fotobok med kortare prosa som akompanjemang till bilderna och temat ska vara vilket jäkla helvete det kan vara att vara ung och rullstolsburen. Det kommer bli världens bästa grej, så hipster och retro kommer den vara också! Snygg, smart och vettig, lite som jag i fotoboksform eller hur? (Not.) Nej, men det här kommer bli vettigt. Kanske kan man få ut den på förlag sedan också, fan vad jag ska få upp ögonen på folk. Få upp ögonen och få folk att fatta. Få mig själv att riktigt fatta.
//Emil.

Kyss mig - Trailer HQ

Den här filmen såg jag på bio i förra veckan, den var en mysig film med lite drama och en hel del kärlek och lite skratt och sådär. Ingenting jag kommer se om, men definitivt något jag kan rekomendera alla att se. (Ibland blev den kanske lite som tagen ur en flyer för föräldrar vars barn är HBTQ, men det är ju ingen indiesak heller så det är ju som förväntat.)

Det som är kul med filmen är att den är mer eller mindre självbiografisk så ser man den med de glasögonen så blir den mycket mindre klyshig och mycket mera fin film typ. Plus att jag är en sucker för gay-filmer oavsätt i vilken form de kommer i (nästan sant) så måste helt enkelt älska den lite.
//Emil.

Popaganda dag 2

Ewa och jag var båda ganska sega igår, trött blir man ju ibland liksom. Men det blev såklart en väldigt härlig dag i alla fall där toppen givetvis var att få se Säkert! live. En sådan karisma är svår att klå! (Nu kommer man ju spisa hennes plattor mest hela tiden känns det som.)
Vi åt både churros, tacos och doughnuts och drack öl. Det är ju lite det som är det bästa med festivaler liksom: man får ju lov att äta och lyssna på musik i flera timmar i sträck och ändå räknas man inte som lat eftersom man dragit på festival och allt. Fett soft!
På kvällen spelade Lykke Li och jag blev väldigt imponerad över hur gothiska alla hennes låtar blev live, väldigt spännande med tanke på att jag upplevt en hel del av hennes grejer som söta när jag hört dem på skiva. Maffigt avslut på Popaganda 2011 var det absolut!
//Emil.

Popaganda dag 1

När man kom dit fick man en gratis Dr Pepper, jag var då om möjligt ännu mer pepp!
Churros med noisettesmak, typ det godaste jag ätit någonsin! (Det är typ som en doughnut i pin-form.)
Vi ölar lite, mums! (Öl till middag är fett peppt!)
Kollar in den jättelika Popagandaanden! (Ankan.)
Pussas lite för att det är mysigt och vi är peppa på all musik och så.
Och sist, men inte minst: Arcade Fire! Grymt!

Nu pepp på dag två!
//Emil.

Poppoppopaganda

Efter en sovmorgon och ett avsnitt av Queer as Folk så bär det av till Popaganda, Bronkan och grisen (jag) är peppa som fan!

Skrivövning 3

När jag var någonstans runt tolv/tretton (elva/tolv?) år gammal gick jag på en filosofikurs. Den var lagd varje lördag och var flera timmar lång så i mitten av varje pass var det fikadags då man fick jättelika bullar som doftade fantastiskt och smakade minst lika bra. Filosofikursen höll till på söder så jag brukade åka tunnelbana dit och gå hem, jag minns att det var en väldigt härlig promenad. Givetvis var det inte bara jag som gick där utan även en massa andra kiddos, både härliga och några som jag minns som ganska påfrestande. Det är en person jag kommer ihåg extra tydligt. Han hette Charlie. Han var nog äldst på den där kursen, jag minns nämligen tydligt hur han berättade att han var femton. Jag kommer också ihåg precis hur han satt och hur hans röst lät när han sa massvis av saker jag tyckte var något bland det smartaste jag någonsin hört. Han log ofta mot mig och höll med mig i en diskussion om ödet. Det var han som lärde mig ordet ”determinerad” och ibland brukar jag tänka på det och då blir jag lite glad. Undra om han vet att jag varje gång ett pass var slut gick och tänkte på honom och alla fina ord han kunde… Undra om han fattade att jag fantiserade om hur vi skulle mötas som vuxna och att han skulle le mot mig och jag skulle fråga om han ännu ansåg att vårt öde var helt utan inverkan av vår egen vilja fast ändå inte förutbestämt. Jag brukar faktiskt fortfarande fantisera om det ibland. Idag är nog Charlie sisådär en tjugo/tjugoett och om jag gick förbi honom på stan skulle jag nog inte se honom, hur mycket jag än skulle vilja. Jag undrar vad han gör nu? Blev han filosof? Var hans gymnasietid ett helvete? Kommer vi träffas på något universitet eller någon bar någon gång igen och bli introducerade för varandra och komma på att vi är dem vi är? Minns han den där pojkflickan i rulle med världens största huvud och smalaste hals (jag såg ännu mer ut som en mangafigur på den tiden än vad jag gör nu) som tittade på honom i förundran och som han pratade långa samtal med? Hoppas, hoppas, hoppas att vi någon gång ses och att vi då hittar tillbaka till de där samtalen vi hade då. Jag tror vi var ganska lika, jag och Charlie. Båda var liksom tänkare som stod utanför sin egen grupp. Överintelligenta kids som inte fick tillräckligt med stimulans. Charlie alltså, världens smartaste kille och litegrand av en dåvarande idol för mig. Kanske hade han behövt veta det då, litegrand så tror jag nog det…

Jag saknar väldigt mycket världens finaste Marie. Hon var min assistent när jag var fjorton, men sedan drog hon tillbaka till sitt Malmö så nu ses vi inte så ofta. Världens finaste Marie som bakar cupcakes och steker pannkakor som en riktig gudinna. Allt detta i blommiga klänningar och rosiga kinder. När jag var fjorton trodde jag aldrig på riktigt att jag skulle bli arton. Det var inte så att jag trodde jag skulle dö eller något, men jag kunde helt enkelt inte se mig själv leva ett liv som inte involverade Adolf-Fredriks musikklasser och all den ångest som gömde sig under flyglarna där. Nu är jag arton och hon är tjugoåtta snart. Vi är båda äldre, men ändå så känns det faktiskt lite som om det var typ i förrgår då vi satt och kollade på ”En liter av tårar” och jag snyftade när Ryo sjöng sin avskedssång. Vi träffas inte jättesällan så kanske passar det inte att skriva om henne här, men jag gör det i alla fall för jag tänker mycket på henne, med hennes och Peters bröllop i maj och allt! (När jag är inne på Urban Outfitters eller hittar en prickig klänning på stan så tänker jag alltid på min Malmö-Marie och när jag spelar ”Osaka Rainy Blues”.)

