SMA flyttar vidare, hoppas på medflytt!

Efter mycket om och men har jag nu bestämt mig för att byta blogg. Jag känner nämligen att jag inte riktigt gör queerkiddot rättvisa längre. Givetvis är jag ännu ett regnbågskid, men den identiteten känns inte lika överhängande utan har istället kommit att bli mer subtil. Jag hoppas att ni som läst denna blogg vill följa med mig till min nya. Den kommer i stort sätt innehålla samma saker (fast nya då såklart), men något säger mig att den lär uppdateras lite oftare med lite större variation. (Förhoppningsvis.)

Det har varit så kul att blogga med/för er! Jag har fått superfina kommentarer (kanske inte lika många på självaste bloggen som utanför) och folk har länkat så toppenfint. Givetvis vore det superkul om ni har lust att länka om, men det är ju upp till er.

Ett nytt internetäventyr står för dörren och jag kunde inte vara mer pepp inför att se vad det har att erbjuda!
Ny blogg - http://volvikiddo.blogspot.com (på latin betyder volvi rullande och jag är ju ännu ett kiddo).

Minisemlan

Helt plötsligt, när man minst anar det, så kommer finBronko med en minisemla till mig. Yay! Har ni någonsin sätt något gulligare? Som ett litet semmelsnack helt enkelt.

Ikväll är det peppt inför vänskapssittning och Squiddo deluxe! Vi ska hänga tills på fredag, vad mer kan en emling önska sig? :D

Sherlock

Sherlock. Älskade, älskade, underbara Sherlock. Denna fantastiska karaktär à la Benedict Cumberbatch är det bästa (och värsta!) som hänt mig, känns det lite som. Jag vet inte hur jag ska överleva i över ett år innan nästa säsong börjar sändas!!!

I lördags sändes den sista episoden på säsong 2 och även om jag inte vill spoila för er som ännu inte upptäckt detta paradis av braininess så kan jag i alla fall säga att det tog mig ett bra tag att komma över det hela. Mitt hjärta måste ha stoppat ett dussintal gånger och mina tårar rann typ konstant. Snacka om att leva sig in i det man ser, haha. (Fail.) Jag har inte varit så förtjust i en karaktär sedan jag var kär i Tackey & Tsubasa som fjortonåring (och skyltdockan på Åhlén's samma år - EPIC FAIL!). Han är smart, het, har bästa rörelsemönstret och är drygast i London. Hur kan man inte älska det?!

Jag är mer eller mindre oförmögen att uttrycka det i ord. Får helt enkelt ge upp med att säga att orginalen kan slänga sig i väggen för det är BBC-versionen som vinner,  utan tvekan. Alltid!

En ny tomat på Plattan

Och så blev dem i min ägo! 400 pix, dessutom! Fantastiskt! Visst är det lite oväntat att jag har ett par tomato? Man hade ju kunnat tro att det skulle bli någon av de färgerna jag skrivit om tidigare, men så är inte fallet. Dessa är som en tomatsoppa hela dem säg! Påminner mig om Yosuke ur Persona 4, vilket ändå känns ganska cred. Kommer vara snyggast i hela Stockholm (på hela Plattan, haha) nu. Tänker mig att de kommer vara skitsnygga utanpå mina hoodies, hängandes runt halsen. Peppt! Så jäkla peppt!

Plattan på plattan på Plattan

Urbanears Plattan from Urbanears on Vimeo.

PEPPT! Jag ska köpa ett par lurar snarast. Hade egentligen tänkt att göra det idag, men det blev inte så. De är så oerhört snygga, plus att det är något visst med att ha ett par hörlurar hängandes runt halsen också. En oslagbar accessoar liksom, så anime casual fashion! Tror det kommer få bli ett par "mustard", "grape" eller "indigo" till färgen. Yosh! :D

(Det balla är ju också att det går att koppla ihop ett par lurar med lurarna så att man kan lyssna flera samtidigt.)

Nörderi

Jag och Squiddo har idag varit på det omtalade nördMekkat. Vi vallfärdade dit med tuben och intog sedan en välförtjänt måltid på kafét mittemot. Jag åt en blåbärscupcake och drack en vaniljlatte. Men vad köpte jag på SF-bok då? Jo, jag köpte tre saker: Fushigi Yuugi Genbu Kaiden vol 7 till min syster, My Girlfriend's à Geek v1.0 samt Bakuman vol 1. Bakuman är gjord av samma mangaka som Death Note, men den är av en helt annan genre. (Slice of Life.) My Girlfriend's à Geek är en bok (älskar böcker utifrån manga) som från början var en blogg om en kille vars flickvän är en äkta nörd! Kanske inte världens djupaste bok, men den verkar väldigt underhållande. ^^

Nu har man ett stämpelkort på SF-bokhandeln så numera finns ju nästan all anledning till att nördtrolla som aldrig förr!

Tid, eller bristen på den

Hur klyschigt det än må låta så borde livet verkligen ha flera timmar! Då hade jag hunnit göra klart och fixa alla grejor som jag nu inte riktigt vet hur jag ska få till. Jag vill spela mer TV-spel (betydligt mer än vad jag gör nu), jag vill hinna titta på fler animes och läsa mer manga. Jag vill hinna läsa fler böcker och titta på fler filmer och TV-serier. Jag vill hinna teckna och skriva mer förhand. Jag vill hinna plugga mer filosofi, japanska samt göra klart mitt projektarbete. Och det jag framförallt vill göra: jag vill korregera klart mitt manuskript till min bok! Nu ska jag sätta mig en timme och jobba på den konstant, sedan blir det Sherlock (det går inte att se de episoderna för många gånger och jag måste verkligen prioritera min uppfyllning av min Sherlock-kvot!) och imorgon blir det otaku-otaku mer Squiddo. (Som jag har längtat!) Vi ska givetvis till Science Fictionbokhandeln (nördarnas Mekka) och efter det blir det väl gaming eller animemara som gäller. Fun, fun, fun, fun looking forward to the weekend! (För att citera läskigaste låten någonsin.)

