Upp och ned och åter upp.

En sitter i skolan och läser julklappsboken en fick av sin syster som heter "Om Genus" av Raewyn Connell. Bra bok. Bra rast. Allt är bra.

Sedan avbryts dock allt det fina och bra och allt vänds uppochned. Folk snackar trans och de snackar negativt. De snackar kroppar och liv och intersexualism. Negativt. De snackar könsroller och ett samhälle där genus är av största vikt. Positivt. De snackar trans - negativt!

Och så blev jag negativ, för de snackade om mig. Utan att själva veta om det.

Och så hittade jag jackan och min Banan och livet blev genast finare igen. Ibland så funkar det, trots allt.

//Emil.

Jag och min nya jacka.

Idag så köpte jag en jacka.
Jag tror att vi kommer att uppleva många fina saker ihop, jag och jackan.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om min nya jacka är av indie- eller av sailormodell.
Hade den gått i mossgrönt med bruna snören så hade den varit indie.
Definitivt.
För nu känns den nog mer som en vindjacka för sailorpojkar, trots allt.
Jag tror att jag kommer att bära den här jackan både fina och fula dagar så tillsammans med den kommer jag skapa många minnen, bra som dåliga.
Kanske kommer jag frysa i den, kanske vara för varm.
Kanske kommer jag vara glad, ledsen, förtvivlad, kär, kåt, euforisk, trogen och otrogen i den.
Kanske bara lycklig.
Smart och lycklig.
Hur som, vad som än händer, så vet jag att vi två kommer trivas mer än bra ihop.
Jag och min nya jacka.

//Emil.

Modekiddo~

Nice! Lägger ni märke till silverglittret på rullen också? Kasta ut julen har en ju gjort, men jag kallar inte glitter jul, jag kallar det fest! Yay! :D

Mode, for real, for real!

Åh, ni vet hur jag tjatat och tjatat om att jag vill ha nya kläder och bli en riktig liten modebög? Nu har min önskan gått i uppfyllelse! Idag så var jag ute på stan och shoppade så nu är jag fyra plagg rikare. Åh, vad jag ändå älskar när jag kastar på mig mina spenderarbyxor!

Följande saker införskaffades:
- Ett par beige:a byxor med sömmar (byxorna är som gjorda för att vikas upp, så ingen Gina-fjortis här inte) - Monki, 60 SEK
- En blå jeansskjorta (i perfekt storlek till och med!) - Monki, 250 SEK
- Ett par svarta jeans med lappar (sömmarna går i grönt och jeansen går i brunt) - Cheap Monday, Weekday, 60 SEK
- En blå- och vitrandig hood med knappar (lite Pippi-pojke) - H&M, 199 SEK

Bästa att båda jeansen var på rea! (Har dock hittat en helt fantastisk jacka och ett par till jeans till våren nu också, så ska nog införskaffa även dem sedan...)

Imorgon kommer bild på Monki-grejorna, för jag har planerat det som måndagsoutfit, hehe~ (Bilden är redan tagen så ni hade kunnat få se den nu, men jag tänker låta alla intressebävrar suga lite på karamellen, först tror jag...)

Skrivet av en lycklig Emil.

Vill bli en engelsk modebög, eller en japansk...

Så här går det när jag sätter mig vid en laptop efter att ha pluggat etik och moral i religion på morgonen och varit duktig:
Då checkar jag in på modeblogg efter modeblogg och glömmer helt bort det jag skrev tidigare om att inte blogga mode. Då vill jag flytta till London eller Tokyo och skriva om kläder, accessoarer, stilar och livet. Då vill jag köpa outfits i plural och helt och hållet gå emot allt jag sagt tidigare om att utséende är överskattat.

Ugh, jag känner mig som en dålig människa.

Nu vill jag nämligen ut och köpa lila manchesterbyxor för typ 20 kronor.

Puss!
//Emil.

sitter och hänger med mamma på sjukhuset. Här händer det massor utav saker!

Mode.

Jag har börjat kolla på något superkomersialistiskt program på kanal 5 vid namn "Stylisterna". Det läskiga är att det är ganska beroendeframkallande. En känner sig som en ganska dålig människa när en sitter där och kollar på något modeprogram. Hmm...

Fast å andra sidan så borde jag ju känna mig minst lika dålig när jag går ut och shoppar och spenderar pengar på allt vad utseende heter. Men det gör jag ju inte.