Jag har inte bara gått på filosofikurser och kurser i japanska utan även på konstkurser. Det var min stora grej när jag var typ runt tio. Det fanns inte i min världsbild att jag skulle kunna bli konstnär i benämning att man skapar saker med pennor, pensel, kritor eller lera, men att tänka i bilder har jag alltid haft som förmåga. (Tänka är jag bra på, utföra analogt desto sämre…) På mina två konstkurser som jag gick på Moderna Muséet hade jag en och samma lärare de båda gångerna, hon var korthårig och om jag minns rätt otroligt glad och snygg (?). I mitt huvud var hon en riktig förebild, en av de där få tjejerna man träffade vars stil gick att kalla pojkig och vars humör var glatt och positivt men ändå inte för peppt. Hon pratade med alla, men var aldrig på. Hon berättade också massvis av spännande saker om olika konstverk och jag ville nästan jobba som muséumguide när jag var färdig där. Jag kan inte alls minnas vad hon hette eller om hon hade bruna eller blå ögon. Jag kan inte heller komma ihåg hur hennes röst lät eller om hon sagt något speciellt till mig någon gång. Däremot så vet jag att hon är en sådan där person som haft en inverkan på mitt liv, jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Hon är en sådan person som jag då tog helt för givet, men som jag nu – åtta år senare – uppriktigt sagt undrar mig knottrig över vem hon är, vad hon gör och hur hon lever. Kanske har hon fortfarande konstkurser på Moderna, jag minns hur rummet såg ut så att göra ett försök att hitta henne där vore inte ens svårt. Men varför skulle jag hitta henne där? Det finns ingen anledning. Det är bara en del av livet att vi träffades och det är inte mer än så. Fint det där med statister, biroller och huvudkaraktärer. Livet blir lite som en film då.

Torsdagstrask (dvs funderingar)

En hipstertorsdag med svarta läderconverse och skola trots protesterande huvudbry. Jag lyckades hur som helst ta mig igenom dagen! Duktig Emil, det ska du inte glömma i första taget, att det faktiskt gick trots allt!

Jag har bestämt mig för att (vilket ni säkert märkt om ni läst min blogg ett tag) inte skriva för mycket om min vardag/mitt liv överlag i form av vad jag gör och vilka jag träffar. Jag tycker liksom att vissa saker lämpar sig bättre för en dagbok än en offentlig blogg. Dock är ju självaste tanken med den här bloggen att ni som läsare ska få lite inblick i vem jag är och mina funderingar och så, är det något ni vill veta mer om så är det helt enkelt bara att hojta till.

Om ett tag fram över så har jag som plan att skriva lite inlägg om diverse saker som rör min funktionsnedsättning. Vore det intressant? Det är så få som sitter i rulle som man hör saker om, så få som inte endast fokuserar på det. Jag vet alldeles för få personer som bara är dem de är, men ändå vågar visa sitt funktionshinder. Jag vet ju hur jag själv tänker , nämligen att rullen inte får vara i fokus så jag vill inte ha för mycket bilder på hjul utan kapar dem hellre i brösthöjd då istället. Superdumt med tanke på att jag är jag och aldrig någonsin bör önska något annat av mig själv, med eller utan fyra hjul. Och ändå har man den där gnagande känslan av att det kanske är bäst att inte visa i alla fall, inte visa och uttala. Viljan av att visa att man kan vara som vem som helst annan oavsätt rörelsehinder blir lite som att skjuta sig själv i foten för jag är ju inte som vem som helst. Jag är jag och det är faktist väldigt långt ifrån att vara vem som helst. I framtiden ska jag försöka prata lite om rullen ibland också, inte så att det tar över eller får sin egen kategori eller så, utan bara så att om det är någon som själv sitter i rulle eller någon som känner någon som känner någon som känner någon eller något så ska man kunna känna igen sig lite. Förhoppningsvis så kan jag kanske göra någon precis lika glad som en person gjorde mig när jag hittade dens blogg som helt och hållet handlade om allt annat än rörelsehinder men där funktionsnedsättningen bara fick vara det faktum det ändå är. Det var fint att se lite bilder på någon som så tydligt sket fullständigt i att den satt där den satt, den bara var så helt enkelt. Ibland bör man göra en Gaga "I'm born this way". Så är det ju, speciellt gällande detta!

Idag är det som sagt torsdag så jag torsdagstraskar mot fredagen som kommer bli hur härlig som helst med Popaganda och allt. I helgen (i övermorgon och imorgon that is) så kommer jag lägga alla bekymmer på hyllan och bara indiepopa mig. Och detta med lite Hipstamatic till min hjälp, härligt!
//Emil.

...

Klockan är bara tjugo i tio på kvällen och ändå är jag så trött att jag bara vill försvinna. Tre skoldagar på raken tar typ udden av mig helt och jag undrar lite vart jag ska ta vägen för att gömma mig och bygga upp lite krafter igen. Det konstigaste av allt är ju nästan att det händer massvis av roliga saker i mitt liv och att jag har massvis av saker att se fram emot, men ändå känns livet lite som en jättelik varböld som när som helst kan spricka och bli till ett öppet sår typ... Nu låter jag ju troligtvis inte så lite deprimerad när jag skriver detta, men ni får inte tro att jag är på väg att hoppa från Västerbron i morgon eller så. Jag är inte suicidal utan bara ganska less på skolan, skolan, skolan, att bo hemma och skolan. På fredag eftermiddag kommer jag vara pepp igen, kanske redan imorgon eftersom jag då har klarat av ytterligare tjugo procent av den här veckan så då har jag bara en enda liten sketen dag kvar innan det är dags för Popaganda och att ha så roligt att jag dör, eller något i den stilen.

