Mitt jättestora hus

I framtiden kommer jag äga ett jättestort hus. Det jättestora huset kommer ha väggar som nästan helt hålls uppe av fönster, jag vill ha ljusinsläpp och på så sätt hela tiden ha en känsla av liv inomhus. I mitt hus kommer det bo en del andra personer, eller i alla fall ibland. För att bo helt ensam i ett jättestort hus kan nog kännas lite ensamt. Mitt hus ska ligga i närheten av vattnet, så att man på morgonen kan springa ut och bada eller åka skridskor eller kasta macka, allt beroende på årstid såklart. I mitt hus kommer det alltid finnas glass, Oboy och randig kaviar. Även gul kiwi kommer hemma hos mig vara en självklarhet. I mitt hus är man faktiskt inte alltid välkommen, först hade jag tänkt att skriva det motsatta, men man skola icke ljuga. Jag vill nämligen ibland bara vara ensam i mitt hus, sitta i min soffa och läsa min bok. Kolla ut genom mitt vardagsrumsfönster och bada i min jaccuzzi. Men ibland (ganska ofta) har jag besök, och då bjuder jag på glass, Oboy och gul kiwi. Randig kaviar får man givetvis också ta, men bara om man gillar löskokta ägg.

Jag har ett sovrum, men jag kommer alltid sova på divanen för jag måste hålla uppe min totalt uttjatade och överromantiserade bild av en exentrisk diva. Allt för att kunna skriva böcker där jag känner mig missförstådd. Sedan dränker jag mina sorger i ett glas rosé.

Haha, skoja bara. Jag somnar på divanen för att jag är för lat för sängen, mina böcker är inte deprimerande och uttjatade, de är totalflum och peppa! Så det så! Hälsa på i mitt hus, om du gillar stark Oboy är du alltid välkommen!
//Emil.

Snart med i mensa kanske!

Bildförklaring: Jag gjorde provtestet på mensas hemsida för att testa mitt IQ och fick då det högsta man kan få på internettestet, nämligen 126 IQ eller mer! Kan inte förklara hur glad jag blev nu!!!!!!! Ingen IQ-fiskmås här inte!

Tid till skrivandet.

Något jag inte berättat är att jag börjat skriva på en bok. Något som jag faktiskt tror på och vill sätta all min tillit till. (Detta är ju dock så jag känner för alla nya projekt jag tar mig för, vilket jag gissar är själva essensen till att ett kreativt verk kan bli skapat så från grunden.) Dock så vill jag ännu inte säga vad boken handlar om eller något i detalj om hur jag tänkt mig dess uppbyggnad, den behöver bottna lite mer i mig på djupet och jag behöver ha arbetat fram några sidor innan jag skriver om den i detalj på en blogg eller liknande. Därför ska inte detta inlägg handla om boken i sig, utan om grunden till skrivande och då gällande en faktor endast. (En mycket kort resumé av mina tankar som snurrar runt i mitt huvud nu och handlar om skrivandets grunder, för annars skulle jag säkerligen kunna ha ett utlägg i längd av en kortare roman, dock i sämre skick än Murakamis då jag inte har lika mycket erfarenhet inom ämnet ännu. (Murakami skriver om skrivande i hans bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" som gavs ut förra året på svenska.))

En grund till att skriva är då alltså att man har tid till sitt skapande. Detta är något som kan vara mycket svårt att få till, speciellt om man har ett heltidsarbete eller studerar vid sidan om sitt skrivande. För mig finns det sällan på världskartan att jag skulle kunna sitta i de tre-fyra-fem timmar jag vill om dagen, då jag har en hel del annat jag behöver göra. Det finns också ett annat fakutm, nämligen att även när det egentligen finns tid rent teoretiskt, så kan jag ofta inte förmå mig att utnyttja den rent praktiskt. Jag är ofta alldeles för trött och oinspirerad för att skriva något efter en skoldag eller liknande. Därav att det är högst väsentligt för mig att ibland kunna gå runt, runt, runt i lägenheten eller gå en lång promenad, gärna med musik i öronen. För mig så blir detta ett sätt att få huvudet att slappna av och jag får då endast tänka på det som kommer upp i tanken just i stunden. Jag brukar dock enda ofta försöka dagdrömma om en specifik situation eller dylikt, för att få någon slags substans i mina tankar. För mig är detta en otrolig frihet då det ofta är då jag kommer på idéer som jag sedan kan sätta i mer fysiska ordalag. Detta går precis att jämföra med det som Murakami skriver om i sin ovanstående bok, nämligen löpning. Tricket är ju i mångt och mycket nämligen detsamma, nämligen helt sätta huvudet i något betydligt mer abstrakt än alla vardagstankar som annars lunkar runt där inne. Fantastiskt! Jag ska dock ta till mig ett tips som Murakami skriver om, nämligen försöka skaffa mig några slags rutiner i mitt skrivande. Som ambition hade jag tänkt försöka börja sitta ned två timmar varje lördag och söndag, men då jag inte riktigt slagit fast någon bestämd tidpunkt under dagen ännu så får jag väl se hur det går med det. Kanske får rutinerna helt enkelt vänta lite, ungefär i sisådär en tre-fyra-fem år, då jag förmodligen har en ganska annan livssituation.

Kram!
//Emil.

ps. Läs boken! Fantastisk! ds.

årets påskägg från en fin en! :D

Preppy - how to!

1. Slim cut suits with short legged trousers go a long way.

2. Buy a pair of wingtips and loafers.

3. The Beatles sir, listen to them – and do so regularly.

4. Owning at least 3 oxford shirts has never done a man any harm.

5. Be a gentleman towards women.

6. Own several ties – n.b. four-in-hand knots only – mix things up with a bow tie.

7. Watch all movies by Andrei Tarkovsky. Re-watch them.

8. Always consider a well-fitting navy blazer with gold buttons.

9. Serge Gainsbourg looked smart in a trench coat and so do you.

10. Own a classic cashmere v-neck and a round-neck pull-over.

11. Khaki chino trousers are as essential as they are basic. Choose your pair meticulously.

12. Cherish a good relationship with your parents.

13. Sometimes looking at a nice black and white picture of your grandfather as a young man wearing his Sunday-suit can teach you more about classic style than reading 20 fashion magazines.

14. A watch – you do own one don't you? - should be flat, vintage, and have a leather band.

15. Be punctual.

16. Ray Ban sunglasses matter.

17. Stay current.

18. Trust the classics.

Så snott från en annan blogg! Får lust att göra ett picspam utefter denna lista. Vem vet vad som komma skall~
//Emil.

Gymnasiet.