Det är ju de där ständiga diskussionerna om att mode är så dåligt därför att det fokuserar på helt fel saker och så fullständigt förstör för alla möjliga parter, men ändå kan jag inte hjälpa att tycka det är väldigt roligt och kreativt. Det är absolut inget jag skulle vilja jobba med eller så, men mitt intresse för det jag har på mig och hur jag ser ut är verkligen inget som jag vill lägga på hyllan. Jag har säkert skrivit det förut men för mig så är mode ett sätt att uttrycka mig och min person. De dagarna jag känner mig som en tönt, de dagarna vill jag ju givetvis se ut som en också, och så vidare.

Tro nu för allt i världen inte att den här bloggen hux flux ska förvandlas till någonslags amatöraktig modeblogg där jag varje dag postar ett nytt modetips! (För för det första: Vem skulle vilja ha mina "modetips"? och för det andra: Jag är ganska starkt emot sådana bloggar just för att mitt intresse för kläder inte är uppbyggt på ett sådant sätt att jag tror att min stil är lite bättre än alla andras och att jag därför ska tipsa folk. och till sist för det tredje: "Modetips" är bland det värsta jag vet för att bara för att jag tycker något är ashett så betyder ju inte det nödvändigtvis att alla andra på jorden håller med, så vill någon veta min åsikt så får de väl fråga mig om saken istället.) Nej, min tanke var bara den att jag råkade sitta här vid en dator och då fick lust att prata lite mode med någon, och i brist på medmänniskor så drar en till med bloggen.

//Emil.

ps. Behöver jag ens tillägga att den enda i programmet som jag tycker har en snygg stil är blondisen i killkropp? Tror han hette Niklas. (Verkar vara en han, lovar att ändra pronomen om jag blir motbevisad.) ds.

ps2. Ska nog skriva ett inlägg om pronomenet hen snart och min syn på att använda det på allt och alla... ds2.

Mamma.

Håller tummarna för min lilla mamma idag, för att jag älskar henne så väldans mycket. Vill att klockan ska bli närmare sex nu, så att jag får veta att allt gått finnemang.

Det lovade inlägget...

Antingen så lever jag mig in lite för mycket i min framtida roll som överromantiserande författare, eller så är jag bara helt brutalt ärlig när jag skriver att jag vill vara en person som är med om mycket, men som själv inte involveras så värst rent emotionellt.

Precis som jag skrev igår så har boken jag håller på att läsa samt mina tankar om Emcee (min tolkning av karaktären) fått mig att komma in på de här banorna, även om jag säkert alltid tyckt så mer eller mindre. Jag tolkade nämligen Emcee som att han är precis just så som jag vill vara (och som jag till stor del säkert redan också är): alltså att han är med och delaktig i typ allt som händer, men att han ändå har förmågan att lämna känslorna utanför. Det måste ju vara det optimala, åtminstone för mig. Han kändes så avsexualiserad även om typ allt han gjorde anspelade på just sex och han kändes också så otroligt borta från hela situationen även om han hela tiden var där. Lite som om han iaktog allt som skedde med allra största intresse för att sedan använda sig av erfarenheterna till något annat. Något viktigt. (Kanske är det sedan i det där viktiga som han får utlopp för alla de känslor han annars inte riktigt har en kontakt med. Så kommer det nog åtminstone att vara för mig. Jag vill ju skriva om allt jag ser och upplever, så att jag på så sätt kan få gå igenom allt i lugn och ro.)

Ett exempel på att jag till stor del redan är en sådan här person är för att jag när jag blir kär/förälskad/förtjust i någon så lämnar jag i nio fall av tio känslorna utanför. (Tio fall av tio...) Jag är väl medveten om att detta i de allra flestas öron må låta helt befängt, för vad är kärlek (i alla dess former) om inte känslor? Jag ska försöka förklara hur jag tänker:
Om jag blir kär i någon/några (som nu till exempel) så blir jag det utan att blanda in några direkta känslor i vad kärlekskänslor kanske ofta menas vara. Jag känner till exempel aldrig det där behovet av att träffa personen/personerna i fråga just i stunden, men visst kan jag längta mig halvt fördärvad efter den/dem, men då beror det med största sannorlikhet på att jag vill hitta på något kul och vill råka ut för något spännande. För det är nog precis det som kärlek är för mig: spännande! Jag tar nog därför inte så allvarligt som vissa andra kanske gör på saker och ting. Jag ser på förhållanden som föränderliga (precis som jag ser på det mesta andra) och menar att jag därför inte riktigt kan förstå hur folk kan ta det så oerhört hårt med monogamin och det stängda förhållandet. Tro inte att jag tycker det är fel - absolut inte! - för jag förstår det helt enkelt bara inte. En annan grej jag inte riktigt förstår är hur viktigt det är för folk att sätta bestämda former på alla relationer de har till diverse människor. För mig så är många relationer jag har mycket mer komplicerade än att bara kunna säga rakt ut att "det här är en vän", eller "det här är en flirt", och så vidare. (Eller en flirt var ett dåligt exempel för många av mina vänner är även mina flirtar, även de som jag kanske inte ens skulle kalla vänner längre så...)

