Lady Gaga - Born This Way

min morbror fyller år och syster har bakat!

Kreativ och modeklädd~

Jag vet precis vad jag vill, det är bara det att det är ganska svårt att få igenom viljan... Svårt att få igenom är dock långt ifrån samma sak som omöjligt så allt som krävs är lite ökad vijestyrka och sedan är saken biff-tomat~

Vad är det då jag vill? Jo, det ska jag nu berätta. Jag vill bli en svensk version av Novala Takemoto. Eller Ai Yazawa fast endast i skriftlig form. Haruki Murakami funkar också, fast då tänker jag mig att det i sådana fall måste dra lite mer åt Eli Levén och Kristoffer Folkhammar-hållet. Det jag vill göra är alltså att skriva. Skriva, skriva, skriva, skriva. Jag vill skriva om mode och tankar och känslor och liv. Om glittrande hav med böljande vågor. Jag vill sitta på bohem-caféer med min lilla laptop eller ett näst intill fullt block och skriva så att det blir rykande energivågor runt hela min person. Jag vill sitta iklädd svåra kläder (rent estetiskt) som går i allt ifrån pastelligaste rosa till mörkaste svart. Sedan, mitt i allt, så får jag en tokigt bra idé och kan därför inte släppa den förrän projektet är färdigställt. Så vill jag leva!

//Emil.

att bli glad av småsaker, fina papper med recept på~

Oj, oj, oj!

Så här chockad blir jag när jag inser att de i animen kommer göra det, for real! Angel-chan lyckades omvända homofoben, bästa, bästa!

Våriga jeans är ett måste~

Dessa skimrar i vitt, vilket känns ganska fjollhärligt~

Fickorna är gråa respektive vita, jag kan sy på dem på låren istället så att effekten blir mer framträdande.

Lila funkar alltid, det är ju ändå transfärgen~

Vilka?

Vilka är ett måste?

Kom igen, rösta!

Några saker jag vill ha~

Sömnparalys.

Igår kan jag ha varit med om det läskigaste någonsin. Det var något jag verkligen inte kan rekomendera någon, och ändå är det något som händer ungefär hälften av Sveriges befolkning någon gång under deras livstid. Grejen var den att jag utsattes för en sömnparalys. Det är absolut ingenting farligt, men det gör att man är i vaket tillstånd i huvudet men inte i resten av ens fysiska kropp. Det innebär alltså att du är oförmögen att tala eller röra dig, till om med öppna ögonen!, men det går över efter en stund eller vid beröring. Det var bland det vidrigaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv och jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig mer skulle våga somna igen. Nu har jag dock läst på en del om det (som tur är så är jag så nördig att jag i min sömnparalys kunde tänka att det förmodligen var så att min kropp ännu inte vaknat och att allt jag skulle göra var att koncentrera mig på att få upp munnen) och insett att det är något vanligt och endast brukar ske periodvis (exempelvis i perioder av ångest och/eller stress) och att stor ångest är vanligt så att det därför är mycket viktigt att öka sin vetskap om detta. Men fortfarande, jag har faktiskt aldrig varit med om något vidrigare. Fortfarande får jag stor ångest när jag tänker på det och jag tänker att jag kanske bör uppsöka en läkare eller något imorgon och diskutera saken, allt för att få lite hjälp för detta är inte riktigt mänskligt...

//Emil.

lite reklam för världens bästa nya grej!

Så var det med det.

I will survive, hey, hey!

Jag borde egentligen plugga nu, men jag ville bara posta en liten uppdatering till mina fina att jag lever och mår bra. Efter gårdagens inlägg verkar det onekligen som att jag är döende, men så är inte fallet. Mitt hjärta är inte brustet i tusen bitar och mitt rum är inte ett hav av tårar. Jag lever och har hälsan och har en fin framtid. Allting grått har också ett körsbär på toppen och jag var bara lite kär, inte totalt nedförälskad bortom allt förnuft.

Nu är det hög tid att gå vidare och tro det eller ej, men jag har redan börjat komma över personen ifråga! (Älskar att jag har förmågan att till viss del styra mina känslor.)

//Emil.

den som uppfann måndagsmornar ska fan dö!

Ska inte mera älska.

Du är kär i någon annan och jag kommer aldrig någonsin att finnas i ditt hjärta på samma sätt, verkar det som. Det är skönt att veta att du inte var dum, du var kär. Dock så gjorde jag en Kurt och det känns förjäkligt. (Eller just nu känner jag faktiskt inte alls.) Jag övertolkade vårt sätt, vår gargong, och först nu inser jag att du inte alls menade det på samma sätt som jag. På ett sätt vill jag att du förstår att det är dig jag pratar om. Förstår, frågar och förlåter. För av mig skulle du få ett ärligt svar. Jag är alltid ärlig med dem jag älskar.

Förlåt mig för att jag faktiskt trodde att mina önskningar var du och att du var en av dem jag verkligen skulle kunna komma att älska lyckligt. Förlåt för att jag inte sagt detta till dig högt, öga mot öga. Förlåt att jag heller aldrig kommer kunna göra det.

För mig är du en ängel, en väldigt olycklig sådan just nu, vilket smärtar mig. Vi är ganska lika, men du har nog mer ont... Aldrig blir min kärlek lycklig, och jag vet inte ens hur du luktar när du är nära. Jag känner mig som ett skämt...

//Emil.

Frihet...