Jag läser i tidningar och se i videos att det ska bli bättre i gymnasiet. Överallt kastas informationen ut till alla Sveriges femtonåringar att klumpen i magen kommer försvinna så fort man börjar första ring. Säkerligen stämmer detta för många, men inte för alla. Vissa väljer fel, eller väljer rätt, men hamnar ändå åt tjotahejti. Vissa har ännu klumpen i magen, trots att de fyller sexton, sjutton, arton, nitton! Kanske går det inte över. Kanske är det ett faktum att gymnasietiden är ett helvete som man bara bör ta sig igenom så helskinnad som det bara går.

Jag ser på den här tiden som ett stort, svart hål. Ett hål fyllt till bristningsgränsen av ångest, ångest och åter ångest. Jag är inte manodeppresiv, jag har inte någon annan mental grej som gör att jag borde få ångest och känna skit över världen i sig, dock så är jag en minoritet på en plats där det kanske inte riktigt passar sig. Klassammanhang och jag går inte ihop, jag mår endast dåligt av allt som har med min skola att göra och tårar väller upp när jag inser att jag måste till den där hemska byggnaden imorgon. Men som tur är så har jag ju ett facit i hand. Jag vet att vissa hatade hela sin skoltid, jag vet att folk klarade den med nöd och näppe, men huvudsaken är ju i alla fall att de klarade det. Att det var värt att ta sig förbi de där hemska åren av helvete, för efteråt var livet så mycket finare. Det blir bättre, det blir alltid bättre! Jag måste intala mig det varje dag, varje sekund som jag känner mig glad så måste jag intala mig att detta kommer vara livet om bara några år. Transfobin och homofobin och allt skit om funkisar, det kommer inte vara en del av min vardag när jag gått ut trean. Om exakt ett år har jag bara en månad kvar, om exakt ett år och en månad är det fem dagar kvar tills jag sitter i studentmössa och dricker champagne och skriker av lycka för att jag har hela livet framför mig. Liv fyllt av människor som kommer se mig för den jag är och som kommer bita mig i axeln när jag behöver peppas. Hela jag kommer vara fylld av tuggmärken och mitt ansikte kommer vara alldeles rynkigt av tönt-skratt. Jag kommer vara ständigt lullig på champagne och goda praliner serverade på guldfat. I alla fall rent symboliskt.

Jag ska ta mig ur helvetet och jag ska göra det med stolthet!
//En just nu ganska sabbad Emil. (Det blir bättre, lovar.)

Sebastian, Aloysius och Charles~

Världens finaste personer! Jag har än så länge bara kommit 45 minuter in i TV-serien, men jag vet redan nu att jag kommer bli fast för alltid. Den är ju helt otroligt skriven och jag blir kär i precis varenda en utav alla karaktärerna som är med! Åh, fantastiska Brideshead Revisited!!!
//Emil.

Fyra år till

Sisådär en ett halvår efter resten av HBTQ-Sverige (förmodligen vissa heteros också, ska inte dömma) så har jag nu sett filmen Fyra år till. Den var faktiskt ganska mysig! Jag är ju i vanliga fall en sådan där dum och tråkig en som brukar vara fördomsfull och dra alla svenska filmer över en kam och säga att de är tråkiga, men den här var faktiskt inte så tråkig alls. Detta beror i och för sig säkert på att jag är partisk i och med att den har ett bög- samt politik-tema, men who cares. Jag hade kul när jag såg den och det är huvudsaken!

Tyvärr kommer jag inte återge hela handlingen, mer än att det handlar om en folkpartist och en sosse som blir kära, men jag rekomenderar den absolut för dem som sett alla deprimerande filmer där folk dör i aids och har sig och därför vill ha något roligare. Ibland behövs något okomplicerat där man inte tappar livstron totalt, faktiskt! Jag blev faktiskt lite varm om hjärtat i vissa scener, så ganska bra betyg får den helt klart.
Puss!
//Emil.

regnbågsbarn som snart blir 18

Internetspam

Någon förutom mig som är jäkligt trött på transofobiska Facebook-uppdateringar? Själv är jag helt stört trött på det och anser det därför vara fett blassé. Vilken hemsk grej att kläder kan vara androgyna, vad jobbigt om transpersoner får plats i media, hur ska vi klara oss om vi inte längre kan dela upp efter konservativa könsstereotyper?! Oj, nämen, jag har ju en transperson på fb, tänka sig! Hahaha, vad galet, en liten bög, men shit finns de verkligen på riktigt?! Tänka sig!

Usch, spyr! Men Fashion for Aids med H&Ms guldshorts är heta i varje fall.
//Trans-bög-forever-Emil.

Ett utdrag ur min NaNoWriMo 2010.

Klockan var kvart i sex och vi stod vid ytterdörren, på väg att lämna lägenheten för att gå till middagen. Det var bara tjugo minuters gångväg så vi hade tänkt ta en promenad dit, trots att Charlie bar historiens mest höga klackar. Jag kände mig som en mini-människa i jämförelse. Vi hade båda klätt upp oss (det var en sak jag älskade med New York, skulle en bort på middag så klädde en upp sig), Charlie i en röd cocktailklänning och jag i strukna chinos och kavaj. Jag hade till och med sminkat mig, det vill säga fyllt i ögonbryn och mustasch med en brun mascara samt duttat lite rouge på kinderna, och satt på mig en ut av Charlies alla parfymer. Vi stod och beundrade oss i den stora spegeln ett tag och jag tog ett foto med min iPhone som jag sedan postade på bloggen. Jag var, och skulle alltid fortsätta att vara, en fjortis i egen hög person.