Kom igen nu Emil, peppa upp dig själv lite! Sluta se livet som något negativt och tänk på roligare saker istället! Din dag har ju faktiskt varit bra hittills, tänk på det istället för att göra folk deprimerade med dina tonårsfasoner. Hej då deppiga blogginlägg, hej vit chokladkaffe och piggare ögon (och naturkunskapsläxa som jag tog på mig frivilligt idag, dum som jag är)!
//Emil.

日本が大好き！

Jag börjar känna mig lite sådär härligt Japankär igen jag. (Alltså inte för att jag någonsin inte var Japankär, men det går ju som allt annat i vågor och nu börjar mitt forna intresse för japanska subkulturer åter växa sig allt större i mig.) Jag får typ lust att gå runt och säga saker på japanska och vara allmänt sådär som man skulle kunna tänka sig att jag vore om jag vore en karaktär ur Ai Yazawas mangas. Fint! (Kolla upp Ai Yazawa om ni inte gjort det, jäkligt queert och helt fantastiskt!)

Jag önskar jag kunde japanska bättre, typ flytande. Då hade jag kunnat läsa alla fantastiska tidningar och mangas utan att tänka mig knottrig. Då hade jag kunnat skriva om queer och funktionsnedsättning och rullar och gay och trans och allt som är viktigt, men som det underbara landet där borta i öst tyvärr inte kommit särskilt långt med alls än. Jag ska byta så att jag får läsa japanska steg 3 i år, istället för samhällskunskap c. (Bra byte om ni frågar mig, trots heldryga håltimmar!) Dock så kommer jag missa lektionen imorgon då jag har hemskt trevliga saker inplanerade på eftermiddagen, fint ändå! Nästa vecka däremot, då är det Japan som gäller igen! (Anledningen till mitt återuppväckta otaku-jag (otaku betyder typ nörd på japanska) är att jag igårkväll satt vid datorn och började skrolla igenom en del yuri-manga (lesbisk manga) som jag läste när jag gick i nian/ettan och blev då helt mysvarm hela jag. Älskar verkligen japansk flatkultur! Fy fan, slår nästan bögkulturen med hästlängder.)

//エミル。

Artsy fartsy med karaktär och allt!

Den här bilden tycker jag är så otroligt fin! En helt oslagbar idé att man tecknar ner en karaktär och sedan vad personen i fråga drömmer om, vart han jobbar, vad han äter, vad han är rädd för, vad han spelar, vart han bor och vad han vill ha. Klockrent! I min nya, finastefinastefinastesomjagsnartskavisapåbloggen, skissbokblock som jag köpt i USA på Urban Outfitters så ska jag garanterat teckna en egen självbiografisk variant av den. (Jag har nog inte skrivit det här, men jag har i alla fall börjat teckna nu! I skissboken har jag temat "The Virgin Poets Society" från den där T-shirten. Att teckna har för mig blivit som att rensa hjärnan, perfekt att slippa formulera sig och bara riktigt behöva koppla samman synapserna de få microsekunder som det tar att tänka ut vad man ska teckna för något.)

Idag började skolan på allvar igen, givetvis blev det magont och lite ångest och sådär, men mycket verkar ändå ganska lovande och det är ju hur som helst sista året också. Jag ska hålla humöret på topp nu eftersom att den här veckan ändå har otroligt många ljusglimtar över sig. Typ härlig grej på onsdag och Popaganda fredag och lördag. (Lykke Li live ftw!) Livet ändå! Och alla läxor tills på torsdag är redan gjorda, jupp, det här kan funka!
//Emil.

ps. Bilden är screen printad från en app jag laddat ned på min iPhone. Det är typ en konstbok i appformat, gratis och allt. Softish! (Mest reklam dock...)ds.

Sommarbio

Hemma efter sommarbio i rålis. Det var en film om Håkan Hellström som visades. Medan jag kollade på den så tyckte jag nog att den var ganska bra, men såhär i efterhand kam jag lite undra hur mycket jag egentligen fick ut av den, mysigt var det i varje fall. Hade dock kanske velat sitta något längre fram bland den lite äldre publiken då vi kände oss mer eller mindre omringade av fjortisar (läs: folk i min egen ålder) där vi satt nu... Kanske kommer man börja lyssna på HH nu, vem vet~ Lite mys var det ju, speciellt nu när man betingat hans musik med något trevligt. Jag var där med min Bronka, vi irrade sedan runt med GPS;en i jakt på min lägenhet för att komma hem igen, härligt värre! Nu: sussa tudde!
//Emil.

Mitt rum i tecknat format

I brist på annat att göra då vädret är dåligt så passar jag på att testa en ny app jag laddat ned. (Någon som sa att jag gillade tecknat? Förstår inte alls vad ni menar.) Egentligen var dagens plan att jag skulle till rålis vid halv nio och se filmen Ebba; the Movie, men i och med det ganska värdelösa regnvädret så blir det inget av den grejen. Istället blir det hemmakväll med en del dator och så. Egentligen bra eftersom jag måste anmäla mig till några kvällskurser jag ska gå på i höst, tänkte förmodligen ta en i foto och en i skrivande. Bra att ha något kul att göra när plugget känns som ett levande helvete. (Fast mitt schema i år är faktiskt riktigt bra, tur det!)

Hoppas ni alla lever och har hälsan och låt oss nu hålla tummarna för att det blir vackert väder imorgon så att jag kan dra på filmen om Håkan Hellström då! (Nej, jag är inget direkt Håkan-fan, men jag tycker det är spännande med filmer om indiepoppare.)
//Emil.

Skrivövning 2

Suicidaltendens och hundskall. Barnskrik, unga mödrar och garderobspolitik. Feminister som skjuter sig själva i foten med sång och dans och manshat. Gul kiwi, löskokt ägg, Oboy och smaksatt latte. (Noisette, för det låter bra.)

Lolita, lolita, lolita;ish. Sockrigt, gullegull med vitt svandun. Fågelsår. Fågelbår? Fågelsår, men inte för många. Första kärlekar i plural. Jackor, skor, allmän shopping-spree. Lesbisk, bög, etikett på etikett på etikett på etikett på…

Queer.