Bic ballpoint pen

 Många av er kommer säkert börja betvivla huruvida jag är vid mina sinnes fulla bruk nu, men jag kan inte hjälpat! Det jag är allra mest pepp på att köpa just nu är definitivt ett paket med Bic ballpointpennor! Alltså sådana där helt vanliga kontorslandskap/studieförbundspennor. Jag är typ helt kär i dem! Varför då?, undrar ni nu kanske. Här kommer en lista på tre och en halv punkter med anledningar till att man måste älska dem: (Den sista punkten kan jag helt sonika inte räkna som en hel då den är så lame att det är mesigt.)

1. De är grymma att använda som vapen! Alla som upplevt Durarara eller någon annan likartad anime förstår garanterat vad jag menar.
2. De är lätta att ha sönder och känns därför som ett typiskt bruksföremål. Detta gör i sin tur att man kan tappa bort dem och förlägga dem överallt utan att må dåligt över det. (Plus att jag alltid älskat att se saker användas upp.)
3. Bicpennorna är så simpla till designen att man blir väldigt kreativ då man använder dem eftersom att prestigeångesten är totalt icke-existerande.

(3,5. De är väldigt bra pennor då de släpper färg väldigt bra, så av tråkiga praktiska skäl är de ju toppen också.)

Lovar att Izaya (och Mikami och Mikado såklart) håller med mig! Kanske inte Shizuo dock...Kommer väl få en vending machine i mitt huvud av just den anledningen.(!)

Alla Hjärtans Sherlock

Alla Hjärtans Dag är ju en ganska dum grej, men när jag hittade den här bilden kunde jag inte låta bli att bli pepp. Allt med Sherlock gör mig oundvikligen alldeles glad i hjärtat. Där snackar vi brainy mer varenda kvark på rätt plats!

För er som inte vet så menar jag inte Sherlock Holmesfilmerna, utan BBC-serien vid namn Sherlock. Den med Benedict Cumberbatch. Sherlocks karaktär i den är seriöst bland det bästa, mest geniala och hetaste jag någonsin sett. Jag dör lite mycket av bara tanken. Alla små detaljer som utgör helheten är magnifikt och hittills har jag sett alla episoder utom den sista på säsong 2 ett flertal gånger. Är man nere så är allt man behöver lite smartness overload och är det någonstans man kan hitta det så är det hos Sherlock. Älskar också att han i serien blir kallad psykopat och då gör ett comebat med att säga att det är ett faktafel då han faktiskt är en högfungerande sociopat. Man måste bara älska och bli upp över öronen kär i honom, så är det bara!

Efter som det här inlägget var tänkt att handla om 14/2 och inte Sherlock så får jag väl göra en kombo och skriva ett Sherlockinspirerat valentincitat som jag hittade på Tumblr:
Sms från Sherlock:
Sms1: "If convinient, be my Valentine."
Sms2: "It might be dangerous."
Sms3: "If not convinient, be it anyway."

Framtida fötter

Okej, jag vet att jag tjatat om det förut, men nu har jag bestämt mig. Det är dessa två par Converse som jag ska ha, designade av mig med smakråd från syrran och Emma. Det var syrrans påfund att jag skulle skriva mitt IQ på consen, så skyll inte på mig om jag är en tönt-tönt. Haha~

Dessa kommer bli de finaste och bästa dojjorna någonsin, betvivla inte det!

Visst ser de med hjärtan ut som en god godis av någotslag? En kaxig karamell!

Längtan till frihet

Att gå upp imorgon bitti känns mer än otrevligt just för tillfället. Allt man vill är att börja med det "riktiga" livet nu, så gymnasiet är bara ett tungt måste. För att tiden ska gå fortare så räknar jag givetvis ned hela tiden, mindre än fyra månader kvar! Sedan, sedan är jag FRIIII!!!!!!

Effektiv effektivitet

Jag och Squiddo sitter och är duktigare än duktigast. Hon tentapluggar och jag har korrekturläst fyra kapitel på min bok, så snart är jag igenom hälften! Detta är den jobbigaste genomläsniningen av alla eftersom nu ingen mening går mig obemärkt förbi. Ska försöka få det klart tills helgen nästa vecka så att jag kan kryssa det på listan. Känslan av att vara klar med en så stor och viktig sak är oövervinnelig, helt klart!

Nu: mys med Granta nummer 17!

Gör en Hawking

En film om Stephen Hawking som spelas av Benedict Cumberbatch. Det får ej missas liksom! Dock kan jag inte låta bli att faktiskt tycka att den verkar lite... Missvisande? Det verkar vara mycket sjukdomsbild och lite världens ballaste fysiker. Mycket stackars-stackars och lite smartarse-idiot. Min största farhåga är att det är någotslags krigartema. Att "kämpa" och "kriga" och "trotsa" sin funktionsnedsättning är bland det värsta jag vet! Jag kämpar och slåss inte överlag, så varför skulle jag göra det mot min rulle. Just mot sin rulle är ju bara det jätteironiskt, med tanke på att det är som att göra sin egna punka. (Var jag lite rolig nu? Hehe~) Att kriga med sin funktionsnedsättning är ungefär lika logiskt som att säga att man boxas med sina glasögon. Snacka hög IQ-nivå här alltså!

Nej, kan vi inte bara skita i våldet och lösa ekvationer istället? Bryt ut lite X vettja! Gör en Hawking!