Allt jag vill ha när jag blir stor är frihet. Frihet och lycka, men om jag bara har frihet så lovar jag att fixa resten helt själv. Problemet är bara att jag även måste fixa friheten själv, frihet är egentligen (i dagens i-land) ingenting en får utan någonting en tar sig. Jag kommer därför göra mitt yttersta för att skaffa mig själv frihet. Dock så känns allting så dumt nu. Dumt och så fruktansvärt, fruktansvärt fel. Jag känner mig inte fri när jag sitter i skolan och läser in fakta. Slentrianen gör mig instängd och ger mig endast tristess. Förut såg jag de höga betygen som en morot, men ju mer jag läser och i samband med det lär mig om mig själv så inser jag att friheten för mig är något helt annat än förutsättningar för att kunna välja och vraka bland världens alla utbildningar. Jag kan lära mig sittandes på ett café i en mysig stad på något varmt ställe. Jag kan lära mig om livet genom att faktiskt också leva det. Tro nu för all del inte att jag blivit någon slags anhängare av Rousseau, jag har bara lärt mig insé att livet för mig är så mycket mer än faktaböcker. Jag vill läsa skönlitterärt och leva därefter.

Frihet för mig är att gå hem en sen sommarnatt i endast jeans och öppenskjorta. Att insé att klockan runt ens handled har stannat efter doppet en tog i havet några dagar tidigare. Att ha trycksvärta på fingrarna efter tidningarna en läst på det där lilla mysiga caféet på hörnan och att ständigt ha söta smaker i munnen. Att bli bjuden på milkshake av en främmande människa och välja smak på magkänslan. Att äta is med söt körsbärssås och kyssa någons nariga läppar i gassande solsken. För mig är det det som är frihet och om några terminer - se sådär en tre-fyra stycken - ska jag leva därefter!

//Emil.

myser framför yaoi med geisha, mums!

Downtown Abbey~

Åh, Thomas, jag älskar dig! Downtown Abbey gör mina lördagskvällar och Thomas är bara mer än underbar. Inte nog med att han är alldeles vidrig och den snobbigaste snobb jag någonsin sätt. Han är också den som mottar kärleksbrev från en fin herre och sedan sparar dem för att utöva utpressning. (Don't worry, han är bara genuint elak och maktgalen och det gäller även skribenten av breven, han är alltså inget hetero som vill sätta dit bögarna.) Älskar en ond 1910-tals bög. Det får mig att känna mig hemma!

//Emil.

Frederick Douglass

Han föddes 1818 och dog 1895. Han kämpade för avskaffandet av slaveriet och skrev fantastiska brandtal och böcker. Han menade att mänskliga rättigheter är till för människor, och inte vissa utvalda folkgrupper som endast består av vita, välbärgade män.

Själv lärde han sig läsa, trots att det stred mot lagen och han fick därför fly för att undvika rätten. Han blev då en fri man och började engagera sig i mänskliga rättigheter för de förtryckta.

Av att läsa hans texter och studera honom närmare blir jag så otroligt peppad. Vilken människa! Feminist och hela kittet. Fantastisk person. Undra hur han var privat...?

//Emil.

retro~

Min dag på prosa~

Klockan var kvart över sex när Emil väcktes. Hen gick upp, klädde sig och åt. Snön föll ned utanför fönstret. Ännu ej april.

Ute var det precis så kallt som hen fruktat. Vinden bet i kinderna och där snön var som värst blev ögonen kalla. Inte en februaridag till, tänkte Emil när hen gick mot tunnelbanan.

På morgonen var allt som i ett töcken. Lektionerna förflöt stilla och sakta men säkert närmade sig tiden som på schemat betraktades som lunch. Utfodring av trötta och skrikiga elever. Femton kilo oskalad potatis, två ton suspekt löksås, lite biffar av diverse slag och fyra sorters sallad. Allt drängt i lingon och nersköljt med lättmjölk. Kanske ingen Operakällan.

Efter lunch var det dags för romantiken och timmen förflöt snabbt. Sedan endast en lektion kvar innan helgen officiellt gjorde entré.

Så fort klockorna ringde ut sprang Emil till Stadsbiblioteket för att hämta ut den efterlängtade boken "Isak och Billy". Allt kändes vitt och ljust och vackert, trots den bitande kylan. På tunnelbanan var vetskapen om väskans innehåll som en förtidigt fådd julklapp, en vill bara öppna den med ens, men måste vänta länge, länge innan det var dags.

En tunnelbanestation senare och det var dags att stiga av. Utanpå var världen smutsig och kall, men inuti så sken en sol i alla röda nyanser. In på hyrbutiken och hyra två titlar denna gång. Koder knappras in och filmerna blir henoms för en vecka. Nu hem till anime med pojkar som hjärta äldre män. Romantiskt, roligt, tragedi och sött.

Middag iform av potatis och god sås, svartvinbärsgelé på det också. Samt ett glas mjölk, 3% fett denna gång vilket betyder att hen äntligen fick i sig något drickbart. Mums!

Men innan middagen det allra, allra viktigaste: läsa två i samma bok, samtidigt. Om Isak och Billy och deras komplicerade tvåsamhet. Än bara 30 sidor in i boken, men än helt fantastisk. Fint att läsa två och bläddra i samma takt. Ibland stanna till och läsa om och diskutera. Diskutera fram och tillbaka över meningar och synonymer. Fint, väldigt, väldigt fint.

Nu - snart film!
//Emil.

äntligen är den vår för fyra veckor! Nu vill en bara läsa!

Sport.

Hade jag inte varit funktionshindrad så hade jag sportat. Jag hade utmanat min fysiska kropp och genom det kanske blivit ännu starkare psykiskt. Jag hade tränat och tränat och tränat och ständigt blivit starkare och bättre. Detta hade gett mig självförtroende och en gemenskap. Jag hade ständigt haft snygga kläder (tänk American Apparel, fast inte från den kedjan i och med hur de behandlar sina arbetare) och ätit bars och druckit vitamindryck. Jag hade varit som Paulie Bleeker i filmen Juno, lika töntigt underbar. Jag hade druckit vatten ur kranar och varit härligt muskulös. Min mage hade varit prydd av ett six-pack (ej öl) och jag hade varit världens smidigaste. (Jag hade också haft värsta romansen med något härlig sport-homo, men det är en helt annan historia.)