Det var mysigt att gå på New Yorks gator med Charlie vid min sida. Det hade blivit en hel del hemmakvällar på sistone, så jag njöt extra mycket av vår promenad. Kollektivet låg i ett fint, men tillsynes ganska gammalt, lägenhetshus. Det var lätt att hitta vart vi skulle eftersom hela dörren var prydd med målade fjärilar och en namnlista var fasttejpad över alla som bodde där. Charlie ringde på dörrklockan och vi möttes snabbt av att en en i trettiofem-års-åldern. Han var klädd i en vit skjorta samt ett bar svarta kostymbyxor. Runt halsen hängde en kedja som pryddes av en ring i guld. Han var ganska kort och såg ut som någon som varit med om mer än de flesta andra. Han gav till ett litet tjut när han fick syn på Charlie och de kastade sig i varandras armar. Efter en stund separerade de och vi fick skaka hand. Jag fick snabbt veta att killen framför mig var Max, han som Charlie pratat så mycket om, och att han ansåg sig vara ”pappan” i kollektivet. (Det visade sig att han var betydligt äldre än vad jag först trott, han måste varit något runt femtio.) Vi kom in i lägenheten och det var kärlek vid första ögonkastet. Allt var fyllt av färg och varje vägg tycktes fungera som en omålad tavla. Jag stod länge och beundrade alla konstverk i hallen, på väggarna var det sju personer målade. Max berättade att de föreställde alla som bodde i kollektivet. Alla karaktärerna höll i olika saker, bland annat böcker, penslar och glass. En person bar ett paraply och jag fick veta att det var speciellt, det var nämligen så att alla som flyttade ut ur kollektivet fick ett paraply ditmålat. Det var en symbol för något, men jag fattade aldrig riktigt för vad… Vi fortsatte in i köket där det stod tre personer i full färd med att laga mat. De presenterade sig som Lola, Clare och Jean. Lola var lång och ståtlig. Hon var klädd i en gul klänning med pumps i samma färg. Hon gick fram och gav mig en puss på kinden. Min första känsla var att hela hennes person fyllde rummet med ljus och glädje. Clare var hennes totala motsats. Hon var liten, otroligt blek och kändes väldigt osäker. Vi hälsade, men jag märkte fort att hon inte gillade att ta ögonkontakt. Jean var också ganska liten till växten. Hen var jämngammal med Max och jag fick veta att hens största intresse var att laga mat. Lola var också en mästare i köket, de utgjorde ett utmärkt team i köket och jag märkte fort att de stod varandra väldigt nära. Jag fick senare höra av Max att de hade tagit Clare under sina vingar, hon hade inte haft det så lätt innan hon kommit till kollektivet. Efter ett tag gjorde ännu en person oss sällskap. Hans namn var Kyle och han såg ut att vara yngst av oss alla. Han hade svart lockigt hår och bar ett par gröna pilotglasögon. På sig hade han ett par lappade kostymbyxor och en ljuslila skjorta samt en grön fluga som hängde helt uppknuten runt hans nacke. Även hans skor var gröna. Han gick fram och skakade hand med mig och Charlie samtidigt som han ursäktade sig för att han inte kommit och hälsat tidigare.

”Jag var mitt inne i en tavla jag höll på att skapa så jag hörde liksom inte att ni kom.”

”Åh, målar du?” Den här killen imponerade redan på mig.

”Oh ja, han har målat alla våra väggar och möbler här inne. Visade inte Max dig våra avbilder ute i hallen?” Lola vände sig om från spisen.

”Jo, de var otroliga! Det är alltså du som har gjort dem, Kyle?” Han nickade och gav mig ett leende.

Vi stod där och småpratade en stund enda tills det var dags att äta middag. Vi åt en vegetarisk lasagne och drack cider till och allt var mycket trevligt. Till efterrätt hade Lola gjort pannacotta som även den smakade ljuvligt. Timmarna bara flög iväg och när vi kollade på klockan hade den redan blivit över midnatt. Vi drog oss in i vardagsrummet där vi satte oss i sofforna (Kyle och jag satt på kuddar på golvet) och pratade bort ännu fler timmar. Alla var så trevliga och roliga och jag och Kyle hamnade i många långa diskussioner om queert skrivande. Han skrev inte själv och hade heller aldrig varit någon direkt bokmal, men berättelser och att få höra folk läsa högt var något ut av det bästa han visste. När klockan passerat halv tre tyckte Charlie det var dags att börja dra sig hemåt. Jag var dock av motsatt åsikt i och med alla diskussioner som jag och Kyle lyckats komma in på. Max tyckte också att vi åtminstone skulle stanna i en halvtimme till, så att Charlie hann smaka det där teet de druckit när de första gången träffades, eller hur det nu var. När de ”vuxna” satt där ute och pratade så drog Kyle med mig in på hans rum. Han berättade att han i princip fått ett eget rum nu i och med att Sophia, som han egentligen delade rum med bodde med, börjat spendera mer och mer tid hos sin flickvän nu, det var nog bara en tidsfråga innan hon flyttade ut helt och hållet. (Sophia var den sjätte personen som bodde i kollektivet.) Rummet var till ytan väldigt litet. Ändå verkade det få plats med lika mycket saker som det fanns i min och Charlies lägenhet. Kyles hörna av rummet var fyllt med tavlor, vissa hade ännu inte torkat. På väggen var det ett kollage av bilder, när jag gick fram och tittade närmare på det så såg jag att nästan alla tycktes föreställa glass.

”Gillar du glass, Kyle?”

Jag kommer nog aldrig riktigt glömma den här berättelsen som jag skrev i november förra året. Även om den faktiskt är ganska dålig nu när jag läser om den så är den full av framtidstro och personporträtt som jag tycker berättar så mycket om mig som person. Ingenting jag kommer arbeta vidare på, men något jag föralltid kommer att spara och bevara.

Testunden.

"Tedags hippo-birdies!" W stod ute på verandan med en bricka fullastad med kakor och andra sötsaker. Han gick försiktigt efter A som ballanserade tefat, koppar, skedar och den stora tekannan samtidigt som han gick ned för trappan som om detta vore det lättaste någonsin. De skulle bli tvugna att ropa till ytterligare fyra gånger innan R och E gav dem någon som helst notis. De var nämligen mitt uppe i ett bollspel och eftersom de båda var relativt värdelösa på i princip all typ av sport så var det nog snarare fråga om ordfight än sportande. W och A satte sig vid bordet och iaktog roat de två in action. Både R och E såg ut att vara andfådda, trots bristen på många lager av tygpå deras kroppar. E var endast klädd i sportiga shorts och ett linne samt en keps, R sprang runt i T-shirt och ett par överdrivet korta jeansshorts i svart. De båda såg ut som tagna ur en 60-tals reklam för unga män som lekte i solen för att behålla hälsan. Solen gassade högt på himlen och alla hade under de senaste dagarna fått en hel del färg. A rättade besvärat till solhatten och drog ner ärmarna på skjortan ett snäpp, solen hade en tendens att ta ganska hårt på honom.

Några minuter senare satt de alla vid bordet och smuttade på varsin kopp te som var sötat med honung. Då och då skrattade de till åt ljudet av bubblorna som knastrade mellan deras tänder. (Det var bubble tea de drack.) W lutade sig bakåt och log upp mot de gassande strålarna. Alla var tillfreds med livet och sig själva. Efter en liten stund kände A Es fot strycka mot sitt ben så han tillät sig luta sig framåt och pussa sin pojkvän på kinden.

"Hey! Det borde vara vinnaren som får pussen!" R hade satt armarna i kors och börjat pluta surt med munnen.