Tjugo önskningar

En lista på tjugo saker (utan någon som helst rangordning) som jag önskar: (Observera att alla dessa tjugo saker är det första som dök upp i mitt huvud bara, mer eller mindre ocensurerat.)
1) Jag önskar att jag hade någon att ligga i famnen på och att samma person ansåg oss (den och mig alltså) utgöra eliten.
2) Jag önskar att jag fick 47 timmar på ett dygn, så att jag kunde läsa fler böcker och klara ut Persona 4.
3) Jag önskar att min bok hade ett utgivninsdatum om sisådär en två månader.
4) Jag önskar att jag hade fyra par egendesignade Converse.
5) Jag önskar att jag blev upphånglad av en person med 170 i IQ. Minst.
6) Jag önskar att jag inte skulle behöva känna mig tvungen att ha en skämtbild i det här inlägget för att på så sätt försöka lura folk att jag inte är så seriös som jag faktiskt är.
7) Jag önskar att jag kommer våga vara superärlig med viktiga saker istället för att tro att jag kommer göra bort mig.
8) Jag önskar att jag kunde höra vad folk tänkte, men att den förmågan även skulle ha en viss censur.
9) Jag önskar att jag inte var så jäkla (bitvis dumdristigt) modig/ärlig med mina relationer (oavsett vilken relation det är man pratar om).
10) Eller så önskar jag helt enkelt att alla andra var som mig på ovansående punkt. (Ja, det är en helt klart bättre önskning för min del.)
11) Jag önskar att jag kunde snurra runt i klänning i ett tomt klassrum och sedan ensam lösa ekvationer på en griffeltavla.
12) Jag önskar att jag klickade riktigt mycket och intimt med en lärare/proffessor. Gärna en i filosofi, fysik eller matematik.
13) Jag önskar att jag aldrig behövde titta mig själv i spegeln och vara rädd för en spegelbild iform av en ungdomsromanskaraktär.
14) Jag önskar att jag hade mer pengar.
15) Jag önskar att jag kunde resa någonstans, men då slippa vara turist.
16) Jag önskar att Sherlock Holmes fanns och att vi då skulle vara ihop.
17) Jag önskar att det finns en framtid för mig som Nobelpristagare.
18) Jag önskar att jag hade ett nummer av "Blandaren" nu.
19) Jag önskar att jag drack mjölk med olika smaker ur söta sugdricksförpackningar.
20) Jag önskar att jag fick en hårddisk med fotografin som jag kommer vara med på när jag är 52 år.

Detta kan man fortsätta med i en evighet. Att önska alltså...

Och så blev jag till en robot~

Ny hårfärg, vilket får det hela att kännas som om hela mitt liv är nytt, på något flummigt sätt. Jag känner mig som en cyborg som har kommit för att stanna! Gillar att man ser ut som en plastbit (snygg sådan) med artificiell intelligens samtidigt som jag känner mig som ett penntroll, alternativt Plupp. Jag är hur som helst väldigt nöjd!

J'ai Tué ma Mère - Xavier Dolan

J'ai Tué ma Mère är en film av Xavier Dolan som även gjort filmen Heartbeats som jag vet att jag bloggat mycket positivt om innan.

Den här filmen handlar om en ung kille som går i tvåan på gymnasiet. Han är konstnärlig och allmänt hipstrig och verkar ha det helt okej, med ett stort undantag: Han bor med sin mamma som han ogillar mer och mer för varje dag som går. Relationen mellan mamman och sonen är minst sagt komplicerad. Hon är ecentrisk och hennes karakträr strider rakt igenom mot sin sons. Det blir ju heller inte bättre av att kommunikationen dem emellan är lidande, för att uttrycka det med en underdrift. Han vill mest av allt flytta hemifrån, hon verkar inte riktigt greppa varför. Allt mellan dem är destruktivt och fel och ju längre in i filmen man kommer, ju mer vill man hoppa in i skeendet och agera förmedlare.

Det finns flera saker jag gillar med filmen, fast det kanske egentligen vore mer sanningsenligt att säga att det finns flera saker jag gillar med Dolans sätt att göra film. Estetiken är givetvis otroligt vacker, vad annars liksom, och det finns en stor charm i att han använder sig av ett stort gäng av de skådespelare som sedan är med i Heartbeats. Dock skulle jag ändå vilja påstå att den senare filmen var strået vassare än den här. Känslan är i mångt och mycket densamma, men Jag dödade min mamma löper en risk att kännas något långrandig under vissa episoder. (Inte till den grad att man vill stänga av, men ändå så mycket att man kollar klockan. (I och för sig kollar jag väldigt ofta klockan, but still.)) Precis som i Heartbeats fick man dock vissa favoritscener på en gång då man såg den och sådant höjer ju givetvis filmen avsevärt.

Sevärd absolut, men glöm inte Heartbeats heller!

Ett hav av klänningar

Jupp, och så var det bestämt! Jag ska sluta vara rädd för att klä mig i klänning och kjol och istället peppa till mig som sjutton på den fronten. Dessa tre är planen för i vår/sommar. (Bara jag som tänker lite Rachel Berry-stuk?) Den översta känns mer eller mindre självklar redan då den är blå med fåglar och därför inte kan bli så mycket mera rätt. Dock undrar jag lite över de två andra. Den blå i mitten ser väldigt skön ut, men kanske något barnslig och den gula kanske kommer bli alldeles för neonhysterisk till färgen... Vad tycker ni?

Låt oss gå - sittandes

Okej, lite Artie-kärlek coming up!

Igår såg jag det senaste avsnittet av Glee, nämligen Michael Jackson-episoden. Min l ycka var total eftersom att Artie Abrams fick mycket plats även här. En grej som var till min stora förtjusning var att han reste sig upp.