Det är spännande det där med sport. Det blir nästan lite sekt-liknande, väldigt mycket vi mot dem. Sport är någonting en aktivt blir tvungen att ta ställning på utifrån kön, funktionsskillnad, livsåskådning, med mera.

Detta skulle gå att skriva en hur lång utredning på som helst, men just nu tror jag att jag lämnar detta spännande ämne och istället ägnar mig åt betydligt mer intressanta saker.

Puss!
//Emil.

ps. En behöver inte sporta, en kan ju bära kläderna, äta bars och dricka vatten i alla fall. ds.

Om den förra bilden...

Om den förra bilden:

Vad tänker de på? Vad händer egentligen i bilden? Vem har tagit fotot? Vad har hänt innan och vad kommer ske efter? Jag blir så nyfiken ju mer jag tänker på det. Detta är mina, högst fiktionära, tankar:

I min värld är personerna på bilden ett par. Han som bär upp den andra ser betydligt yngre ut, så det skulle mycket väl kunna vara en syskonrelation, men ändå känns det troligare att de är ihop. (Det ena behöver ju nödvändigtvis inte utesluta det andra, men jag tycker det känns svårt att tala för incest på en sådan här blogg så nu drar jag bort den delen ur det hela.) Hur träffades de? Kanske på en skola, eller kanske på ett café. Kanske på en dansbana eller kanske på en glassbar. En glassbar låter både fint och retro, så låt oss köra på det.

Jag tänker mig att killen som håller upp den andra, låt oss kalla honom John, kanske jobbade på glassbaren när han som blir buren (en typisk Charlie) kom in och köpte två kulor citronglass. Eller kanske en kula citron och en jordgubb, det låter nästan mer troligt... Det var typ kärlek vid första ögonkastet och redan samma kväll gick de gatorna fram hållandes varandra i handen. Sedan skildes de åt, jag tror att det mycket berodde på Charlie, och såg inte till varandra under en lång tid. Kanske skrev de brev och kanske blev de aldrig skickade. Något blev nog skickat och mottaget i alla fall, för de bestämde ett datum där de skulle träffas och fort så var det gjort och Charlie hoppade upp i Johns famn och de kysste varandra och allt var rosenskimrande lyckligt.

Bilden togs kanske av deras goda vän och formodligen hade varken John, Charlie eller vännen en tanke på att bilden skulle hittas på google av en 17 åring som skulle spendera timmar med att sönderanalysera fotot och dess egentliga innehåll.

(Givetvis finns det en risk att bilden är ifrån en mycket känd film som jag egentligen borde känna till, men inte har en aning om, men det är en helt annan historia.)
//Emil.

Romantiserande.

Jag tror att jag är en sådan där person som är alldeles för bra på att romantisera saker och ting... Jag har fått för mig att förr i tiden var saker och ting mycket roligare eftersom på alla filmer en ser så är alla så snyggt retro och läser smarta böcker och säger smarta saker. Just nu, exempelvis, är jag totalt inne i min dröm att vara bög på 50-60-talet. Så snyggt, så romantiskt, så fantastiskt, så queert!

Det jag dock inte tänker på är homofobin, hatet mot oliktänkande, de ännu tydligare normerna och rädslan för att bli fasttagen samt sjukdomsstämplarna. Under den tiden hade jag förmodligen inte alls varit så glad, inte alls så pepp på livet. Kom igen, rullstolsburen transperson med det tagna namnet Emil låter inte helt utopiskt under den tiden.

Nej, jag borde nog vara glad över att året är 2011 och att jag enligt lag ska vara fri att tänka hur jag vill, tala hur jag vill, klä mig hur jag vill och älska hur jag vill. Jag har ju faktiskt inte gått miste om någonting, egentligen. Böckerna finns kvar, stilen går att ta sig an, kläderna går typ att hitta och musiken finns på youtube. Idag, 2011, har rullarna el också, det är ju ett plus!

Men ändå, dessa bilder...
//Emil.

igår fick jag världens vackraste blomma av min banan~

Preppy pastell.

Preppy, det är så jag känner mig mer och mer för varje dag som går typ... Det ska vara fina kläder med pressveck på byxorna och retro-solglasögon samt mycket pasteller. Jag har värsta preppy-drömmen, men den vågar jag inte riktigt skriva här med rädsla för att vissa kommer missförstå mig och så vidare... En så länge får jag ha den för mig själv och drömma vidare på den, den är lite för bra för att helt försummas nämligen.

Just nu vill jag bo i NY eller ännu hellre San Francisco och där ska jag hänga runt och dricka milkshakes och äta doughnuts. Allt iförd preppy-kläder.
//Emil.

En fin alla hjärtans dag~

Idag fick jag värsta alla hjärtans dag-överraskningarna från finaste Johanna! Överst ser ni guld-hälsningen som stod i kortet som ni ser underst. (Är inte kortet helt fantastiskt? En Japan-bild med polaroidkamera typ!) Sedan ser ni världens finaste paket (tidningspapper är hemskt underskattat tycker jag, det är ju bästa, bästa!) som innehöll världens finaste vykort-tavla! (Det är värsta historien bakom den som är så fin, men också lite sorglig, så mer om det en annan gång!) Sedan på den återstående bilden är det chokladtryfflar. Världens finaste 14/2! Tack Johanna! *gör tusen hjärtan*

//en väldigt glad Emil.

ps. Mina bildtolkningar är inte alltid så bra, vilket jag verkligen ber om ursäkt för. (Ibland är de ju tillochmed icke-existerande!) Jag hoppas verkligen att ni hojtar till om det är någon som läser detta som inte ser mina bilder utan behöver se dem på annat sätt. Förhoppningen är ju att alla ska ha förutsättningar att kunna läsa min blogg. ds.

alla hjärtans dag pizza från syster yster~

Junjou Romantica

Såhär på alla hjärtans dag så passar jag på att skriva om en helt underbar anime som definitivt är ett måste för alla som gillar mysiga, söta kärlekshistorier med en twist. Junjou Romantica.