"Ja, precis!" E flinade stort mot sin motståndare.

"Don't! Du vet vad som händer!" När E då räckte ut tungan så visste de alla att något skulle hända. Till och med W hade vaknat upp ur sina dagdrömmar för att se vad som skulle ske.

Det gick på bara någon minut, R hade kastat dragit ut stolen som E satt på och i samma rörelse lyckats välta den bakåt. Nu rullade de båda runt på marken och tjöt av skratt. A satt och klappade i händerna åt hela uppståndelsen och W hade ställt sig upp för att kunna följa det hela bättre. Helt plötsligt stannade bråkstakarna upp och gav varandra en enad blick varav de sedan reste på sig och sprang fram till de andra. W tjöt högt när E började kittla honom och A försökte varna R för vad som komma skulle om R överhuvud taget så mycket som vågade kröka ett hår på hans armar. Alla skrattade. Efter en stund började de jaga varandra runt huset och till slut gick det inte längre att avgöra vem som jagade vem.

Teet stod kvar på bordet och kallnade långsamt och det skulle dröja många timmar innan de kom ihåg det uppdukade bordet.

Det lovade inlägget om den perfekta testunden enligt mig.
//Emil.

Demeter Fragrance Library

Dessa parfymer är nog lite av ett mästerverk! Jag måste köpa en snarast. De har riktigt ovanliga dofter som inte alls är det en brukar förvänta sig av en parfym. Det som är extra roligt med dem är också att de verkligen, verkligen luktar som det som det står att de ska göra! Förstå hur bra dessa parfymer är på att uttrycka en människas personlighet.

Följande dofter är jag lite sugen på:
- Birthday Cake
- Blueberry
- Bubble Gum
- Champagne Brut
- Chocolate Covered Cherries
- Condensed Milk
- Cotton Candy - Sweet Delights
- Crayons
- Lollipop Duet Set
- Marsmallows - Sweet Delights
- Pink Lemonade
- Rain
- Sushi
- Watermellon Lollipop

Fantastiska dofter, och det var nog bara en femtedel av alla som de har att erbjuda!

Let's get out of this country~

E står nedanför loftet och tittar upp mot de bruna retro-resväskorna som ligger där. Han vänder sig mot W som står bredvid honom.

"Vart ska vi egentligen?"

"Ut, bort från det här landet." W såg inte ut att vara i skick för att prata. Han gick fram emot stegen och klättrade upp. A var framme, som från ingenstans, och tog emot väskorna som W försiktigt lyfte ned. E stod som fastfrusen i golvet, han visste fortfarande inte om resan faktiskt skulle bli av. Hur skulle de fyra bara kunna dra från Stockholm, bara sådär? De hade väl jobb att sköta? Liv att leva? Ju mer E tänkte på det, ju mer förbryllad blev han. När R efter en liten stund även han kommit in i rummet så yttrade E sina tankar om detta. R sa till sin pojkvän att inte oroa sig, alla kunde ta ledigt i någon vecka eller två och de två kunde ju egentligen faktiskt bara säga upp sig. Jobben var ju kassa hur som. När E mumlade in i Rs tröja om hur han egentligen inte ens ville åka var det svaret han fick att det var hög tid att "take one for the team".

"Vi måste göra det här för honom. Han har råkat ut för alldeles för mycket skit. Han måste bort från Svea ett tag, men han behöver ändå ha sina favvo-svennar med sig. Vi kan helt enkelt inte lämna honom, inte i det här skicket."

"Sedan när blev du så omtänksam?"

"Sedan jag såg en av mina killar komma hem med ett blått öga och en stukad handled." E visste inte vad han skulle svara på det så han kramade istället om sin kille ännu lite hårdare. R kändes helt plötsligt stelare än en pinne och E kunde verkligen känna hans smärta. Eller var det Rs smärta? Alla hade ont i och med det som W råkat ut för. De hade gjort sitt yttersta för att spela lugna den kvällen då allt hade hänt. E hade inte varit där utan han hade fått ett samtal från A som berättade vad som hänt. Detta hade lett till att E kommit springande hem för att sedan kasta sig in i sovrummet och hoppa upp i de andras famnar. W hade känts sammanbiten enda sedan den där kvällen så det var egentligen mer än självklart att han behövde resa bort och på så sätt få tankarna på annat håll. Alla behövde de resa bort. R och E tog sig ur varandras armar och gick fram till väskorna som A och W tillsammans lyckats få ned på golvet. E lyfte upp den större väskan och möttes då av tre förvånade ansiktsuttryck.

"Kom igen nu hörni, vi ska packa!"

De vände sig alla mot W och W log, äntligen!

(Resan blev av först tre månader senare, det fanns inte längre ett behov av att fly från någonting för de hade alla varandra.)

Detta är ett tidsbestämt inlägg för just nu befinner jag mig i ett hus på Gotland där internet inte funkar riktigt så bra som i Stockholm. Därav den lilla novellen, hoppas ni tyckte om den~
//Emil.

Det blir bättre!

Det började med Joel Burns och spred sig sedan snabbt över resten av världen. Projektet som satt fokus på HBTQ-ungdomar och deras psykiska ohälsa. Det blir bättre har nu också kommit till Svea. Checka in dessa sajter:

och

Och så lite shopping på det~

Jag har också shoppat lite idag, nämligen två nya scarfsar. En röd med vita prickar och en blå- och vitrandig. Den röda är så retro-biker, medan den randiga är mer sailor. Asbra! Billiga var de också, 29:50 kr./st. från H&M.

Det var min dag det!
//Emil.

Dagen~

Jag vågade inte gå hela skoldagen idag med risk för att bli mer sjuk så jag gick endast och hade min lilla redovisning på Moderna Muséet. (Där konstaterade jag också hur mycket jag älskar känslan av kultur också, med risk för att låta som den riktiga medelklass-snobb som jag faktiskt är.) Efter muséet drog jag till Kungsan och chillade i solen. Köpte en ny sorts festis som verkar vara någon slags city-version, haha~ På min står det "GUAVAS & BANANAS WHO ARE AFRAID OF HEIGHTS". Älskar sådant! (Plus att den är blå.)

Mönni köpte en med smak av jordgubb och yumberry där texten lyder: "MR STRAWBERRY & MRS YUMBERRY WHO MET ONLINE", lite för straight för mina smaklökar... ;)

Jag prövade också ett nytt snack: Cream Cheese Stars. Asgott! Tips! (Om än lite dyrt kanske...?)

Gnällmil!