För att sammanfatta det hela (för jag har tyvärr inte tiden att göra detta till ett millångt inlägg precis för tillfället, samtidigt som det är precis det jag skulle vilja göra för att komma ifrån den insikten att det nu låter precis som att det endast handlar om kärlek - vilket det inte bör göra-) så kan jag säga att jag vill vara med om mycket - hur mycket som helst! -, men hela tiden göra det med känslorna lämnade utanför.
Puss!
//Emil.

Emcee~

Blev bjuden på Cabaret av min ena gudmor igår. Alltså det var helt fantastiskt, förmodligen mest för att jag blev så kär i Emcee. Helt fantastisk karaktär! (I den tolkningen i alla fall.) Först var min tanke: okej, en ganska musklig person av biologiskt manligt kön i nätstrumpbyxor, klackar och korsett samt målade bröstvårtor - jag är kär! Sedan visade sig att hela karaktären var så fruktansvärt finskriven också. Fantastisk! Jag har ju varit i kontakt med musikalen mycket tidigare (boken, filmatiseringen liiiite osv.) men denna tolkning var nog lätt den bästa hittills. (Tänker typ endast på Emcee nu.)

Överhuvudtaget så fick Emcees karaktär samt boken jag läser nu (Stone Butch Blues av Leslie Feinberg) mig att fundera en hel del och jag har kommit fram till mycket viktiga saker... Lite om hur jag fungerar och vem jag är och vem jag kommer bli och annat viktigt. Vakendrömmar (?) fick mig också att tänka. Och uttalade ord och känslor och finfina personer. Jag lovar att återkomma om detta snarast. Ska skriva ihop en längre text om detta, måste tänka och skriva lite för hand om det först tror jag...

//Emil~

Elenette - Jag hatar män

testosteron är en stark religion
vars tio budord styr halva jordens population
och våra principer vetenskapligt inbegriper
det mesta vi sviker men vi kommer alltid undan
för det är vårt spel och vi älskar dessa regler
som omöjligt kan ha fel

åh, jag hatar män vi tror att vi är sända från himmelen
jag hatar killar när vi tror att vi faktiskt har nåt man gillar

man blundar så skönt, vem tackar nej till söta drömmar?
det är ju knappast, lönt att se nåt vackert allt för nära
ju närmre han kommer, desto hårdare blundar han
ju hårdare han blundar, desto vackrare blir allt
ord som skuld och ansvar gör den starke krigaren rädd
de fräter på hans pansar, så han blir avklädd

åh, jag hatar män vi tror att vi är sända från himmelen
jag hatar killar när vi tror att vi faktiskt har nåt man gillar
jag hatar karlar när vi med vårt försvar våran dumhet bedagar
jag hatar män när vi tvingar oss på någon som bara vill gå hem

kuken är tung att bära…

jag hatar män för att vi tror att någon annan än oss själva bryr sig om vår lilla lalalalala…

Lera.

Lera. Allt jag ser är lera. Den omringar mig, den täcker mig. Den rinner ner i mina lungor, in i mitt blodomlopp. Jag känner hur den pumpar genom mina vener, genom hjärtat. Den går upp via ryggraden, in i både det centrala och det perifiera nervsystemet. Leran.
Överallt är det lera.

Staden är täckt av det gråbruna sörjan. Staden och alla dess invånare. Alla barn, alla äldre, alla djur, allas kläder, allas hattar, allas käppar, allas mat och allas liv. Allas skor. Speciellt allas skor. Jag tittar ner på mina klädda fötter och ser då att tårna är helt täckta av det kladdiga som nu torkat in och gjort sitt hem där över mina annars ljustbruna skinskor. Hela tån på skorna är täckta. Jag tänker för mig själv om det ens är möjligt att få bort hälften av allt smuts, eller om det redan är så ingrott att det blivit en del av min person.
Leran.

Jag hör kyrkklockan klämta. Den ringer precis över mitt huvud men ändå måste jag riktigt anstränga mig för att kunna uppfatta ljudet. Min hörsel är nedsatt och min syn likaså. Allt tack vare denna lera.

Jag försöker hoppa undan det värsta. Försöker gå på trottoarerna eller åka snålskjuts på vagnarna. Försöker skydda mig från leran. Allt detta besvär helt i onödan. Det finns inget som kan skydda mig från den, ingenting som kan skydda mig från smutset.