Det har varit mycket diskussion kring huruvida det är okej eller inte från Glee-skaparnas sida att ställa Artie och låta honom gå omkring till och från. Vissa menar att detta nämligen blir som ett förnekande av hans funktionsnedsättning och att det därför endast visar på att folk tycker synd om folk som ej är funktionsfullkomliga så att man av den anledningen väljer att normalisera i största möjliga mån. Jag är otroligt kritisk till denna kritik. Som rullstolsburen så kan jag tycka att det finns en väldigt god tanke med att låta en annan rullstolsburen individ gå omkring på två ben då och då. Inte för att det är någon slags önskan från övre stående att det är det som bör uppskattas, utan för att jag tycker det vore väldigt löjligt om man drar sig från att kritisera normer genom att uppfylla dem. Det som fått mig att intressera mig för debatten kring valet i att bitvis göra Artie gående är just det faktum att den allra största kritiken kommer från gående. Många som själva lever med funktionsnedsättning verkar däremot vara pro denna utveckling av karaktären. Hur kan det komma sig? Jo, min teori på den frågan är att folk som är gående och dessutom pålästa vill framstå som så PK som möjligt. Därför väljer man att kritisera när normbrytare uppfyller en norm, för man vill inte framstå som diskriminerande. Det man inte fattar är att allt istället vänds åt andra hållet. Det man däremot inte uppmärksammar är saker som är helt obvious att det verkligen borde kritiseras. Till exempel det faktum att Artie i förra säsongen fick ett par elektriska ben. Det är en sak att man drömmer om att kunna gå av en anledning (i Arties fall att imponera på tjejen man är kär i, kunna bli en accepterad dansare (som inte utsätts för särlösningar som bara det är ett stort kapitel för sig), slå en idiot på käften, och så vidare), men en helt annan att en utomstående person försöker normalisera en funktionshindrad för att på något jäkla sätt underlätta. Det om något borde tas upp i diskussion.

Så summan av kardemumman: Låt Artie hoppa runt bäst han vill, men gör det för fan inte till en verklighet! Jag vet inte hur många jag har sparkat på käften i mitt huvud, men ingenting har någonsin talat för att jag skulle vilja ha något jäkla antidote mot min funktionsnedsättning!

ps. Lägg märke till hur rullen är en stor del av videon, även i hans huvud har han alltså hjälpmedel. I like! ds.

En person i ett rum i ett hus

Jag låser upp med min gammaldagsa nyckel. Innanför ytterdörren vilar ännu en. Denna är genomskinlig, säkrad med koslås. 5-4-7-8-9-2-1-0. Fingrarna slår av ren vana. Innomhus. Av med skor och jacka. Ett par nyputsade brogues står prydligt på skostället. Jag ropar ditt namn samtidigt som jag går in i huset. Inget svar. Jag öppnar en ny dörr, går nedåt. Skyndar mig. Ju närmare jag kommer rummet, ju starkare blir lukten av kemikalier. Innan jag går in tar jag en titt på vår whiteboard utanför. Med grönt har du textat "2ktg, 5.7mg, imorgon: 12:00". Jag ler och känner en svag antydan till rynka uppstå mellan mina båda ögonbryn. Ingen förstår dina förkortningar förutom du.

När jag öppnat dörren möts jag av en tung dimma. Jag hostar till och slås av förvåning över att du inte gör detsamma. Egentligen borde jag inte vara förvånad, du märker aldrig petitesser som kopplar dig till ett så kallat "vanligt" liv. Jag går in mot dig. "Skyddsglasögon, vänster sida." Jag råkar vända mig mot höger, får därför lov att sno ett varv. Hittar det jag letar efter och tar på mig dem. Tar i samma veva en vit rock. Blir glad när jag märker att den är för stor eftersom det betyder att du bär min. Blir ännu gladare då jag kommer närmare och ser det gula bandet på insida krage mot det vita. Kramar din axel med min hand och säger hej. Inget svar. Skjuter upp glasögonen mot näsan, lutar mig framåt. Ser endast något kokande, puttrande, nästintill kväkande till ljudet. Lukten är här ännu fränare, men den till trots lyckas jag uppfatta din doft. Tar en stol, sätter mig nära. Iakttar dig i ditt arbete. Du ser insjunken ut, koncentrerad, bestämt, lysten. Jag märker inte förrän efteråt att jag bitit mig i läppen och brustit upp i ett litet leende. Gör då mitt bästa för att återigen se seriös och allvarlig ut. Då jag först kom in i huset denna eftermiddag hade jag känt mig avslagen och trött, men nu var min energinivå åter på spinn. Jag sträcker mig efter en rörig pappersbunt och ögnar igenom allt handskrivet. Får en bild av vad du håller på med.

Och så plötsligt...

"Klart." Du reser dig, jag hinner inte agera. Tittar bara förvånat efter dig då du stänger av strömmen till din apparatur och sedan lämnar rummet. Sedan kan jag inte låta bli att nöjt skratta till. Du avslutar alltid allt med ordet klart. Oavsätt om du ätit middag, sett ut en film eller just haft sex. Allt är alltid klart, annars kan det inte avslutas.

Nu reser jag mig och går efter dig. Nu i förhoppning om att få höra svaret.