Denna TV-serie kollade jag på varje dag efter skolan när jag gick i 9:an. Den hade allt jag behövde då, gulliga bögar, mysiga nallebjörnar, skola, en författare, förbjuden kärlek och flummiga dialoger. Jag vet att en utav er (harkel, harkel, Rii) har sett den här animen och därför kan intyga på dess höga kvalitet, haha~ Nej, den kanske inte är någon pristagare, men den ger en i alla fall ett soft skratt och lite fnitter i magen, och vad mer kan en egentligen begära av en tjugominuters mysserie? Jag gillar den skarpt trots att den är både stereotyp och ganska kvinnoförnedrande. Ibland kan det liksom bara vara skönt att kolla på något där en så totalt slipper använda huvudet till något annat än hatthängare och hårupphållare. Det är med den (och religionsboken) som jag ska tillbringa min alla hjärtans dag.

//Emil.

Ny typ av morgonrufs.

Ni har ju faktiskt inte fått se en bild på mitt hemmanentade hår! Här har ni det iaf, dock är bilden tagen nyss med en webcam i motljus och jag är mer eller mindre nyvaken tillsynes, så håret är såklart därefter. Är ni observanta kan ni i alla fall tydligt lägga märke till att kalufsen numera är lockig. Se där!

Annars är mina planer för idag att plugga en hel del, samt att skriva vidare på en berättelse. Hittills har jag bara kommit några sidor, men lyckas jag hålla ångan uppe kan det mycket väl bli en bok!

//Emil.

Jag är ingen glasdocka.

Ibland känner jag mig som om jag inte alls passar in i vårt samhälle. Folk vågar ju inte ens röra vid mig. De tittar på mig och ler och fäller fina kommentarer, men de rör inte vid mig. Jag är väl medveten om att jag är ganska överfysisk. Jag tar gärna i folk jag gillar och kramas ofta gärna och länge, men det är ju inte som om jag skulle våga be om det. Pussa på folk har väl alla gjort, men för att jag ska göra det krävs det jäkligt trygga personer.

Så ofta önskar jag bara att jag kunde hoppa in i Xs famn och bara få kroppskontakt. Fan, detta samhälle där ingen kan vara ärlig.

//Emil.

Du kommer skapa mig en värld av socker.

Du kommer strö Oboy i mina sår för att sedan lägga om dem med rosa sockervadd. Du kommer binda mina knän med blått tuggummi på band. När vi ska sova kommer du dra ett täcke gjort av bubblig smultronsoda över oss båda och våra huvuden kommer vila på kuddar gjorda av jättelika Dumle-kolor. Dina kläder kommer vara gjorda av lakrits och ditt hår av rödaste hallon. Dina läppar även dem i den rödaste kulör. Kanske även ögonen? Din hy är choklad, oavsätt färg, och dina tår och fingrar som tabletter ur en tablettask. Kanske kommer mitt hår även det att anta en godisform efter en tid i ditt umgänge. Och min hy och mina läppar. Och mina ögon och tår.

Du kommer få mig att börja älska mig själv igen, precis så som du kommer älska dig själv. Kanske kommer du gå genom livet i skyhöga klackar och med breda axlar och tydliga magmuskler under linnet. Jag tänker mig att du är lång och ståtlig, och att du kanske vågar ta plats. Du kanske jobbar på scen, på ett eller annat sätt, och du kysser som en ängel. Kanske har du vingar ibland. Om inte annat så kommer du ge mig vingar. Vi kommer flyga ovanifrån ner mot de andra och även om du ibland kommer släppa taget så kommer jag veta att du är mindre än en armlängds längd ifrån mig.

Du kommer kyssa mig medvetslös i bristen på syre och när jag sedan väl kommer åter till liv kommer jag vakna i dina armar. Du kommer bita mig lite lätt i axeln och viska mitt namn när jag precis håller på att somna så när jag svarar "ja?" kommer du låtsas sova och få mig att tro att det bara var en dröm. Dock kommer leendet på dina läppar avslöja dig.

Du kommer skriva mig långa sms, men alltid vänta någon extra liten minut på att svara på de mina, bara för att jag inte ska bli för beroende av den trygghet du ger mig. Du kommer laga mig rosa amerikanska pannkakor och nosa mig i nacken de dagar som känns grå och när jag vill gråta kommer du flytta över mig hos dig.

Vad kommer jag då ge dig i gengäld? Mitt allt och mitt inget. Du kan få vad du vill, men ibland lär du dock behöva be om det först. Du kan få precis allt, förutom min stolthet. Den måste jag behålla och ha endast för mig själv. Resten. Kan du få.

Men när kommer du?
//Emil.

Purpur.

Jag sitter på en strandkant och ser vågorna slå mot sanden. Vågorna är för höga och hela tiden finns det en känsla inom mig som säger mig att det här kommer vara sista gången jag ser dig. Jag skulle kunna säga att jag skulle dyka efter dig om du försvann under ytan en gång för alla, men det vore i så fall endast tomma ord. Jag har inget att dö för, inte ännu. Livet utan dig vore vidrigt och ihåligt, men jag skulle efter ett tag kunna ta mig samman och hitta något nytt att fylla det med. Något annat än sand skulle få fylla mitt tomma snäckskal. Kanske något i stil med playdo-lera i nyanser av grönt, gult och rosa. Kanske glitter och paljetter. Kanske gammal hundmat. Vad som helt förutom sand.