Precis som jag ska hoppa över den värsta lerpölen känner jag en knuff i min svank och landar därför istället rätt i helvetet. Jag sjunker längre och längre ned i avgrunden. Förbi Dantes nio kretsar, förbi den allra yttersta avgrunden. Jag är värre däran än någonsin tidigare för här är leran tjockare. Mer massiv. Inte nog med att den är innuti mig, den är också en del av mig. Den har smält sönder min själ och ersatt den med torkade lerkorn. Som om jag vore ett sönderslaget keramikföremål. Den har kloggat igen min mun och torkat ut mina ögon. Den har täppt till min näsa och för varje slag mitt hjärta slår så bildas nya sprickor i mig där materialet redan torkat. Jag är en design. En prototyp. En microorganism. En sak. Ett föremål. En keramikvas. En kopp. Ett hårstrå. En död. Ett föredetta. Ett efteringet. Ett efterföre. Ett föreefter. Leran. Den förstör oss. Det börjar redan i sjuårsåldern då vi för första gången får komma i kontakt materialet. Då vi skapar koppar som spricker och fat som smulas sönder till stoft. Sedan blir det bara värre. När vi hunnit bli tonåringar så är sprickorna så påtagliga att vi börjar få allvarliga brister i vårt självförtroende. Då kan vi inte göra mycket annat än utöva självkritik och se våra fel och brister i spegeln, morgon som kväll. Sedan blir vi till stoft.

Nu är jag slukad, men ändå existerar jag. Leran gör aldrig slut på mitt lidande. Hela tiden hoppas jag att det är min sista sekund i medvetande, hela tiden tills jag inser att jag kanske förlorat uppfattningen för länge sedan. Jag kanske upphört. Bara upphört. Blivit till lera, eller så har jag alltid varit det. Lera kanske inte är något en blir, utan något en är.

Att bli skapad och bli till keramik.

Three is the magic---

Three is a magic number, yes it is - it's a magic number. Lalalalalalalalalala, yes it is - it's the magic number.



Jag tror det, på tresamhet alltså. Självklart kan en både vara fler och färre, men jag tror nog att tre är ganska bra ändå. Tänk vad fint en kan ha det om en vore tre. Typ tre personer som alla är kära i varandra. Jag blir alltid kär i fler, kär i fler än en person åt gången. Som nu till exempel så är jag ganska förälskad i två personer. Två fina. Sedan så behöver inte alla tre vara ihop och alla tre behöver inte vara i någon form av relation. Just nu så slog det mig bara att två förälskelser samtidigt är fantastiskt! Det är betydligt mycket bättre än att vara kär i endast en person åt gången. Åh, denna förälskelse, vad jag älskar det! Det ger mig lite trevligt huvudbry, lite drömmar om kyssar och kramar och fina ord. Lite drömmar om dem. Fint!

Facebook är också fint.

En fantastisk ring jag fick av min Kisch! Trekant!

Att böga.

Jag känner att det är viktigt att snacka lite queer, trans och bögeri, det var ett tag sedan. Bögeri! Finns det orden änns? På Google står det att en kan använda ordet "att böga" - alltså som ett verb - och jag undrar med stor nyfikenhet vad det betyder. Att böga. Vad gör en då? "Jaha Emil, vad gjorde du i helgen?" "Nej, jag bögade lite bara. Själv då?" "Typ detsamma, jag ska nog fortsätta böga i eftermiddag." Coolt! Kan inte någon/några som har koll berätta för mig vad en gör om en bögar? Det känns som en väldigt viktigt kunskap, något som tydligen gått mig helt förbi. Flatorna hade inget verb, jävla pateriarkat!

Nej men på tal om något annat, som inte direkt är något annat. Något viktigt bara! (Bara och bara...) Jag har funderat och funderat, skrivit och skrivit, läst och läst. Ändå har jag ännu inget bra svar på min identitet. Jag är oftast bög, fast min läggning är pan eller bara gay eller queer, eller allt eller inget. Jag är helt klart trans och intergender. Jag är troligtvis en feminin pojke, en flickpojke. När jag blir gammal kommer jag bli en riktig liten gubbtant. Detta är några utav de saker jag kommit fram till rörande mig själv. Några utav de saker jag tycker är viktigt och så väldans fint. Tyvärr är det ganska många som inte kommit över att jag inte är flata längre, men hur kan en vara flata på heltid när en trånar efter pojkar på deltid? Vill absolut inte påstå att det inte går, men som det ser ut i mitt liv just nu så får jag inte riktigt ihop min lesbiska identitet. Lite synd kanske, men jag kan ta det.

Det är viktigt att få vara den en är. Tyvärr verkar inte Världen 2010 fattat det, hoppas på 2011 då!
//Emil.

ps. Fortsätter att böga... ds.