Min beskärda del av ångest och en hel del namn, fina som fula som fina som fula. Milkshakes, chokladbollar. Och choklad. Och TV-serier. Typ en oskuldspoet, en sån’ som jag, faktiskt ändå.

Han/hon/hen - wtf!

Det jag ska säga nu har jag typ ångestat över hur länge som helst, känns det som. Det är nämligen så att jag kommit fram till att jag kanske inte är specifikt snubbe hur som helst. Jag är nog inte brud heller, men jag är helt enkelt bara jag. Jag tycker Emil är ett otroligt passande namn på mig så en Emil är jag definitivt och jag tycker det är jäkligt härligt att springa runt och vara bög och bli tagen för kille, men jag tycker också det är fint att leka lite flata och vara lite härligt femme;ig och gå runt i klackar och smink. (Okej, alla mina gamla kjolar och klänningar är ute ur gemet, dem har jag liksom redan givit vidare. Plus att snubbkläder med slips och fluga tycker jag är så mycket ballare och mera jag, men ni vet. Vill jag någon gång bära klackar så tänker jag fan göra det utan att ha ångest över hur jag blir tagen på stan'.)

Detta är alltså inte ett inlägg för att säga att trans är fejk eller något i stil med detta alls, utan snarare så var det sant till 100%, men det var liksom kanske bra att hålla i handbromsen. Det finns en väldigt viktig del i det här som jag inte berättar eftersom det vore att hänga ut folk, så det här inlägget får bli lite luddigt och osäkert. Dock så kan jag berätta att jag är betydligt lugnare inombords sedan jag kom på detta och att jag kommer höja på ett sarkastiskt ögonbryn om någon säger "Vad var det jag sa", med tanke på att jag själv inte alls är särskilt förvånad över att det blev såhär. Tvärtom var det nog för mig ganska självklart. Jag är jag, oavsätt kön så varför bråka om pronomen? Folk får gärna säga han, folk får gärna säga hen och folk får, faktiskt!, säga hon.

Bra Emil!
//Emil.

ps. Karin som kommenterat tidigare: Jag gjorde det! Peppt! :D ds.

ps2. Som ni kanske förstår så innebär det inte att jag tar tillbaka någonting, bara att jag byter lite riktning. ds2.

Ledsen.

Önskar jag kunde skriva något lika peppt som den här bilden. (Världens godaste svartvinbärsmilkshake för övrigt.) Önskar jag kunde inleda det här inlägget med något trevligt, så som att det är värsta sommarvädret ute idag och att jag därför mår prima liv. Dock går inte det eftersom det vore att ljuga (inte om vädret kanske) och jag tror inte att ljug är en så bra idé, inte om det går att undvika i varje fall.

På den här dagen vill jag bara spy galla (någon annans galla, jäkligt jobbigt att behöva vara den som kräks). Jag hatar skolan, jag hatar att jag har tio månader (nio och några dagar) kvar på helvetet. Jag hatar att jag har ångest och ont i magen över att jag går där jag går och befinner mig i livet där jag befinner mig. Allt jag vill är att bli ledig och slippa den här skiten. Slippa ångesten. Slippa lokalerna. Slippa allt, allt, allt, allt, allt! (Allt som rör min skola alltså.) Jag vill hoppa av, men hoppar jag av nu så ger jag upp. Då behöver jag betala mina egna kurser och fixa en likvärdig utbildning plus att alla mina papper blir lite fula att söka in till typ Yale med så jag sabbar en hel del chanser och så vidare. Gymnasiet är i princip ett måste om du vill bli akademiker och sådant där liberalt tjafs (som jag typ verkligen kanske vill bli). Jag har alltså inget annat val än att ha konstant ångest i några månader till. Konstant magont över hur diskriminerande det är att undervisningen inte är anpassad efter alla elever, oavsätt funktionsskillnad. Ångest över klassammanhangen. Jag måste alltså uthärda ännu ett år av total ensamhet, fy fan. (Tror någon att min frånvaro kommer bli hög i år? Jag tror en viss Emil kommer skolka en hel del jag.)

//Emil.

ps. Fan, sluta böla och ta dig samman, människa! ds.

Klassisk skola

Jaha, imorgon drar början på slutet igång då! Jag är inte så fett pepp, men livet går väl vidare i alla fall. Jag har i varje fall valt kläder som gör mig lite peppare, typ en ganska gay outfit med mintgrön oversizepullover och trasiga jeans och svarta läderConverse och sådär. Klassiskt men snyggt. :)

Något annat som är snyggt och klassiskt är typ allt som innehåller Audrey Hepburn. Jag har, töntbög som jag är, införskaffat mig en hel box med tre av hennes filmer: Sabrina, Kärlek i Paris (?) och Frukost på Tiffany's (YESYESYESYESYESYESYES!!!!!!!). Jag tror att alla behöver lite Hepburn när hon är som bäst, det är liksom äkta kärlek och jag blir glad in i hjärtat för att hon är så vacker. :) Jag tror på klassiskt och ska nog börja klä mig mer indiebögigt fast med en retro touch så att det blir lite klassiskt ändå. Jag ska jobba på det där filmiska så att jag ser ut som en karaktär ur en indiefilm, oh yes, hot, hot, hot!!

Ska försöka återkomma med ett vettigare inlägg imorgon, kram!
//Emil.

ps. På ett sätt önskar jag verkligen att det var den gamla skolans skola jag skulle till imorgon, ni vet där man har uniform och måste slå in sina böcker och där man alltid blir kallad vid efternamn. Eller en skola som dem i Glee (Dalton eller Mc Kinley, vilket som), vilket som funkar för mig! ds.

Gösta 'Snoddas' Nordgren - Flottarkärlek (1952)

Igår när jag var depp pratade jag med pappa i timtal och sedan lyssnade vi på skön musik, gött! (Älskar sånt här ja', haha.)

Jobbiga bloggerskor

Får lite krupp på alla pop/panda/indie/hipster/vadfandenuvaltattkallasig-brudar som bloggar om livet, kärlek, rosor och mat, typ. Dör! Vad är grejen med att fotas med tusentals människor bara för att se populär ut? Vad är grejen med att inte använda hjärnan till något annat än hatthängare eller typ vara helt överpolitisk och apjobbig? Jag får typ lite magont bara av att tänka på den ångest de själva måste känna när de dagligdags uppdaterar sina bloggar med lögner, för de kan ju omöjligt leva så som de vill påstå att de gör på riktigt för mitt 18åriga liv har hittills inte visat mig något i stil med "gulliga små lantklyschor som doftar sommarregn och rosa hjärtan" eller "en stadssilluett av neon och galenhet, där vi alla samlas och ror med livets åror tillsammans framåt mot kärleken". Sådant finns helt enkelt bara i dessa tjejers fantasi.