Vill ha vår

Nu har vi nått till den tiden på året då allt jag längtar efter är våren. Jag kan liksom inte förmå mig att sluta tänka på det, att allt jag vill ha är sommar alltså. Jag och Squiddo hade ett fantastiskt nörddygn (okej, inte riktigt 24 timmar, men nästan) tillsammans, men jag tänker mig att till och med en sådan sak hade kunnat vara ännu, ännu mer fantastiskt härligt om det bara varit varmt ute. Tänk er vad fantastiskt fint att sitta ute vid en parkbänk (på om man inte har en rulle kanske), drickandes en milkshake i någon udda smak (kiwi, svartvinbär, melon, ananas och champagne, kokos, vad vet jag!) och kanske sugandes på någon hård, syrlig karamel. Intill sig så har man allt man kan tänkas behöva: manga i plural, lite härliga japanska modetidningar, sin iPhone (man måste ju kunna fota allt vetni!) och en anteckningsbok med en tillhörande penna bara för att det är något som man alltid måste ha i väskan (man vet ju aldrig!). Sedan sitter man där, iklädd skjorta och skjorts med sina loafers på fötterna, och andas in djupa andetag av lagom varm luft som luktar gott av fint väder.

Jag skulle inte ens behöva det egentligen! Det skulle faktiskt kunna räcka med att gå en promenad ute, iklädd jeans, T-shirt, kanske någon hood och vårjacka. Bära mina vanliga converse på fötterna bara det att man då slipper värmesulorna. Slippa sina tjocka vantar, utan bara bära tunna för att det är fint. Detsamma gäller tyget kring halsen. Gå där i en park och snacka om allt möjligt mellan himmel och jord, eller vara djupt försjunken i en hetsig diskussion om vem som egentligen är uke och seme mellan Izaya och Shizuo (okej, dåligt exempel för där är ju svaret givet!). Nu får alla som känner fört lova mig att ta med mig på en sådan promenad så fort det blir fint väder! Jag kan bjuda på en Trocadero eller två, lovar!

T-shirts ftw!

Tobias och Alex har tillsammans startat ett UF som projektarbete. De säljer T-shirts för 170 pix med ovanstående tryck. Fina va?! För att komma till webshoppen där ni kan köpa ovanstående (fast i typ alla olika färgvarianter som tänkas kan) så går ni in på den här länken: http://passjuka.spreadshirt.se/ , så kom igen nu bah!

Nördar loss

Idag är det än en gång dags för nördsittning! Squiddo kommer hit och vi ska ha någon form av animemaraton (Baccano? Full Metal Alchemist? (Om man lyckas övertala.) Shiki? Någon annan?) samt att jag kommer tvinga henne att kolla första episoden av Sherlock från den andra säsongen som börjar sändas på SVT ikväll. SOM man har väntat! - höll jag nästan på att säga, men faktum är att jag inte alls har väntat då jag såg klart den första säsongen idag, typ nyss.

Jag tror att alla behöver kunna nörda loss riktigt ordentligt med jämna mellanrum. Ännu mer tror jag också att det är väldigt bra att ha någon att nörda loss med, ty sitter man ensam är det nog för många ganska lätt hänt att man tappar konceptet och helt känner sig alldeles missanpassad. (Vilket förövrigt är en känsla som mycket, mycket sällan stämmer då det endast är allt idiotiskt påslag av normer som får en att känna sig på det viset.)

Jag tycker, som jag sa i mitt föregående inlägg, att det blir betydligt lättare för var dag som går. I höst när jag börjar plugga så är min plan att helt ha landat i mig själv och mina intressen så att jag aldrig mer (i största möjliga mån åtminstone) inte utsätter mig själv för saker jag inte tycker är kul när jag istället hade kunnat utnyttja samma tid åt att chilla på det sätt jag själv gillar mest. Bra grej, bra livsmotto att leva efter!

Inget brandtal

Jag vet inte hur mycket det har framgått här på bloggen, men jag är hur som helst en sådan där person som har ganska svårt för sociala sammanhang. Jag blir alltid extremt nojjig och nervös för minsta lilla grej och är inte alls särskilt road över att träffa nya människor överlag. Om man bortsåg från alla normer och grejor i samhället som talar för motsatsen så skulle jag nog vilja påstå att jag betydligt hellre hänger hemma framför en dataskärm på kvällarna än är ute och träffar folk. Det kanske låter helt extremt jättetragiskt och som läsare kanske man nu bygger upp en bild av mig som en person som är totalt socialt inkapabel samt att jag är något mobboffer eller något i den stilen. Det är därför med glädje jag nu skriver att så inte alls är fallet. En del av mig skulle vilja utnyttja det här inlägget till att hålla ett brandtal för den socialt invalida tönten (mitt ordval och jag syftar på den typen av människa som jag älskar av hela mitt hjärta så detta är inte ett okej sätt att prata om människor som inte anses vara funktionsfullkomliga i diverse sammanhang!), men istället låter jag det vänta. (Vem vet, kanske blir det ett nytt inlägg!) Istället utnyttjar jag denna post åt att ge en snabb förklaring om varför jag numera (äntligen!) börjar se på den delen av mig själv som fullt tillräcklig.

Först hade jag tänkt att inleda den här texten med att skriva att jag förändrats. Att jag numera kan hänga med folk jag inte känner och att jag lärt mig handskas med sociala sammanhang. Detta valde jag dock, som ni såg, att avstå ifrån då det hade inneburit både lögner och orättvisa mot mig själv. Jag är ännu skitnervös då jag ska iväg på saker. Jag får fortfarande hjärtklappning av tunnelbaneresor mot nya saker och vill fortfarande helst bara försvinna från denna jords yta så fort det är nya ansikten i min omgivning. (Okej, kanske inte alltid, men väldigt ofta.) Dock har jag nu lärt mig hantera denna minimiskala av social fobi. (Jag kan inte påstå att jag lider av någon som helst social fobi egentligen då jag kan umgås mer än väl med många människor och då och då träffar nya personer helt på eget intiativ och så vidare, men jag väljer ändå att ta det ordet i bruk för att lättförklara.) Nu för tiden klarar jag av att gå ut på nya saker. Nu för tiden fixar jag nya ansikten utan att dö lite på kuppen. Detta beror inte på att jag fått någon form av hjälp med att kunna umgås med människor eller så. Nej, det enda som varit anledningen till denna förändring har varit det faktum att jag faktiskt accepterar mig själv nu. Jag har äntligen insett att det är helt okej att inte vara den där superpeppa pratfågeln i precis alla sammanhang. Man kan faktiskt gå ut och ta en öl och ha det fint med folk, helt utan att ha ångest. Folk kan uppskatta ens sällskap ändå, även om det är lite svårt att tro på. Jag vet detta för det är av egen erfarenhet som jag skriver det här. Så till alla folk som läser detta och som inte gillar att stå på bord dansandes i centrum bland nya människor: ni kan vara med ändå. Hörnet i lokalen är fan en underskattad plats att hänga på hursomhelst!