Vad tror ni att min pappa kallar mig för när han tycker att jag är en liten skitunge om inte Gnällmil! Gnällmil, Gnällmill, Gnällmil!!! :O Vad har jag nu gjort? *springer iväg och gömmer mig i god vetskap om att jag säker förtjänar det*

PUSS!!
//Gnällmil!

packat och klart inför svenska b nationella imorgon. Pepp!

Miyavi Live! :D

Bronkan och ett kiddo chillan innan con!

Miyavi (som jag förövrigt först inte kände igen) spelar.

Festis-mysteriet! Jag hade "gömt" min Festis (som förövrigt var typ full) utomhus för att en inte fick ta med sig dricka in så jag försökte på så sätt spara den, dock var den borta efter konserten. Så stört! Hahahaha!

Miyavi 2011 Sweden

Kiddo, vår 2011!

Värsta kiddot i min nya jacka! Älska den! :D Jag känner mig helt lycklig och som om världen ligger för mina fötter! Livet alltså! :D

Tricket med testund.

Jag tror på att ta dagen lite som den kommer, eller jag tror på hela konceptet och känslan av det i alla fall. Själv är jag totalt värdelös på att göra det i praktiken. Inte direkt att jag har kontrollbehov så, men jag tycker om att veta vad som ska hända dagen efter mest bara för att kunna planera lite praktiska grejor som kanske skiljer mitt liv från folk som går... Ändå tänker jag mig att en testund mitt på dagen vore en väldigt fin grej. En testund så en bara kan gå igenom lite om sina tankar och funderingar rörande diverse saker som har med livet i allmänhet att göra. En bra testund skulle kunna se ut på flera olika sätt, huvudsaken är ju att sällskapet en är i är gott, även om det bara är en själv.

En grej som dock är lite kul är att jag inte ens gillar te. Jag älskar idén med det, men smaken är faktiskt jäkligt svår. Jordgubbste funkar i små, små mängder, men annars dricker jag helst något annat. Det finns dock ett stort undantag: japanskt grönt te! Shit vad gott det är! Och bra för magen är det också! Och kul! :D

Någongång ska jag skriva en text om en testund, en skönlitterär sådan. Kanske skriver jag den och låter den postas i nästa vecka då jag är på Gotland. Så håll utkik vettja, om ni är lika förtjust i romantiserade testunder som jag är!
//Emil.

ps. Tricket med en testund är ju förövrigt det faktum att inte teet får vara i centrum. Jag tycker att, precis som allting annat, så ska själva grejen inte vara på något sätt lika fin som den mer abstrakta känslan kring situationen. Fint! ds.

Garderobsklumpen.

Det ska inte behöva vara läskigt att komma ut. Det ska inte behöva finnas en rädsla för att få äcklade blickar, kommentarer eller annan form av negativ respons. Känslan av den där paniken och ångesten och magontet som alltid kommer när en har berättat för någon hur saker och ting ligger till ska helt enkelt inte behöva infinna sig.

Det är för många personer dör ute som känner såhär. För många människor som blir knäckta av alla samhällets normer dageldags. För många som får ont i magen och känner att de nästan vill kräkas när de får de där blickarna som säger att det inte är okej, att du inte är okej. Allt de där blickarna egentligen rör sig om är osäkerhet. Alla de där taskiga kommentarerna, all jävlig respons, all fobi. Det är en rädsla för det okända, en brist på kontroll. Det är små, små människor som väljer att inte vidga sina vyer. De väljer det för att de är rädda. Det de inte förstår är att vi också är rädda. Vi är så in i helvete rädda för att gå hem på kvällarna, för att öppna munnen i specifika sammanhang, för att råka försäga oss. Dock så är det många utav oss som inte låter rädslan ta överhanden. Det är också det faktumet som gjort att vi hela tiden funnits där, funnits överallt och haft våra forum. Vi har liksom aldrig riktigt gett upp.

Ändå, trots vetskapen om allt detta, är jag så jäkla nervös just nu. Nervös för att bli sedd på som fejk, som ett freak. Rädd för att få höra att jag lurats, eller ännu värre: rädd för att inte få höra någonting alls! Att responsen blir noll och att svaret aldrig kommer. Att de trodde att de hade att göra med en person och därför blev helt förstörda av besvikelse när de fick veta att personen inte riktigt kanske var den de trodde.

Men vad är det egentligen som jag inte är då? Min kropp kanske inte ser ut precis som den gör i folks huvuden och min röst kanske är någon oktav högre, men so what?! Jag är ju den jag är och alla har vi ju många dolda roller, många olika identiteter. Jag är ju i alla fall öppen med mina. Vad har jag egentligen att vara rädd för? Om någon/några inte kan ta den jag är så är väl det deras problem och inte mitt? Varför ska jag behöva oroa mig över huruvida de kommer ge mig negativ respons eller inte? Responsen är ju faktiskt i det här fallet helt oväsentlig. En annan sak hade det ju varit om de påpekat något om min personlighet, men så länge det bara gäller min identitet som sådan så borde jag verkligen inte ta åt mig. Istället kommer jag köra på och köra i vind! Vi är ju faktiskt ganska många, som sagt. Och varenda dag föds några till, det är ju hopp om något!

Go trans!
//Emil.

Johnny Weir performs Bad Romance at 2010 Ice Theatre of New York home se...

Fint tips från en fin tjej. Älska hans attityd! Så härligt med glitter och gayness! :D

Matematisk filosofi

http://sv.wikipedia.org/wiki/Matematikfilosofi

Min fantastiska mamma kommer med svar på min framtid! Jag ska läsa matematik-filosofiprogrammet och bli världens nördigaste nörd som kan allt om formler och filosofer. Fantastiskt! Givetvis är det som jag framförallt kommer satsa på att bli författare, men det är svårt att försörja sig på något sådant bara sådär så då är det viktigt att ha någon slags annan grej också. Därav matematik-filosofin! Jag är enormt pepp på detta! Dock så verkar inte den här utblidningen finnas på KTH och den Kungliga Tekniska Högskolan har ju faktiskt varit lite av en dröm sedan ungefär då jag var nio år gammal.

Jag tror att livet som matematiker/filosof inte kan vara något annat än mäkta intressant, det är ju liksom något som jag verkligen, verkligen vill bli i och med att vetenskap är min religion. (Lite motsägelsefullt det där kanske... På flera plan.)

Jag ska skriva mer om vetenskap sedan, för nu börjar det bli dags för mig att hoppa i kläder och börja röra mig mot Dansens Hus där jag vid kvart i tre ska träffa min gudmor för hon är så fin och bjuder mig på Klungan idag! Lyckost jag är!
//Emil.