Förstå mig rätt nu, men ibland är jag faktiskt jäkligt glad över att jag valde pojkevägen! Jag behöver inte längre slåss i en värld av lolitakomplex, popfeminism och tyllkjolsångest. De få gångerna jag gör det ändå så är jag hur som helst inte aktören utan snarare observatören, mycket skönt.

I mitt blogghat så bör jag också säga att det inte är alla bloggar jag hatar såhär. Det finns givetvis flera finfina sajter därute som inspirerar mig avsevärt och som jag kan goa in mig i när jag slösurfar. Dock så blir de sajterna mindre och mindre av politisk natur och mer och mer av något som rör typ härliga bögar som snackar om absolut ingenting viktigt alls/peppa folk i rulle som jag ändå vill ha lite påhittad koll på/kompisar och kul folk/bloggar som berör mode (okej, kanske hör till nonsensbögarna) eller bristen på kläder (berör DEFINITIVT nonsensbögarna!). Varför gillar jag då sådant här? Jo, för att jag gillar helt enkelt saker som gör mig glad, och let's face it, jag blir inte alls särskilt glad av ångesttjejer som vill se ut som en rosa fluffdröm. Jag har liksom varit lite en av dem och varit depp för att jag inte var det tillräckligt bra och trovärdig och livet var kaos och blablablablabla. De bloggar som gör mig glad är de där folk tillåts vara som folk är mest, det vill säga lite fula och råa och felstavade och apa! Apa! Bra ord. AAAAAAAAAAAAAAAPAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

//En AP(haha, astråkigt)trött-på-jobbiga-brudar Emil.

ps. En till grej som är stört med dessa brudar är att jag är typ 100% säker på att de fuckar upp andra brudars sätt att vara brudar, jag tror jag blev något annat mycket därför... ds.

Castro - regnbågarnas hemstad

Känner att jag inte alls gjort min USA-resa rättvisa här på bloggen då jag i princip inte berättat mycket alls annat än små utdrag från ett eller annat Starbucks här och där runt om i staterna. Därför kommer här ett inlägg tillägnat Castro!

Castro, för er som inte vet, är ett distrikt i San Francisco där typ det känns som ett enda stort Pride året runt. När man börjar närma sig Castro med spårvagnen så ser man antalet regnbågsflaggor öka nämnvärt och man möts också av en jättelik flagga upphissad över staden, obeskrivligt fint. Så fort jag såg den blev jag helt hyper och typ skrek ut "NEJ MEN NU HAR JAG JU FAKTISKT HITTAT HEM!!!!", otroligt pepp var jag. I Castro går de stora starka killarna runt och håller handen med de ännu större och starkare killarna och man ser alltifrån unga indiebögar till gamla gubbar i 80årsåldern sitta och dricka latte på Starbuckset. (Starbuckset i Castro var förövrigt de finaste kaffestället jag någonsin satt mina hjul i, utan tvekan. Det var litet och trångt, men ändå fick alla plats utan problem. (För kom igen, i Sverige på fyra hjul inne på trånga kaffen, det är fan som att försöka få in en elefant i ett kylskåp. Svenskar och tillgänglighet är en skräckartad kombo.)) I Castro blir man kallad "Son" och "Young boy" om vartannat och alla pratar med mig och man möts ideligen av skäggiga leenden och glada blickar, vart man än vänder sig.

Jag vet inte hur mycket jag har berättat om allt, men med risk för att upprepa mig så kan jag berätta att hela vår USA-resa kretsade faktiskt kring att få komma till Castro och se allt efter Harvey Milk. Jag blev kär i den filmen någon gång i ettan på gymnasiet och sedan såg jag den typ tusen gånger, bland annat med min pappa som då också blev helt såld. Efter det har vi gått runt och pratat om Milk och om San Francisco och innan jag visste ordet av var resan bokad. "Vi ska dit och se det med egna ögon!" sa pappa och då är man ju knappast sen att hänga på!

Milk alltså, vart ska man börja? Jo, med att vi kom till Castro och mötte en volontärarbetande man som delade ut kartor över LGBTQ-grejs och var i allmänhet helt fantastisk, där ska man börja! Han berättade för oss hur man skulle ta sig till det forna Castro Cameras (där Milk hade sitt högkvarter under åren han levde) och berättade också något av största vikt, nämligen att under minnesplattorna som fanns i marken till Milks minne så har hans vänner, trots förbud, lagt en del av hans aska. Jag har alltså stått ovanför en av de allra viktigaste männen någonsin, tur att man inte är gående ibland för då hade jag typ kanske lagt mig på marken och kysst varenda centimeter av plattorna. Livet kändes bra surealistiskt den dagen... Under sin livstid i San Francisco bodde milk på nummer 573 medan Castro Cameras var på nummer 575. (Se översta bilden.) Först var jag och pappa lite ledsna över att de gjrot om forna Castro Cameras till ett högkvarter för HCR (Human Rights Center), men sedan tog vi vårt förnuft till fånga och kom på det att Milk troligtvis aldrig hade velat ha en fult fungerande lokal kvar med hans gamla grejer typ, istället ville han garanterat att det skulle bli något precis som HCR, nämligen en plats där folk jobbar för allas välbefinnande och jobbar mot hatbrott och så vidare. (När vi kom in i HCRs butik så var det internetsidor med Trevor's Project uppe och stödnummer att ringa och sådant, allt för både unga och gamla HBTQ;are.) Inne på HCR shoppade i princip alla av oss saker, Johanna köpte en superfin T-shirt hon hade på Pride och en snöglob, ni vet en sådan där man vänder på så att det börjar regna glitter, föreställande San Francisco och ett bröllopspar (bögar, what else!). Jag köpte en ring (som jag bär varje dag på förlovningsfingret, för precis som Elizabeth I gifte sig med England så är jag nu gift med Castro, eller?), en sådan där kaffemugg att ta med sig på äventyr (en blå som det står Imagine på, lite lagom härligt sådär, typ John Lennon-gay) samt en grön T-shirt där texten lyder "I'm the pink sheep of the family" (som jag bar på Pride i år, jippi!). Pappa shoppade en orange klocka, fett stolt jag är över att ha en pappa som stödjer HBTQ-personer, det vill säga är fullt pepp på allt jag har för mig här i livet!