Sockertoppar!

Kanske borde jag ha en frågestund, kanske inte. Vissa kan ha tjatat om det för att de hävdar att jag bloggat för länge utan en, vissa kan ha sagt att det är töntigt. Jag är faktiskt ganska så övertygad om att jag kommer få noll frågor här, men ändå ger jag er chansen att fråga om det är något ni undrar, typ om ni undrar om jag är helt lost kan ni ju fråga det osv.. Så kör, bara kör! (Som sagt: även om läsarstatistiken är ganska hög så tror jag kommentarsfältet här kommer bli tomt för ni som läser känner mig antingen för väl, är för ointresserade för att veta strunt om tönt-Emil eller så är ni som jag, dvs. kommenterar aldrig på bloggar ni läser. Puss!)

//Emil.

Sova, sova, sova, sova sääääng!

Jag är så trött! Jag vill bara krypa ner i min säng och sova, sova bort den där lagom ofräscha känlsan som jag känner just nu. Ni vet den där känslan av att hela ansiktet bara svullnat upp av trötthet? Det är helt okej att vara mosig på morgonen, men det är ganska irriterande när den känslan infinner sig på kvällen/natten. Jag kan inte vara en särskilt vacker syn just nu, kan jag tänka...

Imorgon så kommer pappa hem, dock bara över dagen. Vi ska kramas mycket då innan han åker igen.

En annan grej jag ska hitta på imorgon är att plugga som en tok! Jag kommer i princip inte ha någon tid alls till det i veckan så jag måste trotsa tidsbristen och göra så mycket som möjligt imorgon. (Nästa fredag är det både redovisning och prov som gäller nämligen, så jag har exakt en vecka på mig att göra underverk!)

Kanske, kanske kommer jag orka vara en riktig modebög imorgon medan jag pluggar. Det blir ju så mycket mer peppt om en känner sig het medan en utför alla sina måsten!

//Emil.

ps. Jag kanske är helt tokigt kär, en vet inte riktigt~ ds.

Lycka!

Vilken fruktansvärt fin torsdag det blev ändå!

Och där sjönk hen...

Helt plötsligt så försvann typ all energi. Jag känner mig helt slut och depp och vill bara försvinna hem till en stor kopp varm choklad och tröstande ord. Jag känner mig dum för att ha gjort folk sura och jag känner en stor frustration i att saker inte går som jag tänkt. Jag vill bara sjunka under jord och slippa allt som kallas ansvar. Kanske borde jag göra en så kallad regression? Det vill säga gå tillbaka i utvecklingen ett tag och bara vara barn? Dock så vet vi ju alla att det inte fungerar. Jag klarar inte ett enda jobbigt ord nu, ett isberg till och jag stupar.

Jag tror att det hela låter värre än vad det är nu, det är inte ens så farligt egentligen. Jag har bara noll energi och behöver försöka koppla bort att jag igår gjorde ett missnöje som inte ens var mitt fel.

//Emil.

Ett struktuerat kaos.

Idag har jag för mycket kreativitet! Hela skoldan började med att vi fick se Romeo & Juliet med Leonardo Dicaprio. Jag är inte helt tokig i den filmen (mest för att jag är så lagom hel-less på historien i sig), men han är ju helt fantastisk och gör mig alldeles kär. Plus att den filmen ger mig massvis av inspiration, av någon anledning.

Jag kan faktiskt inte förstå vad jag gör här i skolan nu. En dag som denna så borde en ju bara springa runt och skapa saker. Skapa kaos kanske. Jag behöver få lite utlopp för alla de - tyvärr helt oformulerade - tankar och känslor jag bär på just nu för annars kommer jag bli tokig!

Precis just nu så vill jag springa runt i korta shorts, en sliten T-shirt, knästrumpor och ett par Converse och äta glass i solen samtidigt som jag försöker formulera en fortsättning på min bok. Varför gör jag inte det just nu, istället för att sitta här i snöslaskiga Stockholm i en gymnasieskola där jag inte lär mig alla de viktiga saker som jag faktiskt behöver? Kan någon vis person förklara det för mig? Jag vill ha ett struktuerat och kreativt kaos, nu! Kan någon ge mig det, snälla?

//Emil.

14-åriga jag kan nu andas ut.

Uj, uj, uj vad denna video går att fandom:a. Den lilla 14/15-åringen i mig bara skriker att TakkiTsuba är ihop, jag älskar att regnbågarna gjorde det hela officiellt.