Glad!

Idag har jag varit så pass trött att jag mer eller mindre sätt i kors, men såhär på kvällen nu känner jag mig väldigt nöjd med dagen. Det har slagit mig hur mycket jag växt upp på sistone, hur mycket jag mognat. Det är så komiskt hur äldre personer alltid säger till yngre att de en dag ska förstå och hur man går runt som ung och känner sig så förbannad över detta. Förbannad och åtsidosatt. Varför är detta komiskt, det låter ju inte alls särskilt lajbans! Jo, förstår ni (ni? jag? du? vem?!) det är kul för de äldre som sa så kunde ju inte haft mer rätt! Även om jag fortfarande är för ung, fortfarande är för liten för att riktigt på riktigt kunna greppa, så anar jag mig börja se ett mönster. Tyvärr kan jag inte delge er med vad jag upptäckt, eller hur det ser ut eller ens känns. Allt jag kan säga är att jag tror jag börjar fatta saker, fatta saker om livet. Klyschigt, men ack så underbart! Befriande på någe vis!

Vad är egentligen skillnaderna från tidigare då? För någon slags skillnad bör det ju vara om jag nu hävdar att jag börjat fatta saker av den här vikten! Jo, låt mig visa genom att göra en liten lista: (Fattar man inte så fattar man inte, alla är vi ju olika och lägger därför olika vikt vid olika saker.)

- Det är lättare att vara social nu, ty man vet vad man gillar och inte gillar, vad man pallar och inte pallar, vad som blir kul i efterhand och vad man helt enkelt ska ge blanka fan i.

- Man blir mer okej att vara som man är. (Det är faktiskt sant, jag lovar!)

- Man blir bättre på att ta sig för saker då man får allt lättare att formulera en grundidé.

- Hoppet blir större igen.

- Vardagen går att göra mer innehållsrik.

- De små sakerna tillåts ta positiv plats ty man inte längre behöver vara värst, bäst och mest offensiv.

- Och så framförallt: Man har möjlighet att äntligen släppa ned sin garde lite!

Allting är liksom roligare nu, skulle jag vilja påstå. Till och med att läsa böcker och se på film är roligare! Jag tror det där svarta hålet har börjats spola tillbaka sig för att på så sätt än en gång komma att bli till en vit dvärg.

ps. Har fått världens finaste inlägg skrivet om mig, blev alldeles rördpepp då Tobbe visade mig (jag är pinsamt dålig på att läsa bloggar, fyskäms!) idag när vi fikade. TACK ALEX!!!!!!!!!!!!!!!!!! http://adrenalinkick.wordpress.com/2012/01/28/dagens-blogg/ (ni måste ju läsa Alex andra inlägg också, såklart!) ds.

Plugga hela natten, plugga hela dan'

Idag har jag varit livegen då mitt gymnasium fått för sig att tvinga mig att hänga med mina läroböcker. Taskigt, men sant. Dock blir det ändring på detta ohållbara beteendemönster snarast, så bättre bloggar utlovas inom kort! Puss!

Gandalfs visdomsord

Jahopp, den här veckan är det ganska fullt upp... Ni som känner mig vet att jag inte är så bra på det där med 'fullt upp'. Jag är en av de mest rastlösa personerna på denna planet, men jag är jäkligt dåligt på att ha precis allt planerat också. I alla fall om det innebär att jag måste plugga typ tio ämnen samtidigt varav minst åtta är mer eller mindre ointressanta...(!) Dock har jag kanske hittat ett botemedel på detta: Femtio koppar kaffe! Minst! På rad, allra helst! :DDD Kaffe är min nya bästa kompis för min mage brukar alltid tjorva sig som attans då jag har tidiga mornar och hjärnan fylld till brädden av skolgrejs, men då gör kaffe sitt underverk!

Vad vill jag då säga med detta inlägg egentligen? Jo, att koffein är min bästa grej någonsin och då i kaffeform istället för Coca Cola form. (Även om Cola varit en sann följeslagare under hela mitt liv hittills också, men femton liter av den läsken över ett tangentbord då man hetspluggar känns sådär, därav kaffet.)

Jag vill bli underhållen jag! Om någon känner sig manad att typ ge mig tio bakelser och femtiotvå fina meddelanden för att dra mig från mitt uppsatsskrivande så skulle jag bli mer en pepp~ *pik-pik-pik*

Ska blogga roligare imorgon! Lovar! (Liiiite roligt meme var det väl ändå, or?)