Det finaste med Castro var nog hur vänliga alla var och känslan av att få uppleva det med mina päron också. Det var som att ta med dem in i min värld, in i mitt huvud (tro mig, mitt huvud är fullt till brädden av halvnakna män med musche och glada leenden samt reeeeeeeeeegnbåååååågaaaaaaar!!!) typ. Jag sprang runt mestadels i Castro med Bronkan min bara, men ni vet, att få visa päronen betyder nog mer än vad en 18åring kan beskriva på en sådan här blogg tror jag... Tyvärr, tyvärr är jag väl medveten om att långt ifrån alla har en Castro-vänlig familj och det grämer mig verkligen att inte alla unga alltid får höra hur föräldrarna står bakom dem, oavsätt livsval. Förhoppningsvis så har ni andra att prata med om det är så eran hemmasituation ser ut, annars kanske en kurator eller RFSL eller något kan underlätta lite?!

Till Castro kommer jag helt klart återvända, där vill jag någon gång bo.
//Emil.

ps. Kanske kommer mer om Castro en annan del, för här berörde jag ju mest bara Harvey Milk-delen i det hela, vilket är långt ifrån allt. ds.

Nya serietag!

Den här nya appen är det roligaste och finaste jag vet, min tidigare serieapp har helt klart fått konkurrens. Man kan spela in videos med den här också så vem vet, det kanske kommer upp massa härliga tecknade videos också, shit vad underbart!

Nu sitter jag i bilen på väg in mot Stockholm från Nynäshamn. Vi åkte hem idag istället för imorgon bitti. (Skönt att slippa gå upp halv fem tycker jag.) I och med att jag från och med ikväll befinner mig i stan igen så lovar jag att bli mycket bättre på bloggandet. Det är liksom inte så lätt på landet där mottagningen oftast är lika med noll... Men nu jäklar blir det ändring på det!

Fint med stan igen ändå, shit vad jag älskar mitt Stockholm!
//Emil.

Skrivövning 1

Året hade nått fram till oktober månad så Stockholm var nu helt utelämnat till den annalkande vintern. Inne på en bar någonstans på Södermalm var det packat med folk för ett ganska nytt startat band var fyrtiofem minuter inne i sin andra spelning någonsin. Musiken var jazz så publiken var skapt därefter. Genomsnittsåldern var någonstans runt de dryga fyrtio, men givetvis fanns det undantag både uppåt och nedåt. Folk pratade och skrattade med höga röster, ljudnivån var precis sådär hög som den brukar ha för vana att bli då alla på lokalen blivit lite lagom på lyset. Alla verkade ha minst en person att skratta högt med, även på scenen hördes röster. Dock så skulle man lägga märke till att det på baren fanns ett undantag, om man bara tog sig tid att titta lite mer på djupet. Vid ett hörnbord, precis under en lågt hängande taklampa vars ljus spred sig dovt över en liten yta på bara några kvadratmeter, satt nämligen en ung man ensam och helt i tysthet. Han såg inte ut att vara en dag över tjugo, men hade ändå något i sig som talade för en viss livserfarenhet. Han var helt klädd i gråa kulörer och på huvudet så bar han en stukad basker. Den vänstra foten rörde sig lite nonchalant i takt med musiken, men i övrigt satt han stilla. Framför honom på bordet låg en anteckningsbok i svart skinn, en reservoarpenna i mörkt stål, ett till hälften urdrucket glas med öl och ett lipsyl. Lipsylet låg mer korken bredvid sig och det såg ut att vara ganska använt. Den unge mannen vid bordet tog lipsylet mellan sina fingrar och tittade fundersamt på det. Det uppstod en liten rynka mellan hans ögonbryn då han iakttog det lilla stiftet och det syntes att han var i djupa tankar. Han vände och vred på stiftet och bytte efter en stund hand. När han fortsatt på det här viset ytterligare en stund så satte han till sist tillbaka det på sin forna plats. Han lutade huvudet i händerna medan han tittade ut över golvet framför sig. Baren han befann sig på hade fungerat lite som ett stammisställe för honom den senaste månaden då hans vanliga café var stängt på grund av renovering. Han behövde ha en plats att vara på bortsätt från hemmet och det var viktigt att platsen var ett ställe där han kände sig hemmastadd, men där han samtidigt kunde få vara ifred i någon timma eller två. Det var nämligen på dessa platser han arbetade. Hans titel är författare, men ännu har han inte fått något verk utgett, bortsätt från kortare noveller och en hel drös med krönikor där han förkastar allt ifrån biff med lök till skolans uppbyggnad. Att förflytta sig från ett café till en bar krävs en viss planering, det blir nämligen en hel del omjusteringar i vardagen då man inte längre kan ha förmiddagarna som utsatt arbetstid eftersom stället man ska skriva på först öppnar vid åtta. Mannens liv har därför ändrat sig ganska drastiskt och kanske är det därför han ser så trött ut, eller beror de mörka ringarna under ögonen på något annat?