(För er som tycker jag pratar latin nu: Från typ 13 till 15 års ålder var dessa snubbar typ det bästa jag visste, så garderobsbögiga och alldeles underbart japanskt sockersöta. Jag fick innan nyår höra av fin-Marie att de gjort en ny låt så detta fick jag checka. Hon hade så rätt och nu kan mitt före-detta-jag äntligen vila i frid om att de var regnbågar i alla fall.)

Ge mig vår!

Oh, nu är allt jag önskar mig varmare väder. Varmare väder, grönska, fåglar som sjunger och milkshake i solen. Vår, vart är du?

Förut så hatade jag våren, jag hade nämligen länge en förmåga att gå in i någon slags depression som varade från mitten av mars tills maj någongång. Dock så har den numera så gott som försvunnit. (Tror jag...?) Dock är det vinter-perioden jag inte klarar av nu, och som vi alla vet så är ju den betydligt längre än våren. Usch, usch!

I vår så ska jag ha fullt med inspiration och energi! Jag har ju värsta projektet på gång nu (min bok) så det kommer nog uppehålla mig under stora delar av det här året som vi precis gått in i. Min högsta önskan precis just nu är typ att vara påväg hem från några timmar på ett mysigt café där jag har suttit och skrivit och brainstormat som aldrig förr. Det ska ännu vara varmt och lite lagon soligt ute och allt ska lukta sådär nytt och gott. Jag ska vara iklädd en tunnare jacka och utan någon ful åkpåse på benen. Vantarna och mössan ska också vara väck (om de inte är på av en rent estetisk anledning, såklart). Sedan ska jag möta upp mina fina och prata i timmar. Vi ska dansa i själen och skratta i den fysiska världen. Vi ska skratta så mycket att vi inte tror det är fysiskt möjligt att skratta mer och sedan ska vi skratta lite till.

Jupp, jag tror på vår. Av hela mitt hjärta och själ så tror jag på vår.
//Emil.

Nytt!

Det blir nog ingen utgiven bok av min NaNoWriMo 2010 trots allt. Jag läser om den och inser att den är för fullpackad med skit, det är för mycket som skulle behöva tas bort. Jag känner att jag har något nytt i mig. Något om en morfar och ett barnbarn. Något om sorg, kärlek och livet i sig. Något ungt och nytt och något som behöver betydligt mer tid än det förra. Något som måste få gro och måste få bearbetas. Jupp, jag tror på detta nya!

Återigen om NaNoWriMo 2010...

Jag har en plan på att jobba igenom min NaNoWriMo 2010 och ge den en riktig titel och sedan kanske försöka få ut den som en bok. Frågan är bara hur mycket jag ska ändra...? Ska jag göra den mer mainstream genom att exempelvis ändra alla "en" till "man", eller ska jag köra stenhårt på min sak? Kanske kan jag hålla den som den är om jag bara skriver någon liten grej i början om varför jag valt att skriva som jag gör. Kanske borde jag i samma lilla anteckning då också förklara pronomenet "hen", med tanke på att huvudpersonen (med flera) identifierar sig som något bortom/emellan de två binära könen. Det kanske inte är någon idé att göra för stora ändringar med tanke på att jag då skulle förstöra hela grundtanken med det jag skrivit. Gör jag en grej till mainstream så kan jag ju lika gärna också göra allt det andra likadant, vilket då skulle innebära att jag totalt tappade min poäng. Ska jag göra alla förhållanden och relationer till mono samt stängda och även helt självklara och uttalade? Huvudpersonen har ju många olika typer av relationer med många olika typer av karaktärer, så den ändringen skulle i sådana fall leda till att jag helt får ta bort min huvudperson och ersätta den med en annan, vilket i sådana fall skulle skapa en helt annan berättelse.

En spännande grej med min text är att min favoritperson är en av de viktigare birollerna. Huvudpersonen intresserar mig inte nämnvärt. Detta tycker jag är lite underligt med tanke på att det är jag själv som skrivit texten så en kan tycka att jag endast borde skapat karaktärer som jag kan känna något för. Spännande!

//Emil.

Efter en väldigt fin fredag så kommer jag hem och möts av en ny fin tröja med äpplen.

Det där med puppor och sådant helvete.

Läste just en intressant grej om fjärilar på sidan 19 i "my gender workbook". Det är tydligen så att fjärilar går igenom minst sagt ett helvete när de ska ta sig ur sin puppa, men om de på något sätt får hjälp med det hela, det vill säga om någon hjälper till med att ha sönder puppan, så kan de inte överleva som fjärilar länge alls. Det är nämligen en grej som triggas igång genom det där jobbiga som gör att de blir starka nog att överleva ute i den andra världen sedan. Kate Bornstein jämför detta med kön, men jag väljer att specificera mig lite ytterligare och fokusera på transpersoner istället. Ofta görs ju faktiskt fjärilen som symbol för trans.