En mumsig liten munsbit! (Mumsbit~)

http://litenmumsbit.blogspot.com/

Jag har helt glömt bort detta, men nu äntligen så kommer jag ihåg! Jag och världens finaste Johanna har ju startat en blogg, världens bästa munsbit, vid namn Liten Mumsbit. Mumsigaste mumsiga! Denna blogg är lite speciell för den uppdateras varje fredag och varannan vecka har vi ett nytt tema. Den här veckan samt nästa är temat "En kärlekshistoria" och innan hade vi temat "Det är så porrigt att höra när du andas". Hela grejen är att mästerfotografen Johanna tar en bild till det utsatta temat varav jag sedan skriver en text till fotot. Texterna har hittills alltid varit skönlitterära, men det kanske kan komma att ändras, who knows~

Så kom igen nu allihopa, bli stammisar på världens finaste och mest kreativa blogg! :D
//Emil.

En modern street-dandy som är preppy!

Vad gör en de gånger då en känner ett enormt behov av att gå runt i en hoodie med keps och skinnjacka, även fast en egentligen bestämt sig för att helt satsa på preppy/dandy-stilen? Ännu värre blir det ju då också när en inser att en behöver en grå hoodie, vilket alltså betyder att en måste gå och köpa en ny tröja som inte alls funkar i den stilen som en hade tänkt ut!

Att lägga pengar på något som egentligen inte alls är det som var tanken känns lite sådär halvkul. Speciellt när jag också har bestämt mig för att helt skita i gråskala-stilen för att istället kunna hänge mig åt färger. Färger på kroppen är ju så mycket mer spännande än gråtonat, speciellt med tanke på hur allas humör blir så mycket mer peppt av lite pasteller.

Dock så kom jag precis nu på en lösning. Jag köper en grå hoodie, men ser till att den till stilen ändå är klassisk så att den går att använda även till en mer "fin" stil. Med klassisk menar jag alltså en hoodie av det lite tunnare slaget och med klädda knappar istället för dragkedja. Alltså i samma stil som den blå- och vitrandiga jag köpte för ett tag sedan, om ni kommer ihåg den... Min tanke är att H&M Devided är bäst för detta endamål. De brukar vara ganska bra på att få till den där blandningen mellan ett modernt street-kiddo och en preppy dandy. Nice!

Nu är jag faktiskt pepp på att gå ut på stan imorgon. Jag har nämligen massor utav annat, mindre spännande, jag behöver införskaffa också, så som typ strumpor och nya kallingar, så ett lite mer spännande uppdrag är toppen!
//Emil.

ps. Har ni lagt märke till att jag skapat nya etiketter här på bloggen? Dels en där jag lägger allt det som jag bara skrivit utan att det för den skull behöver vara sant (skönlitterärt) och dels etiketten där jag lägger allt som rör mode och sådant. Det har blivit en del bilder på kläder här liksom, så för dem som känner sig i behov av lite struktur så har jag nu gett dessa inlägg ett eget litet arkiv. ds.

Vita fötter med hjärtan på.

Det regnar ute denna dag, ett kraftigt sommarregn. Vi har allihopa kurat ihop oss inomhus. En av oss sitter i en fotölj och spelar förstrött på sin gitarr, en annan sitter framlutad i en saccosäck och försöker konsentrerat fånga något på bordet framför sig på bild. Jag sitter och biter på min penna för att försöka komma på rätt ord till texten jag skriver i min nednötta dagbok. Vad gär den fjärde utav oss?

Det kliar lite på min vänstra stortå så jag gör mitt bästa för att klia tillbaka med den högra. Snart är min text klar och då ska jag sträcka mig efter det där saftglaser som bara står någon halvmeter bort. Jag lägger ned anteckningsboken på bordet bredvid saftglaset och dricker sedan djupa klunkar. Det är en näst intill euroforisk känsla jag upplever i takt med att min magsäck fylls av sockrigt rosa. Min andedräkt luktar hallon nu. Jag lutar mig nöjt tillbaka samtidigt som jag förstrött låter högerhanden pilla på min underläpp. Armbågen tar stöd av soffans ryggstöd. Soffan är mjuk och gjord i vitt skinn, den låter min kropp sjunka ner alldeles lagom mycket. Helt plötsligt drabbas jag av en oerhörd dåsighet så jag lutar mig tillbaka mot soffans, lite glatta, yta. Armstödet utgör ett perfekt nackstöd.

Flera timmar senare vaknar jag till och jag hör hur ni slamrar med kastruller och tallrikar. Det är snart dags för middag. Jag reser mig upp från platsen där jag sovit och märker hur min kropp lämnat avtryck iform av gropar i skinnet. Jag trycker min handflata från platsen där min rygg just vilat, som för att försäkra mig om att jag verkligen legat där. Soffan är ännu lite varm. När jag reser mig så upptäcker jag ännu en sak. Det ligger nämligen ett block på soffans andra ytterkant. Blocket är uppvikt och på de vista sidorna ser jag en tecknad bild av mina fötter. Nu vet jag vad vår fjärde person gjorde.

Miyavi, konsert nummer 3!

Wihoo!!! Dags för ännu en Miyavi-konstert på tisdag! Förhoppningsvis försöker han inte frälsa sin publik och är inte heller helt neddrogad. Fast så länge han spelar bra så begär jag inte något ytterligare. Fett pepp!

En assnygg affisch!

Jag blir så fruktansvärt glad och pepp när jag går på tunnelbanan tidigt på morgonen för att åka till skolan och allt känns fel för att då mötas av reklam där en i rulle får vara med. Att äntligen få synas som minoritet i andra sammanhang än det som direkt endast rör rullstolsburna gör mig så varm i knopp och kropp. Finally!
//Emil.

Big Brother och transfobi.