Jag ser ditt huvud åka under ytan tillsammans med din kropp. Dina kläder slickar sig mot kroppen och jag vet att det kommer lukta blöt hund om din svarta cardigan när du åter kommit till min sida. När du återigen kommit över ytan ser jag hur ditt hår slickat sig runt ditt huvud. Det är inte längre rufsigt och det skiftar i brunt. Du försöker frenetiskt blinka bort vattendropparna som fastnat i dina ögonfransar samtidigt som du drar in andetag efter andetag av den kalla juni-luften.

Jag sitter på stranden iklädd ett par jeansskjorts och en hoodie. Egentligen alldeles för kallt för det här vädret så håret på mina ben har knottrat sig utåt. Jag sitter och håller om mig själv i väntan på värmen som du lovat. Då och då ger jag dig ett leende eller ett litet utrop i form av en uppmuntran om att det du gör (jag har inte riktigt kommit underfund med vad det egentligen är du håller på med ute i havet fullt påklädd en natt i juni) är både kreativt och nyskapande.

Tiden ticker långsamt framåt och för oss in i en framtid av ovisshet. Tillslut, när hela ditt skinn blivit till russin, kommer du upp på stranden och sätter dig bredvid mig. Jag ser ner på dina tår vars naglar jag lackat svarta samma dag. Alla är svarta förutom din vänstra stortånagel som är purpur. Jag hade målat den när du somnat i hammocken. Du sov så fridfullt och jag tänkte att purpur var den rätta färgen för att beskriva hur du såg ut.

Du ställer dig upp och tar ett stadigt tag om mitt handtag och kör mig tillbaka in i värmen. Vi säger ingenting, ty vår konversation är ständigt pågående även utan uttalade ord.
Någongång kommer du tala om för mig vad du gjorde där ute i vattnet.

//Emil.

förtvivlad, förkrossad.

Denna natt av alla nätter vill jag inte sova ensam. Jag vill ha dig som håller om mig och som säger att allt kommer bli okej. Jag vill gråta ur mig all min smärta och ensamhet och höra att det värsta snart är över. Vi är så lika, du och jag. Vi struntar i livet och lever för konsten och får ångest för det. Vi förstår inte att vi lever och vi flyr samtidigt som vi stannar kvar. Det du skapat får mig att kunna skriva. Det får mig att känna mig mindre ensam samtidigt som det ger mig ångest över hur ful vår värld är som inte låter oss erkänna för den vi älskar att vi älskar den. Jag älskar dig just nu så mycket att jag vill gråta. Är du smart så fattar du att det är till dig jag skriver. Är du sedan ännu smartare så dissar du mig på ett fint sätt så att vi kan fortsätta vara vänner. Är du dum så talar du inte om för mig hur du känner samtidigt som du låter mig famla i mörker efter små strån jag inte når. Mina reflexer är inte de bästa och jag har svårt att röra på mina fötter och tår - speciellt när de är klädda i skor -, men jag kan inte - vill inte - påstå att det är några fel på mina känslor. För vilken sjuttonåring vill sova ensam på en blöt kudde, speciellt när den är kär? Vilken person i hela vida världen vill upptäcka så många fantastiska saker om en annan människa för att sedan insé att det aldrig kommer bli dem?



I det du skapat försöker jag läsa in kontexter av mig, men de är lika ickeexisterande som min fysiska styrka. Trodde jag på Gud så hade jag bett. Bett en bön om att allt ska ordna sig och att jag ska slippa somna på en blöt kudde en natt till. Sist jag var kär slutade det i ett helvete och jag fick mig själv att lova att aldrig igen bekänna för någon hur jag känner. Just nu, i denna sekund, känner jag dock att det får bära och brista. Jag har ju ditt nummer så ville jag skulle jag kunna sms:a hur du tagit mig med dig in i det ditt. Jag skulle kunna be om att bli kallad din pojkvän och sedan invänta dissen som så säkert skulle komma. Fan. Jag mår så dåligt nu. Jag mår så dåligt över skolan och kärleken och min livssituation. Så dåligt över det faktum att jag inte kommer komma ur denna kärlekskoma på länge, länge. Så dåligt över att jag inte kan se en tid så det inte kommer vara jag som säger först att jag är kär.



Vad är folk så rädda för egentligen? Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Är det verkligen så farligt att pröva? Bekände någon sin kärlek för mig så hade jag aldrig dissat elakt. "Vi kan väl vara vänner?" hade varit att säga fem ord i onödan för det hade ju varit självklart. Att bekänna sin kärlek för någon en ser som sin vän borde aldrig vara ett problem för det handlar ju bara om att vilja utveckla en relation till något annat än det ursprungliga så är inte den andra parten med på det borde ju alltså ingenting förändras. Dock tänker ju inte alla såhär och därför vågar jag inte bekänna.
Jag har inget problem med att göra mig själv till åtlöje, men jag har problem att ta risken att förlora dig.

//Emil.