Enneagrammet - Iakttagaren

Svaret på ett psyktest jag just gjort via Illustrerad Vetenskap:

Iakttagaren

•Du är uppmärksam, observant, insiktsfull och nyfiken. Du har förmågan att koncentrera dig och komma på lösningar på komplicerade problemställningar. Du är uppfinningsrik, innovativ och självständig men försjunker ofta så djupt i dina tankar att du förlorar kontakten med omvärlden.
•Du har potential att bli en visionär pionjär, som är långt före din tid.
•Du är den intellektuella, koncentrerade typen: insiktsfull, nyskapande, tyst och isolerad.
•Du är rädd för att bli oanvändbar och otillräcklig.
•Du strävar efter att vara duktig och kompetent.
•Du drivs av en önskan om att tillägna dig kunskap, förstå omvärlden och ha svar på allt.
•I regel tänker du genom saker och ting ordentligt, innan du företar dig något. Du vill lära dig nya saker, och du utmanar de traditionella sätten att göra saker på och utvecklar själv nya tekniker och metoder. Du är ofta mer upptagen av dina tankar än av världen omkring dig, och du drar dig ofta undan för att fördjupa dig i funderingar. Du kan bli så fokuserad på din tankevärld att du tar avstånd från människor omkring dig för att de stör dig. Emellanåt antar du medvetet extrema synpunkter för att hålla distans till andra, och det kan göra dig provocerande och svår att umgås med.
•När allting fungerar som det skall är du extremt uppmärksam, insiktsfull och visionär. Du är nyfiken, alltid på alerten, och inget undgår din uppmärksamhet, så andra uppfattar dig som lite udda och gåtfull. Du bygger upp en omfattande kännedom om allting som intresserar dig, och du blir ofta specialist inom ett område där du kan bidra med nya, originella tankar.
•När världen vänder sig mot dig blir du ofta excentrisk och en misstrogen ensamvarg, som stöter bort andra människor. Du blir besatt av dina tankar, och de utvecklas till skrämmande och hotfulla vrångbilder, som ständigt förföljer dig. Du löper risk att utveckla psykoser eller schizofrena drag.
•Niels Bohr och Bill Gates är typiska iakttagare

Stämmer ganska bra ju~

Hopp på hjul

Detta inlägg innehåller spoilers från säsong 3, episod 10 av Glee.

Artie! (Alltid denna Artie.) Igår svämmade mitt hjärta nästan över lite av lycka till denne fantastiska människa, Artie Abrams. Han är helt och klart den grymmaste karaktären någonsin som får mig att helt vilja skrika av glädje och hopp för mänskligheten. Jupp, jag må vara galen, men det är helt sant!

Vad har han gjort nu då som är så in i helsike fantastiskt? Jo förstår ni, Glee har än en gång behandlat ämnet fördommar på ett lyckat vis! I Glee så finns det en karaktär som har Downs. Hon har varit med en hel del och på så sätt kan man ju tycka att ämnet berörts en hel del, men saken blev först på allvar sådär ordentligt då serien lät Becky bli kär. Och i vem blir bruden kär i om inte Artie? Jag trodde först detta skulle göra mig irriterad, som om att alla funkisar måste vara ihop, men tvärtom tycker jag skilldringen av deras kärlek var väldigt fin. Eller Beckys kärlek, Arties vänskap. Hela Glee-club säger åt honom att inte leda henne vidare, att det är taskigt att han får henne att tro att han är intresserad. De uttrycker också åsikter som påvisar att han skulle umgås med Becky av sympati, som om det vore någonslags välgörenhet. Det är dock inte alls på det sättet som jag läser in situationen. Till en början så kanske han inte riktigt vet hur han ska bete sig mot henne, men ju mer de hänger ju mer känner Artie igen sig i Beckys situation. De har ju givetvis helt olika funktionsnedsättningar, helt olika liv, men det finns ändå vissa stora likheter dem emellan: båda utsätts dagligdags för hagel av fördommar, utanförskap och puckade människor. Artie umgås alltså inte alls med Becky av någonslags välgörenhet, nej tvärtom så går han ut och käkar middag med henne för hennes person.

Episoden avslutas med att han säger till henne att han inte är intresserad, men det har ju inte att göra med något annat än att han faktiskt bara inte är det. Becky och Artie är de minst fördomsfulla karaktärerna (åtminstone gällande detta) och det gör mig så glad varje gång jag ser honom att då få inse att det finns några vettiga människor därute som skriver manus innehållande personer med funktionsnedsättning. En liten, liten bit på vägen mot ett bättre samhälle, förhoppningsvis.

HP-humor

 Om Harry hade en 'iPhonus'.

 Emo! -cutcutcutcutcut-

 Student och lärare, klassikern med Snarry också!

 MATRIIIIIIIIIIX!!!!!!!!!!!!! (Need to say more?)

 Indiehipsters à la Södermalm.

Min favvo. (Undra varför... -hoost-)

.

Okej, lite emoness coming up:

Jag var mer eller mindre övertygad om att jag var pepp nu. Att jag skulle kunna gå ut gymnasiet med i princip full närvaro under vårterminen. Jag tänkte att torsdagar och fredagar i alla fall skulle vara 100% på närvarolistan eftersom att jag har filosofi, men jag mådde så jävla dåligt imorse att det inte fanns en tillstymmelse till sannolikhet att det skulle fungera. Och det värsta av allt är att det troligtvis är psykiskt!

Nu sitter jag alltså vid min blogg och emoskriver, som en annan emofjortis. Finnemang, verkligen! Jag hatar när man inte ens klarar av att ta sig till andra filosofilektionen, det är verkligen hemskt! Förra läsåret kunde jag ju inte ta mig till min sista japanskalektion och innan det pallade jag inte min första kultur- och idéhistoria. Det är så absurt när man inte fixar ens de roligaste sakerna med de allra bästa av lärare. Jag vill bara dra ett täcke över huvudet och försvinna bort i min grotta av ingenting för en liten stund, för att sedan komma tillbaka alldeles laddat och återställd. Men återställd från vadå? Jag har ju till och med börjat uppleva gymnasiet som uthärdligt såhär i slutet. Luncherna är ju inte ens tragiska längre, så vart sjutton kommer detta ifrån? Åh, jag vill bara bli 25, nu, nu, nu, nu, NU!!!! Fan.

ps. På sistone har jag upplevt något så klyschigt som igenkännande i många andra människor och saker runt omkring mig, men detta är ännu på listan över saker att hitta i andra. Hmm... ds.