Jag sitter och funderar lite på ganska stora ämnen. Ämnen så som transfobi och heteronormativitet och den cisnorm som råder i vårt samhälle. Givetvis är detta något jag tänker på allt som oftast, men ändå kan jag inte riktigt greppa ämnet. På sistone har jag tänkt på dessa ämnen alldeles för mycket. Det beror nog framförallt på det faktum att det varit en sådan stor debatt näst intill överallt om det faktum att det i TV-programet Big Brother varit en transperson. Jag följde faktiskt programmet ganska strongt de första veckorna, men i och med att det i förra (?) veckan blev en så tydlig transfobi så blev jag frustrerad och bestämde mig för att hålla mig borta från Storebror ett tag. Jag började istället läsa runt lite på internet och lyssna på samtalen som cirkulerade om ämnet i fråga och det dröjde inte en lång stund innan jag kunde konstatera att transfobin är ett faktum. Jag skulle hemskt gärna vilja instämma med andra om att det faktum att Vanessa kom ut som ts i media ledde till en ökad förståelse, men jag är tyvärr rädd för att effekten blev den motsatta. Folk verkar ha en skräck blandad förtjusning över det faktum att vi nu har en öppen transperson i Sverige i ett så kommersiellt TV-program som Big Brother. Det skrämmer mig därför något så enromt hur några vid namn Gurkan och Katarina i programet får låtas yttra sig om trans som om det vore något perverst. Att Vanessa blir kallad "plastig" och att Gurkan hotar om att bajsa i hennes säng är inte bara personangrepp utan även hets mot folkgrupp och olaga hot. Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag hör hur det i korridoren skämtas om "transor" och blir om möjligt ännu mer nedstämd när jag inser att jag inte kan göra något åt det. Jag kan omöjligt resa mig upp och skrika ut att det faktiskt finns en "transa" bredvid dem och att de därför verkligen borde tänka på vad de säger. Det är individens förbannade skyldighet att tänka på sin omgivning, men det är inte privatpersonens/minoritetens skyldighet att ta varje diskussion. Vi har ju fullt upp med att värna om vårt eget skinn och ibland gör det mera ont att försvara sig än vad det gör att försöka krypa ihop i ett hörn och sätta händerna för öronen. Tyvärr.
//Emil.

Det blir bättre!

Detta kanske endast är för mig, men någonstans finns det en förhoppning hos mig att någon annan där ute också ska kunna finna lite tröst i det jag har att säga nu... Det jag vill säga är nämligen att det blir bättre! Det kanske inte ser ut så nu, livet kanske är skit och allt är bara mörkgrått och ångest, men jag lovar dig att om du bara biter ihop ett tag till så blir det bättre!

Varför bita ihop? frågar du dig kanske då. Varför tro att något kommer ändras när allt är så svart? Varför tro att dek ska bli bättre när det inte funkat hittills? Jo för att en dag kommer det funka! En dag kommer du ha tagit dig förbi det där mörka, svarta, djupa, hemska och kommit ut på andra sidan. En dag kommer du kunna titta tillbaka på det som var och konstatera vilken jävla orättvis skit du var tvungen att gå igenom, samtidigt som du också konstaterar att du tog dig ur skiten och att du är en jävligt stark person som faktiskt gjorde det. Du tog dig ut och tog dig vidare. Du lyckades bita ihop och det lönade sig. Är du den som gjorde det: Bra jobbat! Är du det inte: Kämpa på och sök hjälp om det skulle underlätta. Dra inte hela lasset själv utan stjälp över lite av din ångest på någon/något annat som kan ta emot det. Stjälp över det i en blogg, hos en vän, en familjemedlem eller ett träd. I en bok. Vad som helst, bara du tar dig ur skiten.

Detta säger jag inte för att verka häftig, inte för att jag tror att jag kan mer om livet än någon annan. Jag säger det inte för att leka livscoach. Jag säger det för att jag själv är väl medveten om vilken jävla skit världen kan vara, för att jag vet hur viktigt det kan kännas när någon annan varit med om samma grej och sedan faktiskt skriver ett inlägg om det. Jag har varit med om mycket skit. Att komma ut som trans och sedan försöka leva därefter, att vilja byta namn och få skägg. Att känna sig som någon annan en den som en har en vana att bli tagen för att vara. Detta är något jag tyvärr själv fått erfara en hel del. Ångest, sömnlöshet, förlorade vänner och oförstående närhet. Även om jag ännu möts av alla dessa grejer så har jag kunnat börja se ett slut på den där jävligt jobbiga långa tunneln. Jag har faktiskt på riktigt börjat förstå att det kommer bli bättre! Om ungefär ett år kommer jag skicka in papper för att byta namn (vill göra det när gymnasietiden är slut, annars kan jag egentligen göra det om två månader och två dar då jag fyller 18) och om ytterligare ett litet tag kommer jag helt kunna välja vem jag ska vara och i vilka sammanhang jag ska finnas i. Efter skoltiden är slut är du helt fri. Då kan du välja själv och då är chansen till att få det bättre större. Då handlar allt om val. Och visst kan de där valen vara jävligt jobbiga, men som en brukar säga: the things that do not kill you only makes you stronger!

Kämpa, kämpa!
//Emil.

Du tryckte upp mig mot båtkanten och jag hade inget annat val än att återigen klättra ombord. Jag rös av det kalla vattnet som ännu låg som en hinna över min kropp. Ni drog mig ombord och du klättrade efter. Väl på båten fick jag ett stort vitt badlakan omlindat om mig och tillsammans drog ni av mig mina badbyxor som ni i meningen innan kallat "små och fåniga". Jag gillade dem och ansåg dem vara bland de bästa tillskotten till min sommargarderob, de var precis så löjliga och retro som jag ville ha dem. Ni turades om att torka mig och det dröjde inte länge innan jag återigen lyckats få upp något som gick att kalla en normal kroppstemperatur. Dock fortsatte jag att överdriva mina huttringar ett bra tag till för det var så fint när ni rörde vid mig på det där nästan överdrivna ta-hand-om-sättet. Efter en stund kom du ut på däck igen med en handduk virad kring höfterna och i händerna bar du papptallrikar fyllda med diverse delikatesser. Det var framförallt rester från kvällen innan, men i och med att de flesta innehöll något av de såsigare slaget så hade de stått och göttat till sig under natten så det var som att man åt helt nya rätter i alla fall. Lyxigt! Vi kurade alla ihop oss och kröp tätt intill varandra för trots den varma sommardagen så hade det börjat blåsa några svalare vindar. Jag fick en liten difus känsla av sorg över att sommaren inte var oändlig, men när jag vände mig till er för att söka tröst i mitt hjärta så kändes det med ens bättre. För oss kommer det alltid vara varmaste vår. När vi sitter där och ni ger mig mat och dricka och världens varmaste solstråle av en händelse tittar förbi för ett längre besök så att jag kan ta av mig badlakanet och låta mig värmas upp helt av sommarsolen och er kärlek så känner jag mig genuint lycklig och har bara en grej som jag vill säga, nämligen: Tack, mig själv, för att du är så bra på att ha det bra! Något mer skönlitterärt... //Emil

Igår - Nationella komma ut-dagen!

Och jag kallar mig en queer bloggare. Hmm... Jag missade faktiskt pinsamt nog helt det faktum att det igår var den nationella komma ut-dagen. Så där pinsamt efter som jag är så googlar jag det och får då följande information:
- En dag då alla ska komma ut ur garderoben, wihoo!
(Okej, det där sista ordet lade jag själv till.)

