förtvivlad, förkrossad.

Denna natt av alla nätter vill jag inte sova ensam. Jag vill ha dig som håller om mig och som säger att allt kommer bli okej. Jag vill gråta ur mig all min smärta och ensamhet och höra att det värsta snart är över. Vi är så lika, du och jag. Vi struntar i livet och lever för konsten och får ångest för det. Vi förstår inte att vi lever och vi flyr samtidigt som vi stannar kvar. Det du skapat får mig att kunna skriva. Det får mig att känna mig mindre ensam samtidigt som det ger mig ångest över hur ful vår värld är som inte låter oss erkänna för den vi älskar att vi älskar den. Jag älskar dig just nu så mycket att jag vill gråta. Är du smart så fattar du att det är till dig jag skriver. Är du sedan ännu smartare så dissar du mig på ett fint sätt så att vi kan fortsätta vara vänner. Är du dum så talar du inte om för mig hur du känner samtidigt som du låter mig famla i mörker efter små strån jag inte når. Mina reflexer är inte de bästa och jag har svårt att röra på mina fötter och tår - speciellt när de är klädda i skor -, men jag kan inte - vill inte - påstå att det är några fel på mina känslor. För vilken sjuttonåring vill sova ensam på en blöt kudde, speciellt när den är kär? Vilken person i hela vida världen vill upptäcka så många fantastiska saker om en annan människa för att sedan insé att det aldrig kommer bli dem?



I det du skapat försöker jag läsa in kontexter av mig, men de är lika ickeexisterande som min fysiska styrka. Trodde jag på Gud så hade jag bett. Bett en bön om att allt ska ordna sig och att jag ska slippa somna på en blöt kudde en natt till. Sist jag var kär slutade det i ett helvete och jag fick mig själv att lova att aldrig igen bekänna för någon hur jag känner. Just nu, i denna sekund, känner jag dock att det får bära och brista. Jag har ju ditt nummer så ville jag skulle jag kunna sms:a hur du tagit mig med dig in i det ditt. Jag skulle kunna be om att bli kallad din pojkvän och sedan invänta dissen som så säkert skulle komma. Fan. Jag mår så dåligt nu. Jag mår så dåligt över skolan och kärleken och min livssituation. Så dåligt över det faktum att jag inte kommer komma ur denna kärlekskoma på länge, länge. Så dåligt över att jag inte kan se en tid så det inte kommer vara jag som säger först att jag är kär.



Vad är folk så rädda för egentligen? Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Är det verkligen så farligt att pröva? Bekände någon sin kärlek för mig så hade jag aldrig dissat elakt. "Vi kan väl vara vänner?" hade varit att säga fem ord i onödan för det hade ju varit självklart. Att bekänna sin kärlek för någon en ser som sin vän borde aldrig vara ett problem för det handlar ju bara om att vilja utveckla en relation till något annat än det ursprungliga så är inte den andra parten med på det borde ju alltså ingenting förändras. Dock tänker ju inte alla såhär och därför vågar jag inte bekänna.
Jag har inget problem med att göra mig själv till åtlöje, men jag har problem att ta risken att förlora dig.

//Emil.