Einstein vs Stephen Hawking -Epic Rap Battles of History #7

ROLIGASTE HUMORN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! "There are 10 000000 000000 000000 000000 000000 000000 000000 particels in the universe that we can observe, your mum took the ugly ones and put them into one nerd."

Dåliga val

Åh, ångesten över att under de senaste dagarna fått inse mer och mer hur fruktansvärt dum i huvudet man var för att man valde sam-sam-design på gymnasiet istället för natur-natur. Helvetes jävla skit fan! Allt jag vill nu är ju att jobba inom det vetenskapliga, men det känns liksom som om jag lite har bränt mina broar nu... Eller det är ju att ta i ganska så kraftigt med tanke på att ett flertal människor kommer på först efteråt vad de borde läst och gjort, men tanken på att min gymnasietid hade kunnat varit betydligt mycket roligare om jag gått natur är ju minst sagt bitter. Åh, idiotiska, idiotiska Emm!!! Och är det inte alltid jag som säger att man aldrig ska ångra sina val och så vidare? Dumhuvud är vad jag är

Ansiktet - Äckligt

Är den ironisk så är den ganska rolig, men är den det inte blir jag mörkrädd...

Vardagsgnabb

Det är alla de små sakerna som gör skoldagarna något sånär uthärdliga. Typ som det faktum att jag idag på håltimmen fick en bit mjölkchoklad av min mattant samt att jag tillsammans med Anna lyckades hitta ett grupprum som var alldeles tyst och isolerat. Har jag räknat rätt så är det bara cirka. 75 skoldagar kvar på min gymnasietid nu. Alltså cirka 15 måndag kvar. Cirka 30 alldeles för långa håltimmar. Det går att ta sig igenom, mer eller mindre i all fall. Fight!

Hubots!

I ett tidigare inlägg har jag talat om en TV-serie som just börjat sändas på SVT vid namn "Äkta Människor". De första två episoderna sändes igår. Den är precis så bra som jag hoppades på och hela jag är helt spidad över det faktum att det kommer vara åtta episoder till under de kommande söndagarna. Peppt!

Som vanligt så faller jag mest för birollerna samt för det vardagliga (precis som att jag i Harry Potter föredrar alla Hogwartsscener framför alla äventyrsgrejor). Jag bryr mig alltså inte speciellt mycket om de fria hubotarna och deras "kamp" alls, utan istället lägger jag mitt fokus på tanken över att ha en egen hubot och om det är något positivt eller negativt. Jag trodde att jag, som efter filmen AI med mera, skulle säga att jag inte alls vill ha en hubot för egna ändamål, men igår kom jag på andra tankar. Det slog mig att jag mer än gärna skulle testa att ha hubots som assistenter, för let's face it: det skulle ju vara hur praktiskt som helst och jag skulle bara behöva max två stycken! En i reserv liksom, då jag kan tänka mig att jag skulle skicka dem på kontinuerliga checkar mer eller mindre hela tiden för att vara på den säkra sidan om att allt fungerar som det ska. En annan sak som vore spännande med hubotar är att jag mycket väl kan se framför mig hur nördar skulle samlas och hitta uppdateringar och jämföra prestanda och så vidare. Då skulle ju alla hubotar vara fett peppa på det också, så det skulle vara ett enda stort nördgäng! Hälften av kött och blod och andra hälften av sladdar, kablar och kopplingar. Jag gillart!!

En till positiv grej om serien: Alla som spelar hubots är mer än välgjorda! Jag är mäkta imponerad!!

My Week With Marilyn' Theatrical Trailer

Idag var jag och Ewa på bio. Vi såg "My Week With Marilyn", en film som jag varit väldigt pepp på sedan ett bra tag tillbaka. Dock var det med besvikelse som jag lämnade biosalongen då filmen inte alls levde upp till mina höga förväntningar. Ewa var inte helt övertygad om Eddie Redmayn som huvudrollsinnehavare. Jag tyckte inte så värst illa om honom dock, men det kan också bero på det faktum att han var något av ett gingerkid med fräknar och slips. (Jupp, jag är lättköpt.) Däremot är det flera andra jag är avigt inställd till. Dessa flera är närmare bestämt två personer: Michelle Williams och Emma Watson. Williams brukar jag tycka mycket om, hon är ju jättebra i "But I'm a Cheerleader" och "Brokeback Mountain" till exempel. Dock tycker jag inte att hon levde upp till att porträttera Monroe då hon inte riktigt lyckades övertyga mig om de tvära kasten mellan att vara helt nere på botten till att befinna sig högst upp på toppen. Emma Watson är för min del ett kapitel för sig. Hon är helt enkelt inte en av mina favoritskådisar, milt uttryckt.

Nepp, den här filmen får ingen tiopoängare!

Svartvitrandiga sängkläder.

Det finns inget så frustrerande som att inte kunna sova. Framförallt inte då man är trött och mår lite småilla samtidigt. Det är ungefär vid sådana tidpunkter som jag får lust att mörda mer eller mindre hela mänskligheten. Artister för att deras annars helt perfekta musik nu visar sig vara icke-sovvänlig, brevbäraren för att den har en anledning att vara uppe och ränna och härliga människor för att de inte är här och goar in sig i min säng med mig tills dess att jag kraschar. Min filosofibok stör mig också lite då den var otymplig att läsa i sängen. Tur att man har en iPhone och en blogg att spy lite galla över då istället.

Döda!!!