En dag försenad så här så tänkte jag ändå passa på att komma ut:
Hej, här är jag och jag heter Emil och är pansexuell, (en inte-så-smygig-smygbög) queeris, transperson (intergender, men på sistone nästan lite ftm), polygam/polyamourös (your choice), funkis/crip och jäkligt glad att jag är jag. Så det så! :D

PUSS på alla regnbågsbarn!
//Emil.

ps. Detta var ett jäkligt peppt inlägg, men jag tänkte faktiskt någon gång fram över försöka skriva ett litet mer allvarligt inlägg om att komma ut och vikten av att våga och att stå upp för den en är. Det är naivt att tro att sådant här är enkelt. Tyvärr. ds.

Lije, kalkbrott, trädgårdsland, underexponerad och boom-box.

Vår deal var grym, vi hade fått Ws morföräldrars sommarhus helt för oss själva för den kommande månaden framåt. Vi skulle få göra precis vad vi ville under de kommande trettio dagarna, så länge vi inte förstörde något och så länge vi höll vad vi lovat. Vårt löfte var enkelt, vi skulle förbereda en ganska ovårdad och igenvuxen del av tomten för att Ws mormor, när hon kom tillbaka, skulle kunna göra ytterligare ett trädgårdsland. Därav det faktum att W och A nu är i full fart med att försöka få bort det värsta av gräset med hjälp av en jättelik lije som de turas om att svinga. R ramlade i förra veckan från en överdrivet hög skejtarramp och sitter därför bredvid mig med foten lindad. Anledningen till att jag inte är med där ute och drar mitt strå till stacken är enke: jag är alldeles för underexponerad och vet alltså med säkerhet att ingen utav de tjänster jag har att erbjuda gällande detta skulle kunna vara till någon som helst hjälp. (Detta må vara ett utav mina tappra bortförklaringsförsök, för i grund och botten så är det nog helt enkelt faktiskt så enkelt att jag inte alls känner mig manad att vara ute i solen och arbeta asset av mig.)Jag och R har dock lovat de duktiga att ständigt ha en karaff fylld med saft och ett fat med kakor, så fort de behöver något att knapra på. Ikväll tänkte vi dra ut till kalkbrottet här i närheten. W och A vill bada bort dagens arbete och jag och R tänkte bygga upp en lägereld och grilla marsmallows. Vi tänkte också ta med oss Rs boom-box och spela lite retropop, allt för att göra den kommande kvällen sådär överdrivet romantiserad. Vi brukar faktiskt vara ganska bra på det där med att romantisera, just med tanke på att vi är lite av freaks hela bunten. Nu lutar sig R mot mig och filmar mig med As systemkamera, jag tittar in i kameralinsen och han får mig att skratta. Vi har alla fyra bestämt oss för att dokumentera den här månaden fullt ut, så nu är vår första text och film klar. Sedan ska allting tonsättas och illustrationer ska tillkomma, fint. Bara en liten idé till något skönlitterärt.

Slushie drypandes ned längs huden.

När jag blir större kommer jag titta tillbaka på min gymnasietid och då kommer jag ha förträngt allt det som faktist var sanningen. Det jag kommer minnas kommer vara somrarna, loven, helgerna. Resan till Tokyo, målade naglar, böcker plural och mitt första NaNoWriMo. Pride-parader och milkshakes i solen. Det är några av de grejor som min hjärnbalk faktiskt inte kommer avregistrera.

Dock finns det mycket som jag faktiskt kommer ha förträngt. Om bara två år kommer gymnasietiden vara ett minne blott. Om bara två år kommer jag inte längre behöva gå upp ur sängen alldeles för tidigt dagarna i enda. Slentrianen kommer vara över och äventyret som kallas livet kommer förhoppningsvis ha tagit sin början. De jag umgås med kommer vara 25+ och vi kommer ha så fett kul, so to speak. Jag kommer alltså slippa känslan av en byggnad som håller mina armar och sedan slushar mig gång på gång på gång.

Bilden ovan beskriver nog min känsla för detta som kallas skola ganska bra.
//Emil.

Försöker kläcka ur mig något smart...

Nytt till smyckeskrinet~

Glömde berätta det, men jag har ju faktiskt shoppat lite den här veckan, nämligen tre nya smycken! Ringarna är abnormt stora och örhänget är äkta kärlek! Fantastiskt!

snälla päron!

Sims-snack.

Just nu sitter jag i skolan på dagens första lektion, det är inte vår ute utan känns fortfarande som vinter om en bortser från det faktum att snön faktiskt smält bort. Jag sitter här och frågar mig själv varför jag inte istället just precis just nu sitter på ett mysigt café vid en sandstrand och dricker en milkshake. Varför inte?

Igår så installerade jag ett expansionpack till Sims 3, ett vid namn "Kvällsliv". Jag och min syster gjorde oss som simmar och lät oss sedan flytta in i en lägenhet mitt i city. Toves sim är precis som henne, det är nästan läskigt. Utseendet är liksom en exakt kopia. Min sim är nog det bögigaste jag skådat, helt fantastisk alltså. Hela stylingen är så färgglad och allting går i tema pastell, en äkta Bryanboy-copycat.

Jag blir alltid så inne i sims när jag spelar, det är som om hela jag börjar se på världen som ett simulationsspel där alla val en gör väljs utifrån olika alternativ som kommer upp i blå bubblor. Jag ser tydligt framför mig hur jag har en sådan där diamant över mig som ändrar färg utifrån humör, just nu exempelvis så är den relativt grön. Jag kan också tydligt visualisera mina åtta mätare som visar hur jag mår, typ kul är lite över medel och energi är relativt hög medan hungerstapeln är orange. Spännande det där! Hur några spelskapare helt lyckats fånga människor i ett dataspel, lite läskigt.

Jag och syrran valde egenskaper utifrån hur vi är som personer, båda ska ha fem var, men jag tror jag glömt av några. Här är de jag minns i alla fall: (De stämmer ruskigt bra.)
- Syrran: God, Perfektionist, Ambitiös, Hetlevrad, Karismatisk.
- Jag: Ivrig, Datanörd, Bokmal, Barnhatare, Geni.
Vi valde mer eller mindre åt varandra och det är sjukt träffsäkert. Typ min sim får psykbryt ibland attberopå ingenting och syrran kan prata med vem som helst. Jag kan schasa bort barn också, tänkt om det var på riktigt, då hade jag varit glad!

Jag ska försöka posta bilder från Sims någon dag snart, ni måste ju få se min drömlägenhet liksom!
//Emil.