Jag vill verkligen inte att ni ska tro att jag menar att transpersoner inte ska få stöd och hjälp under sin transformering. (Jag vill då samtidigt också påpeka att en transformering inte nödvändigtvis är något som tar slut utan det kan vara någonting som fortlöper under hela livet.) För mig kändes det dock väldigt skönt att veta att det behövs ett litet helvete först. Lite som det där ordspråket att "efter regn kommer solsken". Det känns också fint att göra en jämförelse med fjärilen och puppan för att det blir som ett bevis på att trans inte är något en kan förneka. Jag vet inte om ni riktigt förstår vad jag menar, eller om jag är allt för otydlig i mina förklaringar. Det jag tänker är i alla fall att vi som är transpersoner behöver upptäcka det själva och till stor del gå igenom det på egen hand. (Dock med andra som stöd, givetvis.) Vi behöver leva ut vår transidentitet, det är inget som går att förneka, hur smärtsamt det än är för diverse (mer eller mindre) inblandade parter.

Efter helvetet kommer friden. Jupp, det här kan jag tro på.
//Emil~

ps. Jag kan också tänka mig att tolka puppan som samhället i stort - då specifikt normerna - , för precis som fjärilen måste ta sig ur puppan för att kunna leva så måste en transperson slå sönder alla normmurar som vårt heteronormativa samhälle tyvärr ännu är grundat i. ds.

Lite om pronomen...

Detta är absolut ingen faktatext om pronomen, utan endast en liten betraktelse av vad jag själv varit med om x antal gånger nu under loppet av bara den här hösten. Jag har nämligen upplevt att många barn som sett mig på stan' och pratat om mig i tredje person har använt sig av pronomenet "han", medan deras föräldrar sagt "hon". Vad betyder egentligen detta? Har barn svårare att läsa av någons biologiska kön för att de helt enkelt inte har tillräckligt med livserfarenhet ännu eller är det så att barns respektive vuxnas synvinklar på kön ser helt olika ut? Jag hoppas att ni alla förstår att jag verkligen inte menar på att barnen har fel för att de sa ett pronomen som jag ofta inte får höra, ni som vet lite mer om mig vet ju att jag tvärtom menar på att barnen har betydligt mer rätt än de vuxna. I barnens ögon så passerar jag ju betydligt bättre än i deras föräldrars.

Men vad är det som gör att jag av en åldersgrupp blir tagen för att vara kille medan jag av en annan blir tagen för att vara tjej? Det kommer jag nog aldrig få veta... En sak som är lite tråkig är ju den att jag själv inte tycker om föräldrarna, mest för att de inte verkar tänka över sitt val av pronomen på mig. Barnen tänker ju inte heller, men de läser liksom av mitt uttryckssätt mer än mina medfödda förutsättningar. Det vore ju fantastiskt om jag bara kunde se på mitt kön så att jag tyckte att barnens användande av "han" tillsammans med föräldrarnas användade av "hon" slog ut varandra och då blev ett "hen", som förmodligen de flesta av er vet är det korrekta vad det beträffar mig. Dock är det betydligt mer lätt sagt än gjort att se på det hela på det sättet. Istället känner jag hur mina mungipor spricker upp i ett leende när jag hör barnens sätt att köna, för att sedan se sammanbiten ut när föräldrarna tagit till orda. Det där med kön alltså, det är ingen lätt grej.

//Emil.

Dagens shopping~

Ett par aprikosa stuprörsjeans med matchande kofta.

Ett farfarslinne i smutsturkostgrönt. (Säg det snabbt sju gånger.) Det kostade bara 30 kr.! Bra pris. :D

En jackett i det här tyget. (Den är betydligt mer tukosblå än vad som syns på bilden.)

En randig T-shirt som bara måste ha uppkavlade ärmar.

Tre stycken linnen i olika färger. Typ samma modell. (Godisett är enbart rekvisita som jag hittade hemma.)

Jag ska bli en sådan där färgglad jäkel som springer runt och är pepp mest hela tiden, bara för att!

//Emil~

En liten övning av Kate~

Sitter och läser i "my gender workbook" av Kate Bornstein. Den är uppbyggd som en sådan där skolbok en hade när en var liten, med test och övningar och sådant. Väldigt fint.