14/2

Igår så såg jag som sagt den senaste Glee-episoden. Den hade alla hjärtans dag som tema och var därför överdrivet gullegullig med socker och körsbär på toppen. Trevligt såhär i februarislasket. Dock så kan jag ändå tycka att hela den där alla hjärtans dag-grejen är jäkligt svår. Förra året så var den helt okej för då hade jag någon flört där som var lite extra gullig runt den dagen, året innan var också helt okej samtidigt som det var ganska jobbigt för att allt var så komplicerat. (Kan inte skriva i detalj, detta är ju trots allt en offentlig blogg.) I år så känns det hela typ fett segt. I och för sig så kan jag inte påstå att jag märkt av att det snart är den 14/2 så avsevärt mycket. Det känns som om allt har bara flytit på som vanligt och ingenstans där jag har varit har det varit tusentals hjärtdekorationer eller så. (Det kanske kommer i helgen, vad vet jag...) Dock så kan jag känna att det hela är lite bökigt för även om det bara är en kommersialistisk grej som är till för att alla företag ska tjäna mer pengar så känns det som om att en just på den dagen känner sig lite extra sårbar. Som om livet endast går ut på att hitta den där fantastiska personen och sedan bygga ett liv tillsammans. Det finns ju tusentals anledningar till varför detta inte är något jag varken behöver eller vill, men under den där dagen på året är det som om alla dem bara försvinner. Som om att en för den dagen helt plötsligt blivit en liten osäker tonåring med alldeles för mycket känslor och önskningar om att passa in och bli älskad.

Jag vill inte dissa kärleken och jag tycker nog egentligen någonstans att själva idén om en högtid som firar detta är ganska fin. Men att högtider (som allt annat) även för med sig massvis av baksidor tycker jag är synd. På måndag får en väl bara dra ett täcke över huvudet och inte slå på TVn eller radion. Jag vägrar skriva att en ska vara "stolt som singel", eller något annat klyshigt för det är inte alls det som det här handlar om. Jag tror inte på att sådana ettiketter funkar i alla lägen och jag tror inte heller på att folk med eller utan partners är lyckligare än de andra. (Ibland kan det ju faktiskt vara skitsvårt att dra gränsen mellan vad som är en partner och inte, och så vidare.)

En sak tycker jag faktiskt är riktigt fint med alla hjärtans dag och det är att det är en dag som är till för att uppmuntra (som tönt-Blaine sa igårdagens episod) folk att bekänna sin kärlek. Tänk om en vågade göra det liksom! Det hade ju varit lite ballt...~
//Emil.

Till Blaine.

Blaine, du kan vara ett utav de mest fantastista tillskotten till TV-serien Glee någonsin. Du har ögon som en hundvalp, en väldigt bra klädstil, ett lite krokigt leende och en fantastiskt smörig sångröst. Dock så säger inte detta allt om dig. Du är också ständigt töntglad och dina ögonbryn är mer än speciella. Tönt, det är ett väldigt bra ord för att beskriva dig Blaine. För du är faktiskt ganska töntig. Lite halvt tafatt och ständigt något bakom flötet. Du läser inte signaler så bra. Kanske är det just därför som ditt kärleksliv inte heller är det bästa. Du din stackare vet liksom inte alls vad du ska göra i sådana svåra situationer som involverar så mycket känslor. Aaaaaww!!!! I dagens episod gick du in på GAP och sjöng för killen du var kär i, och blev nobbad. Din stackare. Söt är du, men tänka kan du inte. Du är så perfekt så att en blir tokig. Svärmorsdrömmen nummer ett, det är du det.

Åh, Blaine, hur mycket skulle jag inte skratta om du var min. Din tönt.
//Emil.

Igår så var jag ändå fett pepp. Jag mådde asbra på kvällen och allt och jag tyckte ju att våren verkligen var i luften. Idag däremot är det kallt och grått och trist ute, både utomhus och utanpå mig. Jag skulle typ bara vilja hoppa i duschen och duscha mig varm och ren och därefter känna mig alldeles ny. Om cirka sju timmar så kommer jag ha kommit hem och om cirka åtta kommer den där känslan av renhet och perfektion förhoppningsvis ha infunnit sig. Det ser ändå ut som om den här dagen kommer bli helt oki, åtminstone efteråt. Jag ska bara ta mig igenom de där sju timmarna först. Men sista timmen är det ju prov och knäpp som jag är så gillar jag ju provsituationer. (Åtminstone när jag känner att jag har koll på det som ska examineras.)

Jag är lite sugen på att köpa ett par blommiga skor, jag har typ en känsla av att det skulle lysa upp de mer gråa dagarna, vad tror ni? (Jag syftar alltså inte på ett par blommiga sneakers som säljs i varenda skoaffär utan mer på något i herrmodell...)
//Emil.

Antoinette~

Jag känner mig, trots dagens helt svarta outfit, väldigt vårig idag. Förmodligen så är det vädret för jag gick hem från skolan idag för att få lite sol. I öronen hade jag då mina lurar och lyssnade på Katy Perry (jag vet, pinsamt). Det gjorde mig galet pepp för även om hon inte på något sätt är ett musikaliskt geni (i mitt tycke) så har hon i alla fall en förmåga att peppa upp mig. Hon och "The Warblers" i Glee, haha~ (Sitter och lyssnar på "Hey Soul Sister" med dem nu och jag är väl medveten om att min musiksmak inte lever upp till det förväntade ibland, haha~)

Hade Marie Antoinette haft skäggstubb på bilden ovan nu så hade hon varit ett asbra exempel på hur jag känner mig precis just nu. Jag känner mig alldeles pepp och vårig och det känns som om att jag kan lyckas med allt jag tar mig för, typ. Såhär har jag inte känt mig på hur länge som helst nästan. Åh, snart är det vår!
//Emil.

(Nu sitter jag typ här och har en fjortiscrush på Blaine och tror att han ska komma körandes i en snygg sportbil och köra iväg i solnedgången sjungandes "Teenage dream", hahaha~ Jag är så cheesy att jag storknar ibland~)

mammas burgundiska biffgryta, mums!

flyttar lite...