Musiken har nu gått från svårjazz till något av mer dansvänlig natur, så det är få som inte befinner sig ute på dansgolvet och rör på fötterna. Mannen iakttar förändringen i folks leenden och hur alla där inne går från att ha varit glada och uppslukade av musik och fest till att bli något som mer och mer skulle gå att likna vid rovdjur på jakt. Nu är det bråttom att hitta en danspartner, man får ju inte gå hem ensam i kväll! Att behöva sova en natt till utan en varm kropp att ty sig till går bara inte an, inte så länge man kan göra det motsatta i varje fall. Ett, kanske något sarkastiskt, leende sprider sig över den unge mannens läppar. Tankarna som rör sig i hans huvud talar alla för hur simpel mänskligheten är, hur vi inte kunnat ställa oss över djurens instinkter civilisationen till trots. Vad de sökande människorna på dansgolvet inte vet är att de kommer gå hem ensamma, hur de en försöker lobba för det motsatta. Man förblir alltid ensam om man tror att en annan människa är det enda sättet att inte vara det. Den unge mannen själv har ingen att gå hem med i kväll, men precis som alla kvällar innan så är han inte lämnad åt sig själv för det. Han har alla sina tankar, alla sina karaktärer i huvudet och bara det är folk nog att uppta en hel arena. Imorgon har han möte med förlaget för att berätta om sina idéer till det som är tänkt att bli hans debut, kritiker är redan beredda på ett mästerverk. Det är inte förrän nu han kommit på hur det ska börja, allting ska börja på en bar. En tom bar där någon har glömt sitt lipsyl. Mannen tar återigen upp lipsylet och lyfter av korken och doftar på det. Fruktigt, bäraren var någon med bestämda åsikter. Det var väl använt så personen saknar det garanterat. Han har inte tidigare sätt märket så det kommer bli svårt att ersätta. Perfekt, nu har han sin historia!

Snilleblixt

Igår fick jag värsta idén! Det är nämligen så att jag laddat ned en ny app på min iPhone som heter "Write Prompts" och den går alltså då ut på att man får skrivövningar som man sedan gör antingen i ett anteckningsblock eller på sin dator (lite knepigt att skriva värsta texterna på mobilen, eller är det bara jag som är medelålders?). Det finns fem olika typer av övningar och de har i sin tur över hundratals med varianter.

Nu undrar ni då kanske alla vad det egentligen var som var min snilleblixt... Jo, det är nämligen så att varje fredag från och med nu tänkte jag börja sätta upp en färdig övning jag gjort, men då givetvis också med en print screen:ad bild på övningen i sig så att ni dels kan se vad jag hade för utgångspunkt och dels kan göra den ni också. (Ett tips från låtsascoachen: gör den på en gång innan ni läser min så att ni inte får min i huvudet, den är säkert mindre välgjord än era hursomhelst!)

Peppt va!? :D
//Emil.

ps. Jag är ganska petig när jag väljer vilka övningar jag ska göra, så ni vet... ds.

Konstnär...

Konst. Konst kan vara världens mest öppna uttryck. Betydelsen av att säga att man är en konstnär är inte bara allmänt förvirrande och pretentiöst utan också ganska löjlig eftersom man kan syfta på i princip vad som helst då man uttalar ordet. Substantivet "konstnär" går att föra lika många diskussioner kring som man kan föra om ämnet religion. Det finns inget som går att fastställa som sanning, utan bara den egna individens uppfattning om vad som är sant och vad som är påhitt.

Är jag en konstnär? Jag vet inte. Jag skriver och jag gör det ofta. Jag fotar en hel del. Jag har nyligen införskaffat ett skiss lock med färgpennor och tanken är väl att det ska användas. På en av mina nya T-shirts står det att jag är en oskuld och poet. Mycket av den musik jag lyssnar på och de filmer jag gillar går att betrakta som en del av genren "indie" och hade jag haft mer pengar hade jag troligtvis hängt mer på fotografiska. Jag har också för avsikt att någon gång i framtiden kunna försörja mig och leva på mitt konstnärskap.

Konsten är romantiserad och alltså är jag konstnär, eller? (För romantiseringen gör att alla kan kalla sig själva för konstnär eftersom att alla kan bruka konsten och därmed också skapa den, eller?)

Parfymer

t Dofter är något mycket personligt som säger lika mycket om bäraren som kläder eller vad som helst annat som utgår ifrån ett personligt val. Jag har försökt att hitta en bra doft för mig själv i typ över ett halvår nu, länge har jag också varit inne på märket Demeter's och då deras blåbärsdoft. När jag fick reda på att USA-resan var bokad så tänkte jag att det var helt perfekt, då skulle jag kunna köpa min parfym som jag var helt övertygad om skulle passa mig. Det blev dock betydligt mer komplicerat än vad som var tanken när jag väl var där... Parfymen fanns seriöst ingenstans och jag började mer och mer ge upp på att någonsin hitta en doft som var mig värdig. Jag luktade på lite alla möjliga olika sorters dofter, mestadels herrdofter då. Dock var det typ ingen som föll mig i smaken (eller i lukten då snarare). Men så tillslut! I tax-free;n i Chicago så hittade jag det jag sökte, nämligen en Ralph Lauren, deras nya nummer 3 för män. Det töntiga och roliga i det hela är att jag hittade den nästan endast genom reklamen, för det var liksom mest för att den var så preppy och fin (och modebög;ig!) som jag ville lukta på dofterna. Det känns lite kul att ha något nytt också för hittills så är det ju inte så jättemånga som har den så vitt som jag vet så då blir förhoppningsvis doften verkligen en del av mig också. Det är ju liksom det som det hela går ut på, i grund och botten. Jag vill inte lukta något Chanel No; 5 eller CK One, jag vill vara något som alla som träffar mig omedvetet kommer förknippa med mig eftersom att ingen annan de känner luktar samma sak. Jag tycker faktiskt jag lyckats ganska bra med den grejen nu, high score för det!

//Emil.

ps. En liten historia om det där med parfymer, kanske jävligt tråkigt att läsa, men som tur var ganska roande att skriva ändå! ds.

Lite sköna modecitat:

"A man should look as if he had bought his clothes with intelligence, put them on with care, and then forgotten all about them." Hardy Amies in ABC Of Men's Fashion

"To achieve the nonchalance that is absolutely necessary for a man, one article at least must not match." Hardy Amies in ABC Of Men's Fashion

"I dress for the image. Not for myself, not for the public, not for fashion, not for men." Marlene Dietrich

"About half my designs are controlled fantasy, 15 percent are total madness and the rest are bread-and-butter designs." Manolo Blahnik

"I don't design clothes. I design dreams." Ralph Lauren

"People have told me about organized crime in the fashion industry, but I can't talk about that. I'm looking to stay alive." Calvin Klein

Skolångesten...