Nu så har jag hur som helst kommit till den här övningen. (Går att läsa på bilden bredvid, om en inte har en talsyntes på datorn. Kan i alla fall skriva att det går ut på att en ska hitta tre stycken lätta saker som en ska göra varje dag under loppet av en vecka. Sakerna ska få dig att må bättre och känna dig mer bekväm i dig själv. När veckan sedan är slut ska en skriva ned de förändringar som en upptäckt med sig själv, alltså i sin syn på sig själv och så vidare.) Jag sitter alltså nu och funderar på vilka tre grejor jag ska välja. Jag tror faktiskt jag har kommit på dem nu, de får bli följande:

1. Skriva, skriva, skriva!
2. Bära riktigt snygga outfits.
3. Strukturera upp saker.

Jag ska alltså ända fram tills nästa onsdag se till att skriva mycket varje dag, välja ut fina kläder kvällen innan som passar nästkommande dag och se till att ha allt uppskrivet i min kalender och sedan följa det som står till punkt och pricka. Toppen!

Kanske borde jag gå in på varför dessa tre saker får mig att känna mig bekväm i mig själv och varför de ger mig bra självkänsla. Okej, här kommer anledningarna: När jag skriver så känner jag mig fri för genom att få ned ord på papper (eller en skärm) ger mig möjlighet att uttrycka saker som jag allt för ofta har svårt att sätta i (talande) ord. När jag skriver så kommer jag i kontakt med en del av mig själv som jag inte får kontakt med på något annat sätt. Samtidigt så kan jag också via text bearbeta vissa saker som är svåra annars, kanske är just det en stor anledning till att jag enda sedan sex års ålder skrivit dagbok. Det och det faktum att jag behöver någon smart plats att förvara alla mina tankar och början på berättelser på. (Att skriva får mig också att känna mig mer produktiv, vilket för mig är ganska viktigt.) Okej, varför vill jag då bära snygga outfits för att på så sätt känna mig mer bekväm? Jo, för att när jag bär fina kläder som jag trivs i så känner jag det som om det är mycket lättare att göra alla de saker jag tar mig för. Det är lättare att ta mig igenom min dag, med andra ord. Jag mår bra när jag bär kläder jag gillar för ju snyggare jag känner mig ju mer självsäkerhet får jag vilket leder till att jag får lättare till skratt och glädje. Kalla mig utséendefixerad, själv kallar jag mig bara ganska självklar. Vem mår inte bättre av att gilla sin egen spegelbild? (Vill nu bara påpeka att jag inte under några omständigheter menar att de fysiska faktorerna som kroppen har är de finaste, jag syftar enbart på det en kan förändra med sitt utséende genom kläder, accessoarer och smink. Att dölja och fixa och trixa med sina förutsättningar är inte alltid en fantastisk idé, så jag kör på rolig rekvisita istället, vilket hittintills funkat mer än bra. (Och jag är också väl medveten om att detta är något motsägelsefullt eftersom jag vill börja på hormoner så småningom.)) Att vara strukturerad är en enbart praktisk grej. På sistone har jag känt det som om jag inte riktigt haft koll på saker och ting, vilket enbart berott på stress och en - tyvärr - ganska dålig psykisk hälsa. Därför är det inte alls så konstigt att jag mår bättre av att ha det strukturerat i mitt liv.

Och med det slutar jag detta inlägg. Jag lovar att återkomma om en vecka med hur det här fungerade för mig.

Puss! //Emil.

En italiensk familj på gränsen till sammanbrott.

Ett litet filmtips såhär på kvällskvisten. Inte vilken film som helst heller, utan en riktigt bra sådan! (Okej, fråga nu inte varför jag skulle tipsa om en dålig film, jaja.)

Som ni kan se i titeln för inlägget så heter filmen "En italiensk familj på gränsen till sammanbrott.", en ganska konstig översättning av ursprungstiteln "Mine Vaganti". (Som enligt google translate betyder Loose Cannons, dvs. lösa kanoner?)

Filmen handlar om Tommaso som kommer hem till sitt familjehem. Där tycker hans pappa att han och hans bror ska ta över familjens pastafabrik. Dock är inte det helt överensstämmande med sönernas önskningar. Tommaso kommer snabbt på en plan för att ta sig därifrån och det enda som behövs göras är att vara ärlig med hur han levt sitt liv den senaste tiden då han bott i Rom. Han har nämligen bott med sin pojkvän Marco och sysselsatt sig som författare. Detta strider starkt mot pappans vilja. Han berättar sin plan för sin bror och samma kväll vid middagen då han bestämt sig för att berätta så gör hans bror det istället. Dock berättar han då om sig själv och att även han är gay. Detta leder till att pappan får en stroke och gör därför att Tommaso själv inte vågar komma ut.

Filmen var mycket bra och fylld av kärlek och mys. Den var även lite som att peka finger åt alla normer och sneda syner på mänskligt värde oavsätt läggning. Jag kan starkt rekomendera filmen! Se den! (Nu vill jag bara ha sommar och sol och Pride och fest och nya, fina kläder.)