Åh, jag vet inte alls vad jag vill få fram med det här inlägget egentligen, inte mer än att det är en känsla jag vill förmedla. Kanske en känsla av besvikelse, för en ganska stor del i mig känner mig nog ganska besviken just nu... Besviken på personer som inte alls var som jag hoppats på... Antingen så begär jag för mycket av människor eller så har jag bara en extrem otur, men jag tror ännu inte att jag riktigt kommit över att de där två fina kanske inte var så rosaglittrande i alla fall... Jag trodde på något sätt att vi skulle glittra ihop, i våra respektive nyanser. Lite som stjärnor kanske... En sak var jag i varje fall övertygad om och det var att det inte var de två som skulle få mig att känna mig tom. Jag är inte deprimerad eller så, utan bara tom. Eller i alla fall så är den delen av mig tom. Den lilla delen som jag hade byggt upp för oss. För så gör jag nästan alltid, bygger upp ett oss alltså. Redan från första start kommer det ett litet vi och märker jag att det funkar så bygger jag det större. Som att renovera ett hus nästan. Problemet är bara när en upptäcker att huset inte alls var det som en ville ha utan att det egentligen var lägenheten som en så länge gått och trånat efter. Så känner jag lite nu, fast bara det att jag kanske faktiskt ändå visste någonstans från början att de var hus och inte lägenheten. Men ändå så skulle jag prångt pröva på att bo i det där huset i alla fall. Enda tills saker började falla samman och jag insåg att det här inte var ett vinnande koncept.

Det är så tråkigt när det blir sådär. När en tvingas flytta. Lite granna så känner jag nu att jag inte alls hittat rätt bostadskontrakt. Lite som om jag flyttar ut till ett enda stort ingenting. Det jag skulle vilja mest av allt är väl kanske att flytta till en Blaine som kramar om en och ger en ett krokigt leende. En Blaine och en Kurt och en Artie. Gärna på samma gång i samma lägenhet. Jag tror vi skulle ha det fint vi fyra. Jag är övertygad om det. De skulle utgöra en så mycket finare lägenhet än mitt förra misslyckade försök till ett hus. Kanske är två två för många. Men noll är å andra sidan definitivt för få. Tre, tre plus jag. Kanske är det så det ska vara...

Eller bara en person som köper mig dyra klockor, en vet inte riktigt...
//Emil.

Om en ändå såg ut såhär~

Är Cillian Murphy kanske den vackraste mannen på hela vår jord? Jag tror nog faktiskt det...

Nya handskar - nu blir jag preppy på riktigt!

Handskarna har knappar och en fin söm, men det är kanske svårt (läs: omöjligt) att se på bilden...

tack sötaste rii för fina presenter, jag mejlar dig ikväll, puss!

En annan scen.

Jag sitter nedanför en scen. Det är en scen jag inte kan komma upp på. Det är en scen som är så stor, så oövervinnlig. Jag ser det inte som ett självändamål att komma upp där, för det är, och kommer alltid att vara, en omöjlighet. Jag måste ha andra mål. Mål som inte är ouppnåeliga.

Jag är inget offer så jag har inga drömmar om något som jag ändå aldrig kommer kunna få. Nej, jag är verkligen inget offer! Dock så vill folk ofta sätta den stämpeln på mig, offerstämpeln. Den är vidrig. Den är feg. Den är svag! Jag vill inte vara svag, för att vara svag är att vara mesig. Tyvärr är svagstämpeln en annan som jag ofta får dras med. Vi människor utgår ju så mycket efter utseende, det är liksom så vi gör. Jag är liten, späd och har ännu runda kinder, så därför blir jag automatiskt klassad som både svag och ett offer. Jag kan ju inte försvara mig rent fysiskt så alltså är det fullt naturligt att klassa mig som alla dessa ting. Allt jag är är söt. Söt, liten, len och tyst. Det är i alla fall så jag borde vara. Att ingen ut av dessa saker stämmer är det dock ingen som riktigt orkar ta hänsyn till, ingen vill liksom förstå det. Jag är inte särskilt söt, utan kan tvärtom vara ganska dryg, jag är inte liten annat än till storleken rent fysiskt, jag är inte så len utan bitvis ganska sträv och jag är inte heller tyst, utan pratar gärna mycket med långa haranger. Alla dessa saker de dömer mig för att vara är alltså det som de ser, eller snarare det de tror att de ser.

Men jag förstår dem. Hur kan de tro något annat? Hur kan någon som ser ut som jag, som har mina förutsättningar, vara något annat? Det är ju så vi porträtteras i nästan alla filmer, i nästan alla böcker. Det är så vi framställs. Det är så samhället vill ha oss. Vi ska vara söta, små, lena och tysta. Vi ska le ett stillsamt, gulligt, litet leende och säga hej på ett tvekande sätt. Vi ska göra det tydligt att varje dag är en kamp för både oss och våra nära, men samtidigt så får vi inte riktigt vara helt medvetna om vårt underläge. Det får nämligen aldrig bli obekvämt för de andra. Vi ska bära mjukiskläder och våra intressen ska givetvis innehålla djur, natur och mysiga filmer, som vi kanske inte riktigt förstår eftersom de oftast handlar om kärlek. Nej, kärlek är ingenting vi egentligen har någon kontakt med alls. Vi kan givetvis känna och ge kärlek till våra föräldrar och dylikt, men vi kan inte känna den där passionerade förälskelsen. Det är vi inte kapabla till. Möjligtvis kan vi tro att vi är kära. Exempelvis i en ut av våra assistenter. Vi tror ju nämligen att ingen någonsin kommer kunna älska oss. Vi är halva, och hur kan man älska en halv person? Vi kommer leva ensamma för alltid. Vi är dock inte särskilt ledsna över detta faktum. Vi vet ju liksom inte riktigt vad vi missar eftersom vi inte kan förstå det. Vi vet inte att det är något dåligt med att vara ogifta och utan barn. Vi vet vår lott.

Det är alltså därför jag gör folk obekväma. Därför jag inte riktigt kan vara med i alla sociala sammanhang. Folk vet inte hur de ska göra om de inte får luta sig framåt och klappa mig på kinden och kalla mig duktig. Det faller sig inte naturligt för dem att göra något annat och då undviker de hellre mig än att träna om sig. Detta är till min stora lycka.

Som sagt, den där scenen är inte för mig. Den är inte tillgänglig och sakerna man gör på den är inte heller dem gjorda för att klara anpassningar. Jag har andra scener. Mindre och mysigare. Mer familjära. De scenerna når inte ut på samma sätt, de gör sig inte bra i massmedia. Dock så förändrar dem succesivt människors tänkande och så småningom även person. Det är de vettiga människorna som kan ta in det som visas där, och vettiga personer har en förmåga att dra med sig flera. Jag tror på den scenen för jag tror på mig själv. Den må innehålla mindre glitter, mindre glamour, men det beror endast på att estetiken där är annorlunda. Den är inte grå, tvärtom, den har tusentals färger, men man måste bara ha huvudet för att se dem. Den scenen kräver ingenting förutom tron på mångfald och tron på lycka. Den är öppen för allt och alla och den går att anpassa efter allas behov.

Nu tar jag mitt pick och pack och placerar det i mitt knä. En sista gång vänder jag mitt huvud mot den stora scenen och tar farväl, tar farväl av alla idéer om att någonsin komma upp där. Sedan vänder jag mig med huvudet riktat mot nya, fräscha, mål och rullar bestämt där ifrån.

Jag har hela framtiden på min sida.

Detta skrev jag till en tävling i höstas där uppgiften var att skriva något som kunde läsas upp på en scen. Jag tog det ordagrant~

Varma tassar.

Okej, med en varm Hello Kitty-toffel på båda fötterna som är inkopplad med USB i datorn så att fötterna hålls varma har det blivit dags för mig att försöka knyta ihop några lösa trådar i min berättelse om en schizofren psykopat. Hmm... Hur ska detta gå?!

(Rii, om du läser detta så kan jag informera dig om att du kommer få mejlet senare ikväll, jag lovar att inte lämna tangentbordet innan jag blivit klar och tryckt på "skicka"!)

//Emil.

kollar på l word och käkar hundapaklubba.

Never ending story~

Jag är olyckligt kär och problemet är jag det skulle vara en olycklig kärlek även om de jag var kär i var förälskade i mig tillbaka. Jag har nämligen insett att det inte kommer fungera på något annat sätt än som ganska ytliga vänner, eller det är så jag känner nu i alla fall. Kanske är det en anledning till att det blev så jobbigt igår, jag trodde liksom någonstans att det skulle kunna bli något, men sedan så slog det mig att det inte kommer funka. (Varför det slog mig just igår kan jag faktiskt inte svara på.)

Nu känner jag bara att jag vill träffa massvis av nya, fina, gärna över 25. (Okej, 24 då.) Jag vill bli småförälskad och kåt igen, men denna gången ska det utvecklas lyckligt.

//Emil.

Alldeles, alldeles nedtrampad.

Igår så kände jag mig ungefär som den här lilla krabaten. Alldeles förstörd med andra ord.

Därav att jag blev hemma från skolan idag, det finns ju ingen mening med att dra sig dit när man mått så illa och haft en sådan huvudvärk som jag hade pågrund av massvis av jobbigt. Då är det bättre att bara ta en tidig helg (studiedagar imorgon och på fredag) och bara ta hand om dig själv.

Idag känns det bättre. Kanske överlever jag gymnasiet, trots allt...

//Emil.

Att ta en bok.

Att ta en bok. Hur gör en då? Nu tar vi den, nu tar vi den, nu tar vi boken! Skrivs det fyllevisor om böcker? Att "ta" någonting låter för mig negativt, som att ta medicin ungefär...

Det finns ju tusen olika typer av böcker. Precis som det finns tusen olika sorters mediciner. Böckers kanske största funktion, i alla fall vad jag tycker, är ju att få folk att må bra. Må bra genom lärande till exempel. (Läroböcker och så vidare.) Dock så kan det ju vara väldigt jobbigt att ta medicin och det gäller ju även böcker. I mitt fall, till exempel, så är historiska böcker väldigt jobbiga att ta (sig igenom). Jag tycker liksom att de smakar ganska illa och i och med att de till 98% handlar om hemskheter så har de böckerna en vana att lämna en dålig eftersmak. Historiska böcker är dock en helt annan sak. De är mer lättillgängliga för mig och har en mer positiv eftersmak än läroböckerna. Läroböckerna vill en mest bara glömma att en tagit...

Ibland så känner jag mig lite som en expert både på medicin- och bokområdet. Jag har läst en hel del i mitt liv hittills och kommer högst troligt att fortsätta med det livet ut. Vad gäller medicinerna så är det väl samma sak, egentligen...

De flesta böcker är nog dock för mig som Karlsson på takets kuckelimuckmedicin. Det vill säga goda och alldeles, alldeles underbara (som Askungen skulle sagt). Kanske är böcker precis som kuckelimuckmedicinen den allra bästa formen av bot ändå? För av att lära mår en ju bra och vad är väl en bättre medicin än det? Kanske borde även jag ha en Lillebror, så som Karlsson har, som ger mig medicin när jag är dålig? Men istället för att springa till närmsta godisbutik och köpa massvis av olika sorters godis så kan den springa till närmsta bokhylla och blanda ihop en bra mix.

Kanske är det det jag borde göra... Skriva massvis av texter och blanda ihop dem. Kanske blir det som en hemmagjord medicin: Emils kuckelimuchmedicin. Eller en bok... Och så får någon annan ta min bok...

Att ta en bok.

av emil

Ny pippi-hood! (Divided, Herr.)

Nå Tobbe, vad tycks? ;)