Bilden till synes så är det faktiskt (tyvärr) varken tidningen OP eller trans jag ska skriva om, utan något så tråkigt som skolan. Ju mer tiden går ju mer börjar skolångesten komma krypandes. Om mindre än två veckor är jag återigen fast på Warfvinges väg 28 och sitter och gruvar mig för att behöva sitta i skolbänken. Ni som känner mig IRL eller följt min blogg ett tag vet säkert att jag inte har något problem med att lära mig saker, det är liksom inte den delen som är jobbigt. Nej, det som grämer mig lite är liksom det faktum att jag behöver gå i en klass och överlag gå i gymnasiet, det är liksom inte min grej. Jag tror att skolan egentligen kanske inte är någons grej, men vissa är bara bättre på att lura sig själva än andra. Jag gillar inte skolan för i klassammanhang så känner jag mig alltid mer eller mindre malplacerad och jag tror att för att jag ska känna mig som hemma i en sådan miljö krävs det typ att det antingen är på ett universitet/högskola där jag läser det jag verkligen vill läsa (då hamnar man ju liksom automatiskt med folk man har saker gemensamt med, något jag ser som mycket positivt), eller att gymnasiet heter typ Dalton's och alla är mer eller mindre supergay typ. Tycker ni inte att jag har i princip noll krav? Skämt åsido.

Nej, men alltså seriöst så känner jag mer och mer hur jobbig skolan blir. Alla säger att tvåan på gymnasiet är det värsta året och förhoppningsvis så ligger det något i det. (Jag är ganska så övertygad om att det gör det eftersom både tvåan i lågstadiet och åttan varit de värsta skolåren hittills typ. Plus gymnasiet.) I ettan är liksom allting nytt, men i tvåan blir det tradigt och jobbigt och bökigt och ångest. I trean kanske man förhoppningsvis kan må lite bättre och känna att livet flyter på lite mer eftersom man då ser ett slut på helvetet. Om mindre än tio månader är jag fri, tio månader är ju ingenting!

Jag önskar dock ändå att jag gick i en skola där alla var typ 25+. Typ alla av mina vänner/dem jag trivs att hänga med är ju i den åldern (med undantag för typ två-tre personer) så det skulle nog kännas betydligt mer naturligt för mig. Ser jag till dem jag pratar med på typ Qruiser och liknande så är ju alla runt sina trettio, så är det ju bara. (Sedan kanske inte Qruiser är det allra mest seriösa att komma med, but still...)

Jag ska sitta och fila lite på några strategier för att skolan ska bli bättre i år, så kanske kommer de upp iform av någon liten lista här på bloggen sedan.

//Emil.

Prideparad 2011

Årets Prideparad i bildformat, fett kul hade vi även om jag blev väldigt blöt av regn och Malibu om vart annat. Fulla var vi också, viktigt med ett rikligt alkoholintag vet ni! (Nej fy Emil, sådant bör man inte förespråka!)

Först gick vi lite med bögklubben Zipper, men bytte sedan till slm istället, roligare med läderbögar! Galet hur man i ett så pass onyktert tillstånd som jag ändå befann mig i idag kan lyckas tänka massvis av kloka tankar om livet och grejer. Kanske berättar mer om det en annan dag, vi får väl se.

Något år skulle jag vilja se paraden utifrån också, jag har ju faktiskt aldrig gjort det utan första gången jag var i kontakt med den var när jag deltog. Har en känsla av att jag typ aldrig kommer se en hel parad utan alltid kommer delta, men vem vet.
//Emil.

Angels In America [ Official HBO Trailer ]

Världens bästa TV-serie som nu går på SVT varje torsdag. Den består av sex olika episoder och två har redan visats. Episod två går att hitta på SVT-play, men ettan är tyvärr redan borttagen, finns dock på youtube och liknande.

Serien handlar om massvis av olika karaktärer, bland annat Prior som är väldigt, väldigt sjuk och döende i aids och om hans pojkvän som har svårt att klara pressen. Man får också följa ett mormonskt par som inte riktigt är så helylle som de "borde" vara och diverse andra människoöden. (Givetvis har jag redan en favorit, den enda jag kommer ihåg namnet på också. (Prior alltså.))

Se serien, gör det! Lova!

Shoppingspree x200!

Allt det jag shoppat under min resa till USA, minus present till Rita, Hanna och godis till syrran plus min hatt jag köpte i L.A. samt iPhone 4 fodralet iform av den svarta orginal-Hipstamatic:en och ringen jag köpte i San Francisco. Stört! Är jag lycklig? Svar: Ja! Borde jag ha lite klädstopp nu för ett ganska bra tag fram över? Svar: Utan tvekan ja!!

//Emil som inte sovit på typ 26 timmar...

Ps. Glömde givetvis parfymen också. Ska försöka ge lite närbilder sedan. Ds.

Slutet fick en liten doft i sin ära~

Nu har alltså den här resan nått sitt slut. Just för tillfället sitter jag i buisness loungen så snart är det dags att boarda planet till Stockholm.

Igår lyckades jag shoppa för dryga 3000 på Urban Outfitters i Chicago, pinsamt tycker vissa (delar av mig dvs), men jag är överlycklig för allt jag hittade för liksom inga pengar alls egentligen!! (Förlåt, ska aldrig mer prata pengar och mode, skitdumt, I know!) För att roa mig på planet så kan jag typ sitta och skriva små berättelser till varje nytt plagg och sak, nördigt värre! :D (Så gör jag alltid när jag hittat något nytt och fint, har inte det materiella något berättelsevärde så är det inget att ha för min del. Låter totalt corny, men är faktiskt helt sant!)

Hittade en parfym nyss också, Ralph Lauren 3 - for men. Asgod! Jag som letat efter en vettig parfym i typ över ett år nu!

Aja, nu ska jag sluta snacka skit och återgå till att dricka min Ginger Ale, puss!
//Emil.

Slutspurten

Nu är det början på sista dagen i USA för den här gången, imorgon bär det nämligen av hemåt igen. Sorgligt, men sant.

Jag åkte i förrgår tillbaka till Chicago så nu sitter jag här på ett Starbucks och intar en frukost i form av en karamellkaffe och en banankaka. Sedan bär det av till diverse affärer, lite av det som står på inköpningslistan är kläder från Urban Outfitters, en bok från Barnes and Noble och en parfym.

Pussilusstuss!
